Renfanorna vid Kontinentalbanan

Sedan i februari bor jag hundratalet meter från Kontinentalbanan, där gods fraktas till Trelleborg för att tas med färja till Sassnitz, och där persontåg går runt runt i Malmös nya ringlinje. Oron över att det skulle vara slamrigt att bo så nära tågen förbyttes -- det visade sig att de inte hörs alls från lägenheten -- i ett mys över att bo so nära "vägen ut", "vägen till kontinenten".

Att bo nära en järnväg innebär däremot att man avleds en del när man är på väg någonstans. När jag ska österut cyklar jag först några hundra meter norrut längs med järnvägen för att komma till en järnvägsövergång. Och det är de där hundra meterna som det här blogginlägget handlar om. Under corona-året 2020 cyklade och gick jag där otaliga gånger. Man var ju sällan ute och gjorde något, men något skulle man ju göra så det blev de där cykelrundorna till Friskis (innan coronan slog till i Skåne i höstas), till tennisbanorna vid gamla Bulltofta flygplats, eller bara ut i största allmänhet.

På vänster sida, små industrier: plast, andra oklara tillverkningar, och en trähandel för byggbranschen. På andra sidan spåren: industribebyggelse mer från det tidiga 1900-talet, tegel, graffitti. Här har jag trampat i varje väder sedan mars och följt årstidernas gång genom dikesblommorna: renfanorna, hundkäxen, vallmon. Renfanorna, med de gula knopparna och den fräna doften, min madeleinekaka till "ängen" (ödetomten) i villakvarteret där jag växte upp. Och den lite nergångna industriella miljön, stans baksida, som ger mig ett kroppsminne av att vara på Söder i Halmstad cirka 1994.

Jag får dela den här cykelbanan med några skejtare då och då, men oftast har jag den för mig själv: som en ficka av staden som glömts bort och lämnats till mig. Det finns något rogivande i sådana obetydliga platser i stan.
 

Reklamfilm för Hornstull

Stadsdelen Hornstull i Stockholm har nyss fått en - enligt många - välbehövlig ansiktslyftning. Stadsdelen tillhör ett område som är känt som "knivsöder" (numera populärt "global-knivsöder") och var för inte alltför länge sedan ruffig och stökig, men har sakta men säkert gentrifierats. I och med att Hornstull nu har fått ett eget köpcentrum (så att en inte längre behöver åka hela långa vägen till Liljeholmen för att handla på H&M) är omvandlingen komplett.

Jag tror att det är närmast omöjligt att stoppa gentrifieringen, och det är möjligt att de förändringar som har skett är till de bättre, men det är väldigt lustigt att se hur det "nya" Hornstull marknadsförs. Den här filmen har roat mig väldigt mycket den senaste veckan, det tycks vara ett skämt men jag tror faktiskt att den är på riktigt. Det är så oerhört billigt att använda en changerad skivbutik och en loppis för att ge något slags "äkta" sken åt att det öppnar ännu en Indiska i stan, och mannen som säger att Hornstull är som ett mini-New York eftersom det ibland sitter en dragspelare i tunnelbanan fullbordar den ofrivilliga parodin. Stor underhållning!

Hökarängens centrum: demokratisk eller odemokratisk stadsplanering?

 

 Hökarängens centrum. Bilder från Wikipedia

Du är i Hökarängens centrum. Går av t-banan och ut på torget. Ett niovåningars punkthus med en pizzeria i bottenvåningen. Mittemot punkthuset en gågata bort, med trevåningshus på båda sidor, med butiker i bottenplan. Klädbutik, thaimassage, sushi, och en av Sveriges få cevicherior (media: 1, 2, 3). Funkisarkitektur á la 1940-, 50-tal: beige puts, och retro-butiksskyltar. Promenera nerför gågatan. Hur skulle du tolka denna arkitektur och stadsplanering? Hur känns den? Uppfattar du den snarare som "demokratisk", eller snarare som "odemokratisk"?

Jag gissar att du inte alls skulle tänka i dessa termer. Det har inte jag gjort bara av att ha varit där: så "djupa" blir inte tankarna självmant. Utan anledningen till att jag funderat på detta är två nyliga böcker som presenterar helt olika tolkningar av den typ av stadsplanering som givit upphov till förorter som Hökarängen. För essäisten Per Wirtén i Där jag kommer från (2010) representerar den förortsplanering som Hökarängen är ett exempel på en demokratisk anda och ideologi: den trånga stenstaden sågs, som i en sentida motsvarighet till den tidigare diskussionen om "arbetarbaracker", som en grogrund för antidemokratiska rörelser och alienation. För arkitekten Ola Andersson i Vykort från utopia (2012) däremot, representerar Hökarängens stadsplanering en vilja att planera bort spontana offentliga rum, att i folkhemsbygget privatisera människors liv och förlägga det till hemmet istället för gator och torg. De två tolkningarna är helt olika och, tror jag, oförenliga.

Per Wirténs bok har jag skrivit om här tidigare. Han skriver inte om Hökarängen just, utan gör i boken en vandring från Skärholmen till Årsta, men gör essäistiska utvikningar om stadsplaneringen på 1940- och 50-talen som är relevanta också för Hökarängen, vars centrum invigdes 1949. Hökarängen och grannförorten Gubbängen var Stockholms första tunnelbaneförstäder, och "tunnelbanestaden" skriver Wirtén om som ett demokratiskt framsteg, modernistisk planering möjliggjord av demokratins genombrott. Wirtén:

”Den demokratiska utvecklingen hade sådan sprängkraft att städerna helt enkelt måste förändras, öppnas upp och planeras efter nya principer. De kom till slutsatsen att man behövde bygga ’den nya staden’ – en decentraliserad, mer utspridd stad med ljus, grönska, stora utrymmen och vackra lägenheter. Trångboddheten och anonymiteten i den gamla stenstaden var de antidemokratiska rörelsernas grogrund. Tunnelbanestaden, som den i Rågsved, med torget som gemenskapens sammanhållande kitt var däremot antifascismens nya stad, tänkte de.”

Han skriver också lyriskt om 40-50-talens "luft, ljus och susande tallar"-planering:

”Stockholms parkprogram kallades under 1940-talet Stockholmsskolan och var infogad i den övergripande stadspolitiska ambitionen att bygga för ljus, hälsa och frihet. Hela staden skulle stiga från mörka och muggiga innergårdar till ljusa öppna landskap. Och den gjorde verkligen det. Från innerstadskoncentration till förorter. Park, skog och stad integrerades till en enda sammanhängande livsmiljö som sprängde den gamla innerstadens stenmiljöer. Att gå genom förorterna innebär sedan dess att röra sig i ett grönskuggat dunkel där vinden rör sig genom timotej och vitmåra, där trädgårdssångarens pladder och tornseglarnas svirr markerar att sommaren anlänt, där rådjuren försvinner över trottoarerna under tidiga gryningstimmar och kattugglan flyger i skymningen. Ingen arkitektstil, ingen planeringstrend, ingen bostadstyp har präglat Storstockholm så mycket som den originella idén om naturparken. Den har gett Stockholm en karaktär som skiljer den från andra städer.”

Ur ett Wirténskt perspektiv kan man se Hökarängen som "antifascismens nya stad", som ett uttryck för hur staden -- med en anspelning på arbetarrörelsesången Internationalen -- "skulle stiga från mörka och muggiga innergårdar till ljusa öppna landskap". Här hamnar Hökarängen i ett positivt sammanhang.

Ola Anderssons perspektiv är helt annorlunda, här framstår Hökarängen i ett helt annat ljus och ett helt annat sammanhang. Andersson kritiserar modernismens stadsplanering -- som Stockholm är ett utmärkt exempel på -- på ett omfattande sätt. Som jag uppfattar det finns det två underliggande huvudpoänger i Anderssons kritik. Den första är att modernisterna enligt Andersson omfamnar illusionen att man kan planera fram en fix och färdig stad, planera en stad som man planerar en anläggning, med fördefinierade funktioner som invånarna och medborgarna själva inte ska kunna ändra på efter hand. Den andra är starkt kopplad till den första: att de modernistiska stadsplanerarna vill "lägga livet tillrätta" (inte Anderssons begrepp) för medborgarna, styra dem till vissa beteenden och sätt att leva. Det modernistiska stadsbyggandet inordnar sig enligt Andersson i en "repressiv byggnadstradition" där samhällets härskare -- hellenistiska kungar för länge sen, franska kungar på 1700-talet, socialdemokrater(?) i Stockholm på 1900-talet -- bygger städer där medborgarnas liv kan övervakas och läggas till rätta.

Folkhemmets byggande i Sverige ser Andersson som ett överhetsstyrt projekt. Men han är ingen onyanserad kritiker av funktionalismen och modernistisk stadsplanering; ingen Hans Asplund. Hans diskussion av bostadsområdet Rosta i Örebro från 1948-1952, planerat av de stora funktionalisterna Backström och Reinius också kända för stjärnhusen och terrasshusen i Gröndal, är ett bra exempel på hans argumentation. Andersson:

”Att området [Rosta] formats till en helhet av en enda vilja och en överordnad estetik har tonats ned. Här finns inget maktspråk eller tydlig centralaxel. Det är varken format av kung eller brukspatron utan av en makt vald av folket. Arkitekturen är en representation av ett demokratiskt ideal. Men Rostaområdet är trots allt en anläggning formad av denna enda vilja -- om än demokratiskt vald -- en estetik och ett en gång för alla fastställt program. Varje funktion har en noga övervägd plats i helheten. Gestaltningen av ett specifikt program, utformat med paternalistisk omsorg och ett fullödigt arkitektoniskt grepp känner vi igen från Forsmark och Arc-en-Senans. Möjligheterna för de boende att tillföra något annat än sitt goda uppförande är lika med noll. Här är vi långt ifrån den gemensamma spelplan för medborgare som möjliggörs av en urban struktur.”

Alltså: Rosta är förvisso inte byggt av en diktator, och ändå en "representation av ett demokratiskt ideal". Men för Andersson är Rosta ändå alltför planerat, alltför centralstyrt, med för lite utrymme för medborgarna att förändra området i efterhand. Han kritiserar också bland annat Hjorthagen i Stockholm och Midsommarkransen -- ett "renodlat brukssamhälle" -- i samma anda, och menar att "under trettiotalet kom Stockholms stadsbyggande i allt högre grad präglas av bruksortens ordning, disciplin och planering". Rosta byggdes samtidigt som Gubbängen och Hökarängen, och också de två senare områdena tar Andersson upp som exempel på den modernistiska stadsplaneringens problematik. Medan Per Wirtén som vi har sett ser Hökarängen, Rågsved och andra tunnelbaneförstäder som antifascismens nya städer, som förorter byggda i demokratisk, nyskapande anda, så ser Andersson det hela på ett helt annat sätt. Andersson är urbanist och framställer storstädernas myller och gatuliv som särskilt lämpliga miljöer för demokratiska möten. Gubbängen-Hökarängen är hus i park-byggda gröna förorter och Hökarängen till råga på allt med trafikseparering och gågata i centrum, vilket Andersson tolkar på överhetens strategi för att bygga bort spontaniteten ur staden. Han skriver:

”När arbetarrörelsen övergav den allmänna platsen för de slutna mötesrummen fanns det inget som stod i vägen för modernismens ambitioner att bryta upp den allmänna platsen och skilja dess funktioner åt. Gatan upphörde att vara en plats för socialt, ekonomiskt och kulturellt utbyte emellan.
Gubbängen, planlagt 1943, var det sista området som fick ett centrum med trafikerade gator. I den plan som upprättades för Västertorp 1947 genomfördes en trafikseparering med separata system för biltrafik och gående och cyklister. Där de korsade varandra lades gångvägarna i tunnlar under matargatorna. Hökarängen, från 1949, blev det första centrum som planerades med gågata, utan biltrafik. Gatans roll som sammanhållande struktur ersattes av en annan offentlig infrastruktur – tunnelbanan.”

Jag tycker att det är hemskt intressant: utifrån Wirtén och Andersson kan man tolka Hökarängens centrum på helt olika sätt. Uttryck för demokratisk anda, framtidsoptimism och antifascism, eller uttryck för överhetens tillrättaläggande av medborgarnas liv och bortbyggande av spontaniteten ur stadslivet. Kanske är en rimlig bedömning att det finns element av båda: den modernistiska stadsplaneringens goda och elaka ansikten. Kan man besvara frågan genom att studera de aktuella stadsplanerarnas avsikter? Njae, både Anderssons och Wirténs argument är ju vidare än så, men jag har i alla fall kollat på två monografier över de två viktigaste arkitekterna och planerarna för Hökarängen,  Eva Rudbergs bok om den dåvarande stadsplanedirektören Sven Markelius (Sven Markelius, arkitekt, 1989) och Martin Rörbys om David Helldén (Modernistisk visionär på traditionens grund, 2002). Markelius ville enligt Rudberg ge det demokratiska folkhemmet "fysisk gestalt i byggnader och stadsplaner", och han skrev i tidskriften Byggmästaren 1945 att det speciella med "vår tid" inom arkitekturen är att den demokratiska andan kräver nya uttrycksformer och utbyggnad av samhälleliga organ som "betjänar den stora massan av befolkningen". Att uttrycka den demokratiska andan i arkitektur: det är fascinerande. Men Markelius uttalade vision är inte heller oförenlig med Anderssons kritik; han lyfter ju fram att Rosta och andra områden byggdes av demokrater, och kritiserar snarare hur de byggdes. Jag kan inte själv avsluta detta inlägg med någon bergsäker egen åsikt i själva demokratifrågan; om husen som stilarkitektur vet jag däremot vad jag tycker, jag håller helt med Rörby om att Hökarängens centrum ger "ett lika elegant som vänligt intryck", och att det arkitektoniskt är ett "lite blygsamt och oerhört kultiverat område". Som Greider säger om funkisförorterna: "kärleken är arkitektonisk".

Några lösryckta tankar om innerstads-Stockholm och Filip och Fredrik-dominans

Innan jag flyttade till Stockholm brukade jag uppleva Stockholms-centreringen som ett problem. Nästan lika snabbt som Systembolags-problematiken försvinner ur ens medvetande när man fyller 20 försvinner detta problem när en väl har bosatt sig i huvudstaden. Efter att jag har skaffat en modern telefon och börjat använda twitter, instagram, etc., känner jag mig av någon anledning mer som en Stockholmare än någonsin, och jag måste erkänna att det på många vis är en angenäm känsla, även om det kan bli för mycket ibland.

Kanske är det oundvikligt när vi lever i ett så litet land som vi trots allt gör - men jag kan inte låta bli att lägga märke till att de tre mest populära podcasterna (OBS inte officiell statistik utan min upplevelse) just nu mer eller mindre kretsar kring de två misogyna mediepersonligheterna som är Filip och Fredrik. Filip och Fredriks egna podcast är - som tidigare konstaterats i detta forum - en på många sätt mycket skarp och underhållande produkt, men min invändning är att det bara eller nästan bara handlar om män, och att kvinnor som regel sågas när de väl nämns. Näst populärast på min subjektiva lista över de mest populära podcasterna är Sigge & Alex podcast, som allmänt anses ha en mjukare ton, men som har uppfyllt samtliga mina fördomar om narcisisstiska män när jag har lyssnat. God trea kommer Värvet, som är en intervjupodcast där visserligen kvinnor intervjuas (16 av 41 avsnitt har haft kvinnliga gäster) och som har en lugn och skön ton som jag uppskattar, men som också i väldigt hög utsträckning har ett Stockholms-perspektiv.

Dessa tre podcaster görs alltså av Filip och Fredrik, Filip och Fredriks producent (Sigge Eklund) och Filip och Fredriks redaktör (Kristoffer Triumf). Det är någonting med detta som jag upplever som problematiskt, på gränsen till provocerande. Inte för att någon av dessa saknar talang eller förmåga att formulera intressanta tankar, men när en stor del av ens dagliga kulturella dos förmedlas av vita, grabbiga, medlålders män som känner varandra väl, hela tiden tar med varandra i sina program och snackar väl om varandra i något slags von oben-Stockholms-perspektiv tror jag att en skev bild av samhället är oundvikligt. Det är ju inte deras fel att samtliga dessa tre podcaster går väldigt bra, men det blir snedvridet när dessa får sätta dagordningen (för att utrycka sig Ulf Lundellskt) i den utsräckning som nu sker.

