Kent är ett band som, åtminstone i min värld, garanterat väcker reaktioner. På resan från tillvaron som hypat indieband till att bli ett av Sveriges största och folkligaste band har de lyckats få min uppskattning, och senare min motvilja. När jag gick på gymnasiet och kent-hysterin var som störst blev deras skiva "Vapen & ammunition", som jag först köpte men snart sålde igen, totalt sönderspelad för mig. Jag störde mig på sångaren Jocke Bergs kvasi-intellektuella texter och framförallt alla pandor och poppares hyllningar av dem. Nu när jag har blivit bättre på att skilja på band och deras fans, och dessutom mer eller mindre slutat att tänka på musik i termer som rätt och fel, kan jag gott erkänna att kent i sina bästa stunder är ett riktigt bra band, med karismatisk sångare, bra låtar och bra texter. Fortfarande finns delar av denna starka tonårsmotvilja kvar inom mig, men det är bara mitt eget bekymmer. Varje gång jag lyssnar på "Isola" slås jag av att skivan inte innehåller ett enda svagt spår.
För några dagar sedan snubblade jag över Carolina Wallin Perez nya singel "Pärlor", som är ett smakprov från ett kommande album med kent-covers, och blev helt tagen. Både texten och melodin får ett helt nytt djup i denna avskalade version med gitarr, cello och klockspel. Carolina sjunger så att man får gåshud och gitarrspelet är mästerligt. Alla invändningar om hur tacksamt och klyschigt det kan vara att ta en ösig låt och göra en långsam, akustisk version av den känns avlägsna, "Pärlor" är i Wallin Perez version en sång jag inte kan sluta nynna eller tänka på. Och ännu en gång "tvingas" jag inse kents och Joakim Bergs storhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar