Niclas Wahllöf recenserar Richard Hawley

En recension i dagens upplaga av DN fick mig sånär att sätta morgonkaffet i halsen. Niclas Wahllöf, som jag känner som en relativt anonym Stockholms-sval recensent, avslöjar en ganska hårresande syn på förändring och faktiskt - om man hårddrar det - en ganska hårresande människosyn överlag.

Hawley himself

Han skriver om Richard Hawleys senaste album, och konstaterar upprört att Hawley har brutit det oskrivna kontrakt som finns mellan artist och publik genom att helt byta inriktning. Jag har tidigare försökt skriva något här på bloggen om hur svårt det kan vara för konstnärer och artister att byta spår när de väl slagit igenom och etablerat något. Jag anser att förändring är något positivt, och även om man naturligtvis gillar att höra mer av något som man redan gillar beundrar jag de artister som trotsar sina egna och andras förväntningar genom att med tvära kast skapa oväntade och mångfacetterade verk.

Dessutom anser jag att personlig utveckling är viktig och bör främjas, något som Wahllöf uppenbarligen inte håller med mig om. Jag citerar det avslutande stycket i hans recension:

"Det är inte dåligt, lsd-rock kan vara trevlig, men det här tjänar mest som påminnelse om att det aldrig får finnas något kontrakt mellan artist och publik. Det är som om en gammal vän dök upp till en lunch i dreads, eller något. Okej…. vi hörs."

Jag vet inte om det hela bara är ett missriktat skämt som går mig helt förbi, och kanske är jag överdrivet känslig i sådana här frågor, men att det är självklart att man inte skulle uppskatta sällskapet av en gammal vän ifall denne har skaffat dreads känns som en unken och tråkig åsikt. Inte minst när den åsikten framförs av en person som tjänar sitt levebröd på att konsumera och betygsätta kultur.

Tidnings-bonanza: London-delen

Förr så rynkade jag på näsan åt kulturdebattörer som refererade till sig själva som "tidningsjunkies". Jag tyckte att begreppet implicerade en nihilistisk hållning, som att vilken tidning som helst (typ en tabloid) skulle vara lika bra som en bra tidning (typ FT), och fokuserade på de ointressanta aspekterna av tidningarna - hantverket snarare än texternas innehåll.

Nu får jag dock krypa till korset till den frågan och medge att jag kanske rent av själv är en "tidningsjunkie", eller åtminstone en ivrig tidningsläsare. Jag fascineras av hantverket i att skapa en egen världsbild, som genomtänkta tidningar gör, av vilka referenspunkter som utgör hållpunkterna, av stilanvisningar, av politisk propagandism, av val av krönikörer som ska sätta "personlig färg" i läsupplevelsen...

När jag är i länder vars språk jag begriper läser jag därför gärna flera inhemska tidningar, för att få en idé om spännvidden. De senaste tre veckorna har jag varit i London och även om jag mest läste FT, Wall Street Journal och International Herald Tribune så provade jag i alla fall också några tidningar som jag inte läst tidigare. Direkt när jag kom till flygplatsen så köpte jag Daily Telegraph, som jag trodde var en kvalitativ konservativ tidning, eftersom man fick en stor flaska vatten med den och jag var törstig. DT visade sig dock vara usel, ultrakonservativt slask visserligen några hack ovanför tabloider i seriositet men ändock för dåligt. Många "invandringskritiska" artiklar, knappt någon kultur. Jag köpte också The Independent och att läsa den efter Daily Telegraph var som ett uppfriskande bad där man blev av med smutsen. Independent var kanske inte så bra egentligen, men normal och inte så slaskig eller konservativ som Telegraph. Längre fram läste jag också samhälls- och kulturtidskrifterna The Spectator (konservativ) och Prospect (socialdemokratisk). Spectator var rätt löjlig, vete fan om den ens var bättre än Neo, och antagligen inte bättre än Axess, medan Prospect delvis var rätt bra, med bland annat en längre artikel av Financial Times kolumnist Wolfgang Münchau om eurokrisen.

Längre än så kom jag dock inte med utforskningen, men en kompis tipsade mig om youtube-klippet ovan som förklarar Englands sociologiska tidningslandskap på ett underhållande sätt...

Vad sager FT:s helgbilagor om varlden?

ett typiskt inredningsreportage i Financial Times House & Home-del

Som prenumerant pa Financial Times som inte laser tidningen i egenskap av formogen investerare, utan blott som en allmanintresserad person, tar jag del av en del markvardig kultur- och livsstilsjournalistik som, det ar uppenbart, ar riktad till en helt annan malgrupp an 26-ariga doktorander med en medioker manadsinkomst.

Denna lordag kom tidningen med tre bilagor utover huvuddelen: Horseracing, House & Home, och Life & Arts. (How To Spend It-bilagan kommer pa fredagar.) House & Home-bilagan, som jag laser med en blandning av fascination, avundsjuka och gladje, ar den del som ursprungligen gav mig iden till detta blogginlagg, nar de tidigare i varas publicerade en fullstandigt magnifik artikel om de dilemman som uppstar nar man bestaller en ny muralmalning till ens hus. Bostads- och inredningsjournalistik ar i allmanhet, helt forstaeligt, riktad till folk som har gott om pengar, det vill saga overklassen och den ovre medelklassen, vilket vi svenskar fatt ett ododligt exempel pa i och med Sara Trus ofrivilligt satiriska masterverk "Vindsvaningar har blivit ett satt att leva". Men FT House & Home gar utanpa det mesta: lika snavt fokuserat som DN Bostad, fast utan hyckleriet och med global overklass istallet for stockholmsk over- och ovre medelklass som malgrupp. Lat oss titta pa artiklarna i lordagens bilagor.


intervju med Michael Heseltine
Ingress:

"Lord Heseltine, the would-be-leader who helped topple Margaret Thatcher, on tending to his porcelain collection."

Mm-hmm! Porslingssamlande Tories med ett hus pa "one of London's finest addresses" och ett lanthus i Northamptonshire.

Hot property business potential
Fem heta hus for dig som ar inne pa att driva business pa landsbygden. Vad sags om ett klassiskt bastide ("fortified settlement") i Aix-en-Provence, med atta sovrum, pool, tennisbana, och en olivodling i bruk? Endast 8,25 miljoner euros. Om du ar mer intresserad att driva ett "boutique hotel" med konsekrerad kyrka for brollop an av att odla oliver, ar Castelldo dell'Aquila i Toskana ett battre kop, for 13 miljoner euros. Om du istallet vill aga en vingard, finns Sakonnet Vineyards i Rhode Island ute pa marknaden for $5,7 miljoner. Och sa fortsatter det...

Old cachet, new money
Ett reportage om bostadsmarknaden i Londons exklusiva omrade Mayfair. For en miljon pund far du en lagenhet pa 62 kvadratmeter dar; omradet ar populart med kopare som soker - sa skriver FT - pied-a-terre-boende och en "old money"-estetik:

"The style of the houses has changed with the new generation of residents. There are fewer of the English dowagers and duchesses who there were 20 years ago, Barber says. 'They have died off and been replaced, and the houses have been modernised in a very contemporary style.' This style is not to everyone’s taste
– palatial bathrooms, lacquered kitchens – but Barber says it is what foreign
buyers, many from the Middle East and Russia, want to see: 'If you are going to
refurbish a property, there is no point going down the [fabric designers]
Osborne & Little route. People expect it to look a little bit like the Mandarin
Oriental.'"

Har ser vi aterigen, som med business property-artikeln dar fastigheter i Frankrike, Italien, England, USA och Uruguay blandas, hur global den fastighetsmarknad som FT House & Home befattar sig med ar. (Mayfair-artikeln har ocksa i samma tidning en motsvarighet om Shanghai.)

En typisk intervju borjar sa har
"Novelist Fernanda Eberstadt divides her time between London and rural France"

Annonserna
-"Have you ever dreamed of living in a 17th Century Stately home set in 23 acres of wonderful grounds and gardens with its own fishing lake?"
-en "luxury residence members club" i Mayfair, London med "privileged access to renowned London establishments" och andra perks
-Picassos forsta studio i Montmartre, Paris
-en villa i stadsdelen Georgetown i Washington D.C. for $25,9 miljoner
-"In the heart of the magical forests of Smaland lies this productive estate. 200 km from Gothenburg Airport. 390 hectares (870 acres). Traditional manor house, stables, hunting lodge, paddocks, meadows, ponds, barns etc. Rich wildlife. Everything in impeccable condition. Min Euro 3.5m." (se annons pa svenska har.)

Artikeln pa sida 1
Handlar om fastighetsmarknaderna i den globala finanskapitalismens huvudstader, och hur dessa lokal-globala marknader loskopplas fran sina nationella ekonomier, eftersom priserna nu dikteras av en global overklass efterfragan - "billionaires dictate property prices" star det i ingressen.

"The trapping of housing wealth in global cities is causing a dislocation
between a few select 'super cities', where international money moves markets,
and national counterparts that are still closely linked to economic inertia.
This separation has become marked over the past two years, with stellar price
growth in some major capitals belying modest gains or stagnation elsewhere
within their countries."

Vad blir da slutsatserna av allt detta? Kanske att DN Bostad har en del utrymme for fortsatt utveckling av vindvaningsjournalistiken..