Den är nästan så uppenbart mitt i prick i Längre Inåt Landets musikaliska måltavla att det inte behöver sägas, men det känns som en principsak att ändå lyfta fram göteborgska Slowgolds senaste platta Mörkare - vilket sound, vilken känsla.
Slowgold är ett alias för Amanda Werne, en 28-åring från Göteborg som de senaste åren figurerat lite varstans på den västkustska musikscenen. Mörkare är hennes fjärde album som Slowgold, och det är det bästa hittills. Slingrande 70-talsdoftande gitarrslingor varvas med atmosfärisk telecaster-sustain och mjuka, repetitiva basgångar. Över alltsammans ligger Wernes röst som i alla fall i mitt tycke är något helt särskilt. Hon är fantastiskt känslig i sin dynamik och frasering, kanske lite lik Anna Järvinen men med mera kraft i botten.
Slowgold är en av ett antal musikaliska akter från västkusten som alla har något gemensamt. Jag har svårt att identifiera vad detta något är, och det kanske inte kan reduceras till en enda grej. Vad är de gemensamma nämnarna mellan exempelvis Slowgold, Graveyard, Silverbullit, The Soundtrack of Our Lives och Franska Trion? Det finns ju något krautigt och repetitivt hos alla dessa. Det är musik som lyfter blicken och vidgar horisonten med sin närvaro och sitt djup, den går direkt in och tar inga omvägar. Den skäms inte för sig, kanske som en socialt utsvulten alkis på ett sunkhak som liksom skippar allt småprat och går direkt på det som bränns i livet, kanske handlar det om samma känsla av omedelbarhet som ett vinterbad i västerhavet?
Ja ja, lyssna i alla fall på Slowgold tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar