Spelmansblicken

Hamnade nyligen av en tillfällighet framför en dokumentär om riksspelmannen Görgen Antonsson, "Görgen med G" som ligger på Svt play.

Bortsett från all fantastisk musik är den en fascinerande inblick i en spelemans liv och bakgrund. Antonsson är uppväxt på en bondgård i södra Hälsingland och var redan som barn en fiolvirtuos, så till den grad att hans pappa som introducerat instrumentet för honom själv slutade spela. Även om jag inte riktigt fattar varför så är det i alla fall ett slående inslag i historien om hur Antonssons spelande växt fram.

I dokumentärer får vi följa Antonsson i hans olika gebit: som folkmusiker och spelman på konserter, stämmor och workshops. Som skådespelare på länsteatrar och i frigrupper. Och som privatperson: som motorcyklist, muskelbyggare och hemmansägare. Han bjuder på många bra anekdoter från folkmusikens värld och det är väldigt intressant att höra hur varje spelman har sin unika stil och hur stycken och låtar traderas vidare från person till person genom tiden.

Görgen Antonsson som 14-åring tillsammans med Lasse Feldtblad

Och det är underbara bilder från folkmusikrörelsens olika träffpunkter - fäbodvallar, gårdstun och hälsingländska gräsängar fulla med husvagnar och partytält. Klipp av Antonsson på bryggor vid älvstränder med sina bara ben dinglande i vattnet spelandes bitterljuva polskor i sommarkvällen. Antonsson bakom ratten längs landsvägar genom böljande sommarlandskap, där han svarar på frågor om livet som kulturarbetare.

Men det som verkligen grep mig med det här programmet är Antonssons uttryck när han sätter fiolen till hakan och spelar. Hela det fysiska uttrycket förändras, han börjar röra sig smidigt och nästan kattlikt till musiken - och framför allt förändras blicken. Blicken!!!! Jag kommer att tänka på min latinlärare på gymnasiet när hon berättade om Dionysos, det måste varit något sånt här hon menade. Antonsson blir liksom förbytt, hans uttryck ändras på ett snudd på kusligt sätt. Och ofta händer samma sak med hans lyssnare, särskilt klippen från en krogspelning med ett folkrockband Antonsson spelar med tycker jag visar vilket grepp han tar om publiken, de blir liksom utom sig. Den känns som en blick som kan spela både vettet och kläderna av precis vem som helst (utom möjligtvis prins Carl Philip, rätt kul segment på honom stonefaced i publiken på kronprinsessans födelsedag).

Men själv är jag i alla fall förtrollad. Görgen Antonsson står väldigt högt upp på min bucket list över livemusik att se när det blir möjligt igen.

Danmark i våra hjärtan

Blev så glad när jag av en händelse surfade in på Johan Hurtigs blogg på cafe.se idag. Han har varit i Danmark och förmedlar den här ögonblicksbilden nedan. Väldigt välfunnen och träffande bildtext (man måste nog klicka på bilden för att kunna läsa). Jag fick omedelbart en flashback till vår bloggcykelsemester på Jylland för några år sedan, då det dock tyvärr aldrig blev några tatueringar. Älska Danmark!

Mera vårkänslor

Fick ännu mer värkänslor idag när SMHI säger att nästa vecka ska det bli sjutton grader varmt samtidigt som jag snubblade över det här härliga klippet från Kalifornien. Två skäggiga män i Vans och hängslebyxor som bygger ett litet hus i en skogsbacke någonstans i solskensstaten. Kanske en lösning på bostadsbristen i Stockholm? Efter surdeg, korv och egengjorda inläggningar gissar jag att backstugusittare kommer att bli 2013 års modeord. Vad har man annars allemansrätten till?

2013 års skägglook - en kavalkad av Cristoph Waltz

I serien försök till modeblogginlägg/skägghyllningar med homoerotisk underton har turen nu kommit till den österrikiske skådespelaren Cristoph Waltz.

Cristoph Waltz är 56 år gammal och kommer från Wien, men har tillbringat större delen av sitt skådespelarliv på teaterscener runtom i Europa, i skuggan av det starkaste rampljuset. Han blev ett världsnamn först när han med sublim, iskall ironi porträtterade SS-officeren Hans Landa i Tarantinofilmen Inglourious Basterds för några år sedan - en gestaltning som med sin lustfyllda ondska kryper under huden på åskådaren.

