Parks and Recreation - en fyllemeditation (med viss spoilervarning)

"There has never been a sadness that can't be cured by breakfast food."

Orden är Ron Swansons, en man vi bloggat om tidigare här på LiL, i avsnitt tretton av sjätte säsongen av Parks and Recreation. Två av seriens huvudkaraktärer ska lämna staden (och serien?) på obestämd tid. Seriens huvudperson Leslie Knope (briljant spelad av Amy Poehler) gråter när flyttbilen som Chris och Ann sitter i rullar ut ur den lilla staden Pawnee i Indiana där det hela utspelar sig. För att trösta föreslår Ron, Leslies medelålders och mustaschprydde chef med fäbless för träslöjd, kött och nattväktarstat, frukostmat för att dämpa saknaden. En djupt mänsklig och vacker gest.

Ron Swanson - genererar svår mustaschavund

Parks and Recreation har producerats sedan 2009. Jag har följt serien sedan starten. Seriens livstid och dess olika vändningar har därför gått hand i hand med händelser och företeelser jag själv upplevt, som jag påminns om när jag tittar. Den har en stämning som jag trivs väldigt bra i. Persongalleriet är fantastiskt, och återspeglar några helt centrala facetter av vad det innebär att vara en västerländsk nutidsmänniska. Samtidigt plockar Parks and Recreation upp många teman som jag tycker väldigt mycket om, och som också går igen här på bloggen: vänskap, politik, öl, hantverk, musik, staden vs landet, hipstermode, skägg, sökande, kärlek...

Andy Dwyer - sångare i bandet MouseRat

Avsnitt tretton rörde mig särskilt. Kanske för att den dramatiska förändringen i serien sammanfaller med en insikt om förändringar i mitt eget liv - goda ting som jag uppskattat och älskat, och som inte längre spelar samma roll. Mutationer och skiften som pågår så långsamt att det är först vid en given tidpunkt som vikten av förändringen blir märkbar. Insikter som knappt kan formuleras annat än som banala konstateranden: tid som går - tid som förlorats. Rutiner som inte längre finns kvar, tankevärldar som glöms. Konstellationer av vanor och vänner och samband och sammanhang som plötsligt en dag är borta - precis som Chris och Ann när de kör i sin flyttbil mot Michigan och ut ur bilden.

Chris och Ann

Parks and Recreation är kanske en av de mest relevanta speglingarna av samtiden under 10-talet, som vi mycket snart genomlevt hälften av. Serien är också en fast punkt i mitt eget liv, och ett elixir i den meningen att den finns kvar, att den förändras med mig, att den fortsätter att ta temperaturen på en splittrad samtid med ett obönhörligt gott humör.

Jag behöver lite breakfast food - tack Parks and Recreation för att du finns!

Leslie Knope

I lagens namn

Filmen Mannen från Mallorca från 1984, Bo Widerbergs filmatisering av Leif GW Perssons "rövarroman" Grisfesten, är en av mina favoritfilmer. Den beska samhällskritiken och det "långa sjuttiotalets" grådaskiga socialrealism förenas med genrefilmens spänning till ett mästerverk. Kjell Sundvalls I lagens namn från 1986, en filmatisering av tredje delen av GW:s första trilogi, Samhällsbärarna, är inte alls lika bra. Johansson (von Brömssen) saknas utan här röjer Jarnebring, spelad av Sven Wollter, mest runt ensam, och ibland med kollegan Wesslén (spelad av Anita Wall). Fallet handlar om en grupp ordningspolisers systematiska övervåld mot "buset", och om en restaurangägare som de vill sätta dit. Handlingen lyckas med att vara både enkel och svårbegriplig, och har fuskat bort mycket av det intressanta i GW Perssons roman. Behållningen är mer fotot och en magnifik insats av Sven Wollter och hans mustasch än något annat. Jarnebring spelar trombon, Jarnebring sveper en drink framför en magisk Stockholmsutsikt, Jarnebring skäller ut folk till höger och vänster. Det är en film med många brister, men sämre kan man ändå spendera 1 timme och 23 minuter.

2013 års skägglook - en kavalkad av Cristoph Waltz

I serien försök till modeblogginlägg/skägghyllningar med homoerotisk underton har turen nu kommit till den österrikiske skådespelaren Cristoph Waltz.

Cristoph Waltz är 56 år gammal och kommer från Wien, men har tillbringat större delen av sitt skådespelarliv på teaterscener runtom i Europa, i skuggan av det starkaste rampljuset. Han blev ett världsnamn först när han med sublim, iskall ironi porträtterade SS-officeren Hans Landa i Tarantinofilmen Inglourious Basterds för några år sedan - en gestaltning som med sin lustfyllda ondska kryper under huden på åskådaren.

Nu är han aktuell igen som revolverman i Tarantinos nya film, hajpade Django Unchained. Och det är också först nu som jag fullt ut inser vilken stilikonspotential Cristoph Waltz har. Han var snygg redan 2011 i Polanskis Carnage i sin powersuit och blanka trenchcoat, men nu spränger han skalan tycker jag. Waltz förenar till perfektion en ruffig 1800-talsexpeditionslook med en kosmopolitisk, intellektuell utstrålning.

Jag ska gifta mig i maj i år och kommer till bröllopet att försöka se ut just precis så här:

Skägg med rejäla polisonger och brutal mustasch, fluga och sammetskavaj. Sheeat!!!

Och om det mot förmodan är kyligt väder i slutet av maj vill jag ha en sån här rock. Alltså pälskragen!!!

Och när en avlägsen överförfriskad släkting håller ett alldeles för långt och personligt tal vill jag se ut så här: 

Men på bröllopet i sin helhet mest så här såklart:

Ruffig backslick - sportas ju sedan en tid med bravur av allas vår Uffe men vi välkomnar CW i klubben.

CW om sin Hollywoodkarriär: "In Europe, everybody would say, 'Well, they just want to squeeze you like a lemon.' Well, yeah! But, you know, if I have the juice, why shouldn't they?"

Det känns stort att en svensk S-politiker, en av våra finaste, fått inspirera en man som CW! Väntar bara på pagen för att själfrändskapet dessa män emellan ska fullbordas. I mina drömmar slår också Cristoph Waltz, en man som slitit hund på små teaterscener runtom i Europa i trettio år innan sitt genombrott, hjärta lite snabbare när han promenerar förbi Arbeiterkammer på Prinz Eugen Strasse 20 i Wien.

First Aid Kit rivstartar det nya året!

2012 är ännu i sin linda när duon First Aid Kit får mig att sätta nyårshummern i halsen. Ett band som tidigare visat enorm potential, och som jag såg göra ett fint framträdande som förband till Markus Krunegård på Cirkus i Stockholm för ett par år sedan, verkar ha blommat ut i och med skivan The Lion's Roar som släpps den 18/1. Nya videon till låten Emmylou, som är en hyllning till Emmylou Harris, June Carter, Gram Parsons och Johnny Cash, är otroligt vacker och låter oförskämt bra. Kan det vara så att årets bästa svenska skiva släpps redan i januari? Låt oss hålla tummarna!

CSNY:s look

Vi har sagt det förr och säger det igen: Crosby Stills och Nashs första skiva är den ultimata stilbilden. Idag vill jag bara inflika: den andra skivan, Déja Vu, som CSN gjorde, utökade med Neil Young är inte så dum den heller!

Crosbys mustasch-frisyr-kombo, hunden, jackan på snubben längst till höger,Neil Youngs händerna-på-bältesspännet-pose....

... och att skivan låter bra är ju inte fel heller!

Stoppa pressarna!! Lundells nya skägg!

Gissa om jag satte kaffet i vrångstrupen när jag öppnade DN i morse.

På ett mittuppslag i kulturdelen portätteras nämligen allas vår Uffe inför släppet av sin nya bok "Allt är i rörelse", och herregud gubbar och kärringar, vilket skägg!! Vilken look! Så jävla mäktigt!

Det är en fantastisk bild. Uffe poserar mot en bakgrund av göteborgska lyftkranar med en sned sen septembersol som lyser upp torrdockan på Eriksberg. Ulf Lundell och västkusten, ett marriage made in heaven. Han har skuggade, hornbågade glasögon på sig, en smula bakåtkammad, vildsint frisyr och ett stort skägg av Guds nåde - jag har nog aldrig avundats någon ett skägg så mycket som jag nu avundas Uffes. Lägg till det svart väldigt uppknäppt skjorta, indianpärlhalsband och brun mockajacka. Extas.

Utsikt över Delft
Artikeln är också väldigt bra, det är Jens Liljestrand, författaren/journalisten som gjorde upp med sexscenerna i Uffes bok "Saknaden" i samma tidning i våras, som hållit i pennan. Det visar sig att Liljestrand har ett förflutet som stenhård Uffe-diggare, och det är ett kärleksfullt porträtt han skriver som jag tycker verkligen fångar motsägelserna hos Uffe. Som en av LiL-bröderna senast i Stockholm, som först på tunnelbanan deklamerar att han tänker säga upp bekantskapen med Lundell, det är bara för mycket av allt det ostiga och gubbiga, men som senare på kvällen faller handlöst på nytt till låten Ett stenbord i Toscana och tar tillbaka allt. Det är sådär med Uffe, det är som Mark Kozelek har sammanfattat det: "All the love in an instant makes my life stop, but then my hate for you makes my feelings altogether drop". Det är en pendelrörelse, det är tes-antites-syntes, det är kärlek.

Nu ska jag sluta blogga och lyssna på Connemara på repeat hela dagen.

