Jag har på den senaste tiden fått min förströelse huvudsakligen från två ting; Joni Mitchells första LPs och Stieg Trenters deckare. Det sätt på vilket jag och många andra konsumerar kultur till vardags är i vanliga fall högst beroende av eller kopplat till moderniteter. Att se fotboll på datorn via live-strömning, planka låtar från Spotify, se på svt-program utan att ha en TV, läsa bloggar i mobilen, etc., vore omöjligt utan tillgång till ny teknik. De kvällar jag har spenderat med Song to a Seagull och Lysande Landning är högst oberoende av densamma. Jag menar inte att vi klarar oss bättre utan den digitala världen och vill verkligen inte vara en bakåtsträvare, men det har varit en spännande insikt för mig att jag förmodligen skulle ha ägnat mig åt exakt samma sak om jag hade varit ung för 40 år sedan, och att jag hade varit gammalmodig redan då (särskilt vad beträffar Trenter).
Jag har haft en växande vilja att läsa Stockholmsskildrare, och den gode Trenter är onekligen en av rang. Mordgåtorna i hans böcker, där fotograf Harry Friberg och kriminalintendent Vesper Johnson oftast spelar huvudrollerna, är visserligen ofta skickligt sammanflätande, men ibland en smula överarbetade. Det jag får ut mest av Trenters författarskap är inte i första hand själva historierna, utan de kärleksfulla skildringarna av Stockholms skönhet och dess avigsidor, de detaljerade beskrivningar av all vällagad mat som de båda rättskaffens epikuréerna inmundigar, det välformulerade språket och inte minst de tidstypiska skildringarna av livet på 1940-, 50-, och 60-talet. Det äts ostron och rysk kaviar på Operakällaren, det granskas vador på unga damer, det åks droska i tid och otid, det slängs bort titlar, det munhuggs och står på. Även om det sällan når litterära höjder är det mycket god förströelse. Kvinnosynen är givetvis starkt färgad av tiden, och även om jag försöker ha överseende med att det har förflutit ett antal år sedan detta skrevs är det emellanåt svårt att inte uppröras över hur infantilt och hjälplöst de allra flesta fruntimmer som figurerar i böckerna skildras. Apropå genusperspektiv är det värt att parentetiskt påpeka att Stieg Trenter ofta kallats för "Sveriges Agatha Christie", vilket torde vara ett av få exempel på hur en manlig författare jämförs med och sätts under en kvinnlig dito.
Joni Mitchells tidiga verk känns (och det är förmodligen en orättvis jämförelse) mycket mer tidlösa än Trenter, de visar prov på en enastående talang som skulle komma att utvecklas och blomma över många år framöver. Jag som tidigare mest har lyssnat på hennes något senare, jazzigare skivor (som exempelvis Mingus och Shadows and Light) har med glädje fått upptäcka hur fantastisk bra musik Mitchell skrev och framförde i slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Kombinationen Trenter och Mitchell rekommenderas varmt till kulna oktoberkvällar.
1 kommentar:
De där böckerna låter intressanta. Jag som slukat Roman om ett brott-serien förr i tiden. Kommisarie Beck när han är som bäst! Tack för tipset!
Skicka en kommentar