Barrskog

Värderingen av olika typer av natur varierar över tid. I det sena 1800-talets nationalromantik uppvärderades de svenska skogarna av den tidens kulturmänniskor. De stora skogar som tidigare, liksom fjällvärlden, hade setts som kaotisk och skrämmande vildmark, kunde nu istället ses som vemodiga, vackra tempelsalar -- skogen kunde bli ”en plats för kontemplation, stillhet och ensamhet”, konstaterar etnologen Orvar Löfgren i en fin essä.

Jag tänker mig Arvid -- förlåt för eventuell fultolkning, kompis! -- och många andra av dagens naturvurmare i Sverige som sentida utlöpare på denna tråd i svensk historia. Naturen som plats för kontemplation och skönhetsupplevelse, även -- eller kanske just när -- när den inte böjer sig för våra inomhus-inrednings-konventioner. Fjället, skogen.

I upplysningstidens Sverige var det annorlunda. Italiensvärmaren Carl August Ehrensvärd förklarade år 1800: ”Vad granar angår hatar jag dem nu mera än nånsin /.../ den runda formen som lövträden giva är agreablare än den uddvassa barrskogen”. Tallen, kanske vårt favoritträd här på LIL, med sin smäckrare kontur jämfört med granen började däremot omvärderas redan då.

Vissa saker är mer konstanta. Smålands fulhet hör därtill. Ehrensvärds samtida, poeten Oxenstierna sade om den otillgängliga småländska naturen: ”Jag genomvandrar ett land vars ohyggelighet ej kan beskrivas”.

Referens
Orvar Löfgren (1993) ”Nationella arenor”, i Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, Försvenskningen av Sverige: Det nationellas förvandlingar (Stockholm: Natur och Kultur).