Skivtips: Slowgold

Den är nästan så uppenbart mitt i prick i Längre Inåt Landets musikaliska måltavla att det inte behöver sägas, men det känns som en principsak att ändå lyfta fram göteborgska Slowgolds senaste platta Mörkare - vilket sound, vilken känsla.

Slowgold är ett alias för Amanda Werne, en 28-åring från Göteborg som de senaste åren figurerat lite varstans på den västkustska musikscenen. Mörkare är hennes fjärde album som Slowgold, och det är det bästa hittills. Slingrande 70-talsdoftande gitarrslingor varvas med atmosfärisk telecaster-sustain och mjuka, repetitiva basgångar. Över alltsammans ligger Wernes röst som i alla fall i mitt tycke är något helt särskilt. Hon är fantastiskt känslig i sin dynamik och frasering, kanske lite lik Anna Järvinen men med mera kraft i botten.

Slowgold är en av ett antal musikaliska akter från västkusten som alla har något gemensamt. Jag har svårt att identifiera vad detta något är, och det kanske inte kan reduceras till en enda grej. Vad är de gemensamma nämnarna mellan exempelvis Slowgold, Graveyard, Silverbullit, The Soundtrack of Our Lives och Franska Trion? Det finns ju något krautigt och repetitivt hos alla dessa. Det är musik som lyfter blicken och vidgar horisonten med sin närvaro och sitt djup, den går direkt in och tar inga omvägar. Den skäms inte för sig, kanske som en socialt utsvulten alkis på ett sunkhak som liksom skippar allt småprat och går direkt på det som bränns i livet, kanske handlar det om samma känsla av omedelbarhet som ett vinterbad i västerhavet?

Ja ja, lyssna i alla fall på Slowgold tycker jag.

Tommy Nilsson byter namn till Black

Ironins definitiva genombrott på 1990-talet har satt ramarna för nästan all svensk underhållning som har skapats sedan dess. Dessutom upplevs mycket av det som har gjorts innan dess lätt som daterat och oskyldigt. Det är en förbannelse och en välsignelse, för även om ironin är ett verktyg som genomsyrar mycket av det jag säger och gör, och som jag inte skulle vilja vara utan, kan det ibland bli tröttsamt att aldrig få ta saker helt på allvar.

Kanske är det så Tommy Nilsson tänker när han nu byter artistnamn till Black. (Och ja, i och med detta har jag tydligen sorterat in herr Nilsson under facket "underhållning" snarare än "kultur".) Det är ett fantastiskt besked, men det är så fantastiskt att det är svårt att veta hur en skall reagera. Skratta? Gråta? Lyssna? Stänga av? Är det ett hedervärt försök att skapa något stort, eller bara ett ofrivilligt komiskt försök från en artist på dekis att blåsa liv i karriären?

Tommy har tidigare givit oss stor ofrivillig komik i och med låten "Vill du ha sex med mig", vilket gör att det senare alternativet tyvärr ligger närmare till hands.

"Får jag komma in när du öppnar dig som en vildros?"

...

Läs hela artikeln i Aftonbladet här, och den officiella pressreleasen här.

På twitter skriver Black själv "To follow your hart [sic] is a state of mind" och "Har ni varit med om den fantastiska känslan att bara släppa taget"

...

UPPDATERING: Ja, jo, det var ett PR-trick från ett choklad-företag. Naturligtvis borde jag ha anat det, män som sjunger om vildrosor är naturligtvis benägna att göra precis vad som helst - inklusive att sälja ut hela sitt namn och sin karriär. Det var dock en svindlande tanke, och en härlig tid.

Guilty pleasures, #3: Volbeat

"Den brylkrämade frontfiguren Michael Poulsen berättar stolt att hans band Volbeat just knuffade ner Robyn från förstaplatsen på den svenska albumlistan. Ett fullsatt Hovet jublar. Det känns symboliskt. Hur stor Robyn än blir, hur bra koll vi svenskar än tror oss ha på electro och balla klubbhybrider, är vi innerst inne en nation av raggare.

Om ett band lyckas förena den rörelsens ölmagade femtiotalsromantik med den lika folkliga hårdrocken har de funnit nyckeln till många svenska hjärtan. Det underlättar att Volbeat fyller låtarna med den sortens 'whööö-hööö'-körer som de flesta människor börjar skråla efter en halv dunk hembränt.

Likt klädkedjor som JC och Carlings har Volbeat också lyckats exploatera, och svenni­fiera, den tidigare sympatiskt underjordiska rockabillykulturen – raggarnas snobbigare kusiner. Danskarna får tatueringar, turn­ups och Elvislugg – attribut som många betraktar som odödliga – att plötsligt bli töntiga."

Fredrik Strage recenserar Volbeat i DN 11 oktober 2010



Jag gillar Volbeats schlager-melodiösa brölrock, som verkar falla i hårdrock-facket - de spelar på Metaltown-festivalen i Göteborg, till exempel - men antagligen mer på grund av att hårdrockare gillar Volbeat också, än för att Volbeat i sig är hårdrock. Det finns, som Fredrik Strage konstaterar i recensionen som citeras ovan, en underström av trallpunk i deras musik och det gillar jag förstås, men framför allt är det nån slags rockabillyromantisk hårdare rock med en "ful" mansröst, en brölare åt James Hetfields håll men utan tyngden.

Och det är just brölet jag är intresserad av här: det känns som en väldigt viktig beståndsdel i att göra Volbeat till "låg" musik. Jag har ingen förklaring till varför det är så men jag tror att det finns nån slags Susan Faludisk förklaring om manlighet och kulturellt kapital att göra där.

I alla fall så har Volbeat gjort många grymma låtar!

Var möts countryn och hårdrocken?

Arvids fina inlägg om soundtracket till Young Guns 2, och den fantastiska bilden på Jon Bon Jovi i boots, skinnbrallor och gitarr, fick mig att tänkta på: var möts hårdrocken och countryn? Inte så många ställen, tror jag. Men så kom jag på det givna. Alla vi 80-talister som har eller har haft en svag sida för hård rock har väl någon gång lyssnat på Pantera. Och då vill jag säga: Cowboys from Hell!

honky tonk metal

Panteras debutalbum från 1990, knappast deras bästa skiva (det borde väl vara Vulgar Display of Power från 1992), kanske deras sämsta, men man kan inte säga annat än att den förenar countryns dåliga smak med hårdrockens tyngd.

Proggkväll i Högsbo

Igår kväll tog jag liksom kvällen före det vagnen till Högsbo, men denna kväll av en helt annan anledning, nämligen för en proggkväll med Martin. Som man kan förvänta sig, blev detta en hitkavalkad av svårslagna proportioner.

Vi gick in med en vid definition av prog/progg; inte bara svensk politisk musik/musikrörelsen från 70-talet utan även musikaliskt progressiv musik á la engelsk prog rock och krautrock. Så blev det också en grym räcka med artister & låtar under kvällen: Tillsammans (Sergio Cuevas et al), Ola Magnell, Roffe Wikström, 120 Days, Nektar, Focus, Soft Machine, Dungen, Fred Åkerström, "Rocksamba" med Hoola Bandoola, "Vi äro tusenden" från Tältprojektet, Ragnarök, Pink Floyd ("Wish you were here", en av världens bästa ballader!), Yes, osv.

Det är slående hur mycket fantastisk musik som gjordes i lilla Sverige under de där åren. Jag hade aldrig lyssnat på Rolf Wikström innan men herrejävlar vad bra skivan Sjung svenska folk (från 1976) är! Vilket ös, vilket gitarrspel, vilka låtar, vilken dynamik på skivan (ballader - boogie - honkytonkpiano - bluesös - etc). Och just det där med dynamiken och bredden är nånting som jag verkligen kan uppskatta med proggen. Ta en skiva som det kollektiva projektet Tillsammans där typ 50 musiker medverkar med en hel radda olika instrument, den skivan har verkligen en ruskigt cool bredd, från episk harp-elgitarr-instrumentalrock i fantastiska "Till Cathrine" med Sergio Cuevas och Kenny Håkansson som solister, till rockopera-mässighet i "Östern är röd", till rock'n'roll, och så vidare.

Vad vi inte uppmärksammade tillräckligt igår var nog den politiska proggen (och kanske framför allt den från Göteborg ;)). Det blev ingenting spelat med vare sig Nationalteatern, Motvind, Nynningen, Knutna Nävar eller Norrbottens Järn. Kebnekajse borde man också plocka fram till nästa gång (för det blir såklart proggkväll igen!). Det jag blev allra mest impad av igår var Roffe Wikströms helt olika men båda fantastiska skivor Sjung svenska folk samt skivan med Nils Ferlintolkningar från 1989, Mitt hjärta är ditt. Med den senare har vi lämnat proggen och kommit in en rejält åttiotalistisk ljudbild och återigen kunde vi konstatera att jag har väldigt mycket större fördragsamhet med och försmak för smörighet än vad Martin har, och jag tyckte att det var hur gott som helst med de Marie Fredrikssonliknande tjejkörerna på bl a titellåten. Och förstås med Peter LeMarcs körer på skivan.. Och det där med att tonsätta lyrik tycker jag förresten är väldigt sympatiskt och intressant (för den delen citerade jag ju en Nynningen-låt/Majakovskijdikt i förra inlägget) liksom med andra korsningar av konstarter, som musik inspirerad av bildkonst med mera.