Nu är han aktuell igen som revolverman i Tarantinos nya film, hajpade Django Unchained. Och det är också först nu som jag fullt ut inser vilken stilikonspotential Cristoph Waltz har. Han var snygg redan 2011 i Polanskis Carnage i sin powersuit och blanka trenchcoat, men nu spränger han skalan tycker jag. Waltz förenar till perfektion en ruffig 1800-talsexpeditionslook med en kosmopolitisk, intellektuell utstrålning.

Jag ska gifta mig i maj i år och kommer till bröllopet att försöka se ut just precis så här:

Skägg med rejäla polisonger och brutal mustasch, fluga och sammetskavaj. Sheeat!!!

Och om det mot förmodan är kyligt väder i slutet av maj vill jag ha en sån här rock. Alltså pälskragen!!!

Och när en avlägsen överförfriskad släkting håller ett alldeles för långt och personligt tal vill jag se ut så här: 

Men på bröllopet i sin helhet mest så här såklart:

Ruffig backslick - sportas ju sedan en tid med bravur av allas vår Uffe men vi välkomnar CW i klubben.

CW om sin Hollywoodkarriär: "In Europe, everybody would say, 'Well, they just want to squeeze you like a lemon.' Well, yeah! But, you know, if I have the juice, why shouldn't they?"

Det känns stort att en svensk S-politiker, en av våra finaste, fått inspirera en man som CW! Väntar bara på pagen för att själfrändskapet dessa män emellan ska fullbordas. I mina drömmar slår också Cristoph Waltz, en man som slitit hund på små teaterscener runtom i Europa i trettio år innan sitt genombrott, hjärta lite snabbare när han promenerar förbi Arbeiterkammer på Prinz Eugen Strasse 20 i Wien.

Några lösryckta tankar om innerstads-Stockholm och Filip och Fredrik-dominans

Innan jag flyttade till Stockholm brukade jag uppleva Stockholms-centreringen som ett problem. Nästan lika snabbt som Systembolags-problematiken försvinner ur ens medvetande när man fyller 20 försvinner detta problem när en väl har bosatt sig i huvudstaden. Efter att jag har skaffat en modern telefon och börjat använda twitter, instagram, etc., känner jag mig av någon anledning mer som en Stockholmare än någonsin, och jag måste erkänna att det på många vis är en angenäm känsla, även om det kan bli för mycket ibland.

Kanske är det oundvikligt när vi lever i ett så litet land som vi trots allt gör - men jag kan inte låta bli att lägga märke till att de tre mest populära podcasterna (OBS inte officiell statistik utan min upplevelse) just nu mer eller mindre kretsar kring de två misogyna mediepersonligheterna som är Filip och Fredrik. Filip och Fredriks egna podcast är - som tidigare konstaterats i detta forum - en på många sätt mycket skarp och underhållande produkt, men min invändning är att det bara eller nästan bara handlar om män, och att kvinnor som regel sågas när de väl nämns. Näst populärast på min subjektiva lista över de mest populära podcasterna är Sigge & Alex podcast, som allmänt anses ha en mjukare ton, men som har uppfyllt samtliga mina fördomar om narcisisstiska män när jag har lyssnat. God trea kommer Värvet, som är en intervjupodcast där visserligen kvinnor intervjuas (16 av 41 avsnitt har haft kvinnliga gäster) och som har en lugn och skön ton som jag uppskattar, men som också i väldigt hög utsträckning har ett Stockholms-perspektiv.

Dessa tre podcaster görs alltså av Filip och Fredrik, Filip och Fredriks producent (Sigge Eklund) och Filip och Fredriks redaktör (Kristoffer Triumf). Det är någonting med detta som jag upplever som problematiskt, på gränsen till provocerande. Inte för att någon av dessa saknar talang eller förmåga att formulera intressanta tankar, men när en stor del av ens dagliga kulturella dos förmedlas av vita, grabbiga, medlålders män som känner varandra väl, hela tiden tar med varandra i sina program och snackar väl om varandra i något slags von oben-Stockholms-perspektiv tror jag att en skev bild av samhället är oundvikligt. Det är ju inte deras fel att samtliga dessa tre podcaster går väldigt bra, men det blir snedvridet när dessa får sätta dagordningen (för att utrycka sig Ulf Lundellskt) i den utsräckning som nu sker.