Hur jag lärde mig sluta ängslas och älska ZZ Top

Nånsin undrat var band som Queens of the Stone Age och Eagles of Death Metal hämtar sin inspiration? Jag hade inte fattat det innan, men den självklara inspirationskällan är såklart de hårdsvängande Texasskäggen i ZZ Top. Det har hänt förr och det lär hända igen - först lyssnade jag på skoj med ironisk distans, sedan blev det precis som i EODM-videon som är länkad här ovanför. ZZ Top spelade av mig kläderna, och nu står jag här naken och avslöjad.

Bandet bildades i Texas 1969, och har med sin grusiga fuzzbluesarenarock spelat till sig en mångmiljonpublik världen över. Bandets leadgitarrist Billy Gibbons, "musician, actor and car customizer", anses allmänt som en av rockvärldens främsta bluesgitarrister. Han är också en erkänt skicklig kock med autentisk Texas-barbecue och mexikansk mat som specialitet. ZZ Top är dock kanske mest känt för två av medlemmarnas midjelånga skägg, som de odlade under en paus från bandet 1977-1979. Synd, för bandet är väldigt mycket mer än så.

För vad som vid en första anblick kan verka vara bredbent, entonig sydstatsrock visar sig från en annan sida när man dyker ner under ytan. Från det polerade hårdbluesgroovet på plattan "Eliminator" till Hall & Oates-soundet i låtar som "Waitin' For the Bus", från träskbluesen i "Jesus Just Left Chicago" till det fulsnygga countryfunkrocksamarbetet med Dwight Yoakam i låten "I'm Bad, I'm Nationwide" - ZZ Top har spelat in ungefär alla former av elektrifierat bluesgung man kan tänka sig. Under alltihop ligger ett boogiegung svängigt nog att få de döda att dansa hambo.

"Jag har försonats med mig själv, ni får ta det eller dra" - Matti Ollikainens textrader i låten Jag har försonats passar väldigt bra in på ett band som ZZ Top. De ber inte om ursäkt. Det är som om längden på deras skägg är en direkt återspegling av storleken på deras självförtroende. Men det är väl bara ett naturligt resultat om man slängt käft på texanska dive bars sedan långt under laglig ålder - man har liksom inget, inget alls kvar att vare sig bevisa eller förlora. Något som framgår med all önskvärd tydlighet till exempel i videon till "Gimme All Your Lovin'" från 1983 - en på så väldigt många sätt helt avskyvärd estetik som någonstans ändå är djupt tilltalande, spjuveraktigt charmig och kongenial med ZZ Tops sound.

Dessutom hade man ju absolut kunnat se trions look i videon ovan på valfri närförortshipster i Stockholm 2011. Grabbarna står med ena benet i fulkulturen och det andra på parnassen - en mäktig position. Fast det räcker egentligen att lyssna på gitarrsolot i "A Fool For Your Stockings". Säga vad man vill, men ZZ Top är fanimej baby-making music.

Fleet Foxes

Ett annat hypat band värt att uppmärksamma är Seattle-bandet Fleet Foxes, som fångade min uppmärksamhet genom att i diverse artiklar jämföras med Crosby, Stills, Nash & Young.

Soundet är lovvärt, med mycket stämsång, akustiska gitarrer och orgel. Det är någon slags melodiös folkrock som inte har influerats av någon musik skapad efter 1979, vilket i sig kanske är ett bevis på att gubbrocken är modern igen.

Jag köpte plattan i somras och har lyssnat på den till och från, men nu i dagarna har den gått varm. Det är väldigt fina låtar, om än lite omständiga ibland, och jag tror det är det som har hindrat den sista poletten att falla ner för mig. Jag är nog mer en "vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng-kille" vilket gör att det har tagit lite tid för mig att förstå att det finns riktigt fina melodier gömda bakom de ibland lite väl flummiga utsvävningarna.

I "Ragged Wood" får de till en riktig femetta med smäktande körstämmor och "tåg-trummor". Den låten blev direkt min favorit och är fortfarande i mitt tycke den enda som riktigt lyfter till högre höjder. För även om jag gillar Fleet Foxes blir det aldrig sådär magiskt som när musiklyssnandet blir en närmast metafysisk upplevelse, vilket såklart inte är ett rimligt krav att ställa på all musik. Istället har vi här en mysig skiva med härligt sound och positiva intentioner, vilket med råge uppfyller mina krav på albumdebuterande artister.

Stockholmsnatt om skäggvågen

Det är inne med skäggrock i år.. När det dök upp referenser till CSNY och sånt i recensioner av en massa hippa konserter, typ Accelerator i våras, så slog det mig att jag borde börja lyssna på ny pop igen. SvD:s roliga populärkulturella serie Stockholmsnatt kommenterar skäggvågen:

"Men du kan väl inte på fullaste allvar hävda att musiken är lika viktig som ett bands image eller utseende? Man ser ju direkt att dom där är dåliga: dom har ju varken mysiga skägg eller rutiga flanellskjortor. Och kolla: snubbarna är korthåriga, herregud vilka miffon."

http://www.svd.se/kulturnoje/serier/artikel_598903.svd?date=20081017