När jag satt och läste Stefan Wermelins med fleras bok om proggskivor slog det mig också hur mycket progg det är som jag aldrig har lyssnat på, för jag har aldrig lyssnat aktivt på progg, och som verkar grymt - Mecki Mark Men, Stenblomma, Trettioåriga kriget, Folk & rackare, November, Raj Montana Band, och så vidare! Jag kommer säkert inte att gilla allt men en hel del. En annan låt som vi funderade på att leta upp till nästa gång, mer som kuriosa, är Knutna Nävars cover av Creedence slitna "Proud Mary", som Knutna Nävar (kpml(r):s band) skrev en svensk text till, en text som tydligen handlar om när kfml(r) bröt sig ut ur kpml, och som sjungs av Sven Wollter! Sjukt..

Hocus Pocus

Skönare proggrock än vad holländarna i Focus bjuder på får man leta efter, maken till karismatisk på gränsen till vansinnig sångare, flyhänt gitarrist och svängig trummis finns väl knappast? Här får vi höra deras mest kända låt "Hocus Pocus" framföras live i amerikansk tv en (förmodligen) mulen höstkväll 1973. Missa inte den angenäma överraskningen efter dryga tre minuter.. Håll till godo!

Dig Out Your Soul

Jag erkänner från början; jag är ett Oasis-fan. Det är dock tuffa tider för en drömmare, och faktum kvarstår att det odrägliga manchester-gänget inte gjort en riktigt bra platta sedan 1997. Ja, du läste rätt, 1997. Det är bara så skönt att ha åtminstone ett band som man verkligen har följt sedan barnsben, ett band som liksom definierar en själv och ens musiksmak, och som får en att rusa till skivhandlaren när den nya plattan släpps. Det blir dock allt svårare för mig att se på Oasis på det sättet.

Jag köpte dock verkligen senaste alstret "Dig Out Your Soul" när den släpptes, liksom alla oasis-fans köper jag den bara för gamla meriters skull, men köpte den gjorde jag likväl. Och det är med lågt ställda förväntningar jag börjar lyssna till Gallagher-brödernas åttonde fullängdare (om man räknar "Masterplan" som består av samlade b-sidor). Dessa låga förväntningar infrias faktiskt, och första låten "Bag It Up" är faktiskt ganska svängig klassisk Oasis-rock. Så fortsätter det, och de första fyra låtarna stökar på ganska skönt. Höjdpunkten kommer dock i den av Liam komponerade balladen "I'm Outta Time", som är riktigt vacker. Därefter går det dock käpprätt ner i ett träsk av monoton, osvängig rock utan varken innehåll eller känsla. Noel gnäller på i "(Get Off Your) High Horse Lady", en låt som förut inte hade varit i närheten av att platsa som tredjespår på en singel, och så fortsätter det. Andy Bell, som skrev så många fina poppärlor i Hurricane #1 när det begav sig, bidrar här bara med en totalt ointressant låt, "The Nature of Reality". Gems bidrag är lika tråkigt det.

Oasis har blivit ett hobbyband som ger ut i bästa fall hyfsade plattor med jämna mellanrum, och kanske kan man inte klandra dem för det. De har ju varit konsekventa med sina stilideal sedan början, bara det att de hade en hunger, vilja och något att säga i början av karriären. Man har hört det här så många gånger förut, och alla trötta beatles-referenser har spelat ut sin roll för länge sedan. Oasis kommer för alltid tillhöra ett av 90-talets största band men kommer knappast gå till historien som bandet som raderade ut Lennon/McCartney från historieböckerna. Hade man slagit ihop de tre senaste albumen hade man haft låtar till en riktigt bra fullängdare, men det känns som att ambitionsnivån har sänkts drastiskt, och det är vi konsumenter som får ta smällen. Nästa album (som enligt Noel redan är färdigskrivet) får allt vara vassare än så här för att locka mig till skivaffären!

Höstkänning

En dag som denna kan man exempelvis damma av Ola Magnells vackra sång Höstkänning från LP:n med samma namn från 1977. Vem är då Ola Magnell? Är han välkänd? Är han bortglömd? Jag vet inte, svårt att säga. Själv hade jag lyckan att upptäcka honom 1992 - jag minns året för associationskedjan ser ut såhär: Första egna lägenheten, Fotbolls-Em i Sverige, Moviebox från Fredsgatan, Ola Magnell, The Smiths, första försöken att laga mat till sig själv (ska man ha lök i köttfärssås?).
Hur som helst. Idag kom den här låten till mig igen när jag gick med min son för att hälsa på hans farföräldrar.
Tacksamt kan man konstatera att vissa produktioner överlever, andra inte. Mycket av Magnells 70- och 80-talsalster är överlastat och alltför tungt, men den här är - tja, tidlös. Till Magnells storhet hör dock att där produktionen gått vilse är, oftast, låtarna så starka att de trots allt tränger igenom.
Ola Magnell är en av de där artisterna man vill att alla ska tycka lika mycket som man själv gör, samtidigt som man paradoxalt nog vill älska honom allra mest själv. Men Höstkänning borde alla somna till ikväll.