Min jakt på alternativ media som står för vettiga värderingar och kvalitativa värderingar är en ständig följetong, och snart är jag helt luttrad. Kanske kan vi ställa en smula hopp till En varg söker sin pod, med Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Norli. Första avsnittet handlar om Stig Larssons (med rätta) skandalomsusade biografi, och är långt ifrån det bästa jag hört, men ändå uppfriskande jämfört med Alex Schulmans navelskådande och Filip Hammars kvinnofientlighet. Dessutom blir det givetvis pluspoäng för Ulf Lundell-referensen.

Nå, jag lär få anledning att återkomma i detta ärende.

Mina analoga nöjen

Jag har på den senaste tiden fått min förströelse huvudsakligen från två ting; Joni Mitchells första LPs och Stieg Trenters deckare. Det sätt på vilket jag och många andra konsumerar kultur till vardags är i vanliga fall högst beroende av eller kopplat till moderniteter. Att se fotboll på datorn via live-strömning, planka låtar från Spotify, se på svt-program utan att ha en TV, läsa bloggar i mobilen, etc., vore omöjligt utan tillgång till ny teknik. De kvällar jag har spenderat med Song to a Seagull och Lysande Landning är högst oberoende av densamma. Jag menar inte att vi klarar oss bättre utan den digitala världen och vill verkligen inte vara en bakåtsträvare, men det har varit en spännande insikt för mig att jag förmodligen skulle ha ägnat mig åt exakt samma sak om jag hade varit ung för 40 år sedan, och att jag hade varit gammalmodig redan då (särskilt vad beträffar Trenter).

Jag har haft en växande vilja att läsa Stockholmsskildrare, och den gode Trenter är onekligen en av rang. Mordgåtorna i hans böcker, där fotograf Harry Friberg och kriminalintendent Vesper Johnson oftast spelar huvudrollerna, är visserligen ofta skickligt sammanflätande, men ibland en smula överarbetade. Det jag får ut mest av Trenters författarskap är inte i första hand själva historierna, utan de kärleksfulla skildringarna av Stockholms skönhet och dess avigsidor, de detaljerade beskrivningar av all vällagad mat som de båda rättskaffens epikuréerna inmundigar, det välformulerade språket och inte minst de tidstypiska skildringarna av livet på 1940-, 50-, och 60-talet. Det äts ostron och rysk kaviar på Operakällaren, det granskas vador på unga damer, det åks droska i tid och otid, det slängs bort titlar, det munhuggs och står på. Även om det sällan når litterära höjder är det mycket god förströelse. Kvinnosynen är givetvis starkt färgad av tiden, och även om jag försöker ha överseende med att det har förflutit ett antal år sedan detta skrevs är det emellanåt svårt att inte uppröras över hur infantilt och hjälplöst de allra flesta fruntimmer som figurerar i böckerna skildras. Apropå genusperspektiv är det värt att parentetiskt påpeka att Stieg Trenter ofta kallats för "Sveriges Agatha Christie", vilket torde vara ett av få exempel på hur en manlig författare jämförs med och sätts under en kvinnlig dito.

Joni Mitchells tidiga verk känns (och det är förmodligen en orättvis jämförelse) mycket mer tidlösa än Trenter, de visar prov på en enastående talang som skulle komma att utvecklas och blomma över många år framöver. Jag som tidigare mest har lyssnat på hennes något senare, jazzigare skivor (som exempelvis Mingus och Shadows and Light) har med glädje fått upptäcka hur fantastisk bra musik Mitchell skrev och framförde i slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Kombinationen Trenter och Mitchell rekommenderas varmt till kulna oktoberkvällar.

Hyllas den som hyllas bör - en julhälsning

Jag tar ett litet avbrott i dan före dan-värmningen framför brasan. Vi har ju tidigare här på LiL diskuterat fäder och att dela med oss av lämpliga style-bilder på dem. Eftersom vi ju står inför familjens högtid par excellence kan jag inte låta bli att lägga upp dessa fina bilder på två fäder i min närhet, nämligen min egen far (översta bilden) och hans vän sedan 67 år (som också på sitt håll är en far).

Två bilder säger mer än tusen ord - vilka förebilder!

Elden! Hammaren! Kulturgubbeskjortan! Hörselkåporna!

Jackan! Skägget! Blicken! Sågen!

God Jul!

Helg på hösten

Första helgen i oktober, vad gör man?

Stoppa pressarna!! Lundells nya skägg!

Gissa om jag satte kaffet i vrångstrupen när jag öppnade DN i morse.

På ett mittuppslag i kulturdelen portätteras nämligen allas vår Uffe inför släppet av sin nya bok "Allt är i rörelse", och herregud gubbar och kärringar, vilket skägg!! Vilken look! Så jävla mäktigt!

Det är en fantastisk bild. Uffe poserar mot en bakgrund av göteborgska lyftkranar med en sned sen septembersol som lyser upp torrdockan på Eriksberg. Ulf Lundell och västkusten, ett marriage made in heaven. Han har skuggade, hornbågade glasögon på sig, en smula bakåtkammad, vildsint frisyr och ett stort skägg av Guds nåde - jag har nog aldrig avundats någon ett skägg så mycket som jag nu avundas Uffes. Lägg till det svart väldigt uppknäppt skjorta, indianpärlhalsband och brun mockajacka. Extas.

Utsikt över Delft
Artikeln är också väldigt bra, det är Jens Liljestrand, författaren/journalisten som gjorde upp med sexscenerna i Uffes bok "Saknaden" i samma tidning i våras, som hållit i pennan. Det visar sig att Liljestrand har ett förflutet som stenhård Uffe-diggare, och det är ett kärleksfullt porträtt han skriver som jag tycker verkligen fångar motsägelserna hos Uffe. Som en av LiL-bröderna senast i Stockholm, som först på tunnelbanan deklamerar att han tänker säga upp bekantskapen med Lundell, det är bara för mycket av allt det ostiga och gubbiga, men som senare på kvällen faller handlöst på nytt till låten Ett stenbord i Toscana och tar tillbaka allt. Det är sådär med Uffe, det är som Mark Kozelek har sammanfattat det: "All the love in an instant makes my life stop, but then my hate for you makes my feelings altogether drop". Det är en pendelrörelse, det är tes-antites-syntes, det är kärlek.

Nu ska jag sluta blogga och lyssna på Connemara på repeat hela dagen.

En frilansares värld

Häromveckan unnade jag och Lars oss en frilansardag. Vi började med ett övningspass ute i Bagarmossen. Lars mötte mig i linne ute på en gårdsplan som badade i septembersol; han bedrev cykelvård av den italienska racer från åttiotalet som han köpt av den lokala cykelgubben dagen innan. Efter genomfört övningspass mötte vi upp ytterligare två kålsupare (en frilansare, en mellan två arbeten) vid Gullmarsplan och for ut till Lars hemtrakter Åkersberga, och friskvårdsanläggningen Domarudden.



Jag har tidigare sökt med ljus och lykta efter en tillgänglig och trevlig anläggning i Stockholmsområdet som kan erbjuda vedeldad bastu och bad i hav/sjö, och det är precis vad Domarudden kan. Efter en löprunda (som för en av oss blev en svamprunda) pyntade vi femtio riksdaler i utbyte mot fri tillgång till omklädningsrum, bastu och sjö. Inspirerade av finsk bastukultur hade vi med oss korv, aluminiumfolie och senap och gjorde paket som vi värmde på aggregatet.


Det är något speciellt med att iklädd adamsdräkt umgås med kända och okända nakna män. Ett behagligt lugn infinner sig i hela kroppen i takt med att temperaturen stiger, och sedan är det så oerhört befriande att få kasta sig i det iskalla vattnet. När proceduren har upprepats några gånger och man sitter och käkar varmkorv med senap och blickar ut över en magnifik utsikt med sjö, skog och berg upplever man ett ljuvligt rus - en himmelsk drog om man så vill - och livet känns enkelt och meningsfullt.

Linnea Torstenson firar med stil

Linnea Torstenson är inte bara en grym handbollsspelare utan hon verkar också ha stil på hur man firar. Eller vad säger man om detta meddelande från hennes comeback efter skada, seger 30-19, tjugo minuter försvarsspel, ett mål:
Alfabeto:

"Linnea rapporterade från Danmark att hon firade första matchen med en bit rå falukorv och tysk öl (det bästa de båda länderna kan erbjuda)."

Det enda som är hårdare än att fira med korv och öl är att fira med rå korv och öl?

Lägesrapport: kulturtanten

2011 verkar onekligen vara året då kulturtanten verkligen går for the win fullt ut. Bokmässan har slagit alla rekord och hyllas på de mest oväntade ställen. Och som grädde på moset för alla oss kulturtantsfetischister där ute bjuder überhippa nätzinet Rodeo.net på en mingelbildkavalkad från Gudrun Sjödéns höstvisning.

Det känns väldigt rätt att samtiden äntligen börjar ge kulturtanten den cred hon så väl förtjänar och jag törs lova att vi alla här på LiL unisont stämmer in i hyllningskören.

Hur jag lärde mig sluta ängslas och älska ZZ Top

Nånsin undrat var band som Queens of the Stone Age och Eagles of Death Metal hämtar sin inspiration? Jag hade inte fattat det innan, men den självklara inspirationskällan är såklart de hårdsvängande Texasskäggen i ZZ Top. Det har hänt förr och det lär hända igen - först lyssnade jag på skoj med ironisk distans, sedan blev det precis som i EODM-videon som är länkad här ovanför. ZZ Top spelade av mig kläderna, och nu står jag här naken och avslöjad.

Bandet bildades i Texas 1969, och har med sin grusiga fuzzbluesarenarock spelat till sig en mångmiljonpublik världen över. Bandets leadgitarrist Billy Gibbons, "musician, actor and car customizer", anses allmänt som en av rockvärldens främsta bluesgitarrister. Han är också en erkänt skicklig kock med autentisk Texas-barbecue och mexikansk mat som specialitet. ZZ Top är dock kanske mest känt för två av medlemmarnas midjelånga skägg, som de odlade under en paus från bandet 1977-1979. Synd, för bandet är väldigt mycket mer än så.

För vad som vid en första anblick kan verka vara bredbent, entonig sydstatsrock visar sig från en annan sida när man dyker ner under ytan. Från det polerade hårdbluesgroovet på plattan "Eliminator" till Hall & Oates-soundet i låtar som "Waitin' For the Bus", från träskbluesen i "Jesus Just Left Chicago" till det fulsnygga countryfunkrocksamarbetet med Dwight Yoakam i låten "I'm Bad, I'm Nationwide" - ZZ Top har spelat in ungefär alla former av elektrifierat bluesgung man kan tänka sig. Under alltihop ligger ett boogiegung svängigt nog att få de döda att dansa hambo.

"Jag har försonats med mig själv, ni får ta det eller dra" - Matti Ollikainens textrader i låten Jag har försonats passar väldigt bra in på ett band som ZZ Top. De ber inte om ursäkt. Det är som om längden på deras skägg är en direkt återspegling av storleken på deras självförtroende. Men det är väl bara ett naturligt resultat om man slängt käft på texanska dive bars sedan långt under laglig ålder - man har liksom inget, inget alls kvar att vare sig bevisa eller förlora. Något som framgår med all önskvärd tydlighet till exempel i videon till "Gimme All Your Lovin'" från 1983 - en på så väldigt många sätt helt avskyvärd estetik som någonstans ändå är djupt tilltalande, spjuveraktigt charmig och kongenial med ZZ Tops sound.

Dessutom hade man ju absolut kunnat se trions look i videon ovan på valfri närförortshipster i Stockholm 2011. Grabbarna står med ena benet i fulkulturen och det andra på parnassen - en mäktig position. Fast det räcker egentligen att lyssna på gitarrsolot i "A Fool For Your Stockings". Säga vad man vill, men ZZ Top är fanimej baby-making music.