Min jakt på alternativ media som står för vettiga värderingar och kvalitativa värderingar är en ständig följetong, och snart är jag helt luttrad. Kanske kan vi ställa en smula hopp till En varg söker sin pod, med Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Norli. Första avsnittet handlar om Stig Larssons (med rätta) skandalomsusade biografi, och är långt ifrån det bästa jag hört, men ändå uppfriskande jämfört med Alex Schulmans navelskådande och Filip Hammars kvinnofientlighet. Dessutom blir det givetvis pluspoäng för Ulf Lundell-referensen.

Nå, jag lär få anledning att återkomma i detta ärende.

Gropiusstadt 50 år

 Gropiusstadt

 Gropius

På tisdag är det femtio år sedan det första spadtaget togs i det stora bostadsområdeprojektet -- på tyska säger man Großsiedlung -- Gropiusstadt i Neukölln i södra Västberlin. Den berömde Bauhaus-funktionalisten Walter Gropius planerade 18 500 lägenheter som byggdes mellan 1962 och 1975. SPD-borgmästaren Willy Brandt var närvarande, och förklarade året därpå det bostadsbyggnadsprogram som man hade: "Vi river den gamla staden och bygger nya arbetarstäder i utkanten". ("Wir reissen die alte Stadt ab und bauen neue Arbeiterstädte am Rand.")

Berliner Zeitung publicerade inför jubiléet igår några artiklar om Gropiusstadt. Stadsdelen har fått ett rykte om sig att vara ett "ghetto" (eller "Trabantenstadt"), med skildringen av ungdomar på glid i filmen Christiane F. från 1981 som ett klassiskt exempel. Tidningen frågar därför folk som bor där vad de tycker om sin stadsdel, och frågar stadssenatorn ansvarig för stadsplanering om han tycker att Gropiusstadt är en förebild för stadsplanering i dagens situation av bostadsbrist. Den artikel som jag tycker är mest intressant är dock den om stadsdelens arkitektoniska och stadsplaneringshistoria. Skribenten Nikolaus Bernau konstaterar att Gropius influerades av den klassiska 20-talsmodernistiska stadsdelen Britz, som jag bloggat uppskattande om här, men också av mycket senare utvecklingar i efterkrigstidens USA, dit han hade flyttat 1937.

"Gropius sah dabei zunächst eine Anlage vor, in der zwölf große Hochhäuser in Kreisform begleitet werden sollten von niedrigeren Zeilenbauten und zwischen diesen angeordneten Einfamilienhäusern. Im Grundriss erinnert diese Komposition ein wenig an die nahebei gelegene Hufeisensiedlung von Bruno Taut und Martin Wagner aus den 1920er-Jahren. Noch stärker aber erinnert Gropius’ Entwurf an jene radikalen Ideen, die der große amerikanische Architekt Louis Kahn in eben diesen Jahren für die Neugestaltung des Stadtzentrums von Philadelphia entwickelte. Auch dort sollten große, runde Wohnanlagen entstehen, als Zentren einer neuen Stadt."

Detta första utkast gjordes 1961, och förutsättningarna förändrades grundligt mycket snart därefter i och med murens byggande vilket minskade tillgängligheten på mark för Västberlins myndigheter. Gropius fick därför göra projektet mindre platskrävande. Husen blev högre och närmre sammantryckta och variationen i typer av hus minskades.

Funkislycka i Britz

För ett par veckor sedan var jag på semester i Berlin över en helg, och en av sysselsättningarna var att kolla på de världsarvsmärkta 1920-talsbostadsområdena Britz i Neukölln söder om stan, och Wohnstadt Carl Legien i Prenzlauer Berg strax nordost om densamma. Britz var det område som gjorde klart starkare intryck, och vad jag ska skriva om här.

När man kommer in i Britz, som började byggas 1925, möts man av en stor länga som kallas "Röda fronten" (Rote Front) på grund av både husets storlek och färg, och av arkitekternas och stadsplanerarnas politiska färg. Arkitekten Bruno Tauts design utmärks av att vara färgglad, vilket vi ser här tydligt på dörrarna.

Britz är i stora delar kulturskyddat och hyresgästerna/ägarna får inte ändra på färgschema eller liknande. Detta fick jag berättat för mig av en mycket trevlig dam på ett ideellt drivet café/museum över området, som jag verkligen vill rekommendera. Att husen är reglerade på detta sätt påverkar också såväl priser som vilka som väljer att bo här -- arkitekturintresserade är överrepresenterade bland de boende här, berättade den härliga kvinnan som själv köpte sin lägenhet här bland annat på grund av den fantastiska funktionalismen.

Också nästa foto visar hur Taut och de andra arkitekterna skapade variation i området genom smart användande av färg.

De två nästkommande fotona kommer från en annan del av Britz och ser onekligen ut som att de skulle ha kunnat tas i Hammarbyhöjden eller Årsta. Och svenska arkitekter och stadsplanerare som Uno Åhrén var förstås influerade av tyskar som Bruno Taut och Martin Wagner.

Britz är faktiskt det finaste bostadsområde jag någonsin sett. Vackert att vila ögonen på, och en del av en fin, funktionalistisk historia. Det är enkelt att ta sig dit med U-bahn linje 7 och jag vill rekommendera ett besök till alla arkitekturintresserade som råkar vara i Berlin.

Vad skulle Uno Åhrén säga?

Flemingsberg. Bild från p1

Jag var sugen på att gå på fotboll igår men det spelades förbluffande få matcher i Göteborg. Skärgården och andra oländiga ställen oräknat hittade jag bara två: en på Heden och en på Länsmansgårdens IP. Jag hade aldrig varit på Länsmansgårdens IP så groundhoppern i mig tilltalades av denna match (Bosna - Surte i division 6). Dessutom var Länsmansgården en lagom cykeltur (ungefär en mil dit) och jag hade ändå hade suttit och researchat socialt engagerad 20-talsmodernistisk arkitektur inför en resa till Berlin och därmed passade det bra att kolla på Erik och Tore Ahlséns kvarteret Mistralen i Biskopsgården, som varit på min att kolla-lista ett tag, just denna dag och kombinera detta med fotbollsmatchen.

 Friskväderstorget i norra Biskopsgården. 8 september 2012

10-12-våningars punkthus intill skogen: Biskopsgården förvillande likt Kortedala eller Bergsjön

bröderna Ahlséns svängda hus på Värmegatan

Passande nog hade idag P1:s Godmorgon, världen! ett inslag om "arkitekturens ansvar": huruvida det är så att den modernistisk-brutalistiska arkitekturen i miljonprogramsförorterna i sig bidrar till de sociala problemen i dessa förorter. Mark Isitt som skriver om arkitektur i Göteborgs-Posten hävdar detta, medan förortsvännen Per Wirtén deltog som företrädare för den andra sidan av debatten, förorternas försvarare.

Det finns en någorlunda stabil vänster-höger-dimension i den svenska debatten om miljonprogramsarkitektur och stadsplanering: vänsterdebattörer som Wirtén tenderar att försvara miljonprogramsarkitekturen, och kritikerna tenderar att vara mer (latte-)liberala. Detta är en intressant paralell till den brittiske debattören Owen Hatherley som både är än mer vänster än t ex Wirtén, och än mer pro-modernistisk. Hatherley har i böcker som Militant Modernism (2009) och A Guide to the New Ruins of Great Britain (2011) gått på korståg mot 1990- och 00-talens "urbana renässans" och talar sig bisarrt nog mest av allt varm för 1960-talets brutalism. Jag citerar ur Will Selfs recension av de två nämnda böckerna i LRB:

Robin Hood Gardens

Hatherley is even more ensorcelled by Alison and Peter Smithson’s béton brut behemoth, Robin Hood Gardens in East London (shown above). For him the Smithsons are the real heroes, and a half-century on he reprises Reyner Banham – with dialectical knobs on – by placing them and their fellow New Brutalists in the creative vanguard of the cultural revolutions of the 1950s and 1960s: ‘If their opponents were Stalinist, Brutalism was Trotskyist: while opposing the practice of the “masters” of “classical” modernism, it supported the original theory in toto and regarded itself as the fulfilment rather than the abolition.’ Elsewhere he is still more millennially utopian. Brutalist architecture was ‘a political aesthetic, an attitude, a weapon, dedicated to the precept that nothing was too good for ordinary people’. The Smithsons’ aim was to create ‘streets in the sky’, gallery access flats that replicated traditional patterns of working-class habitation, but with added glamour. Robin Hood Gardens is, he writes, ‘fortress-like, daringly sculptural, with its gradated concrete gleaming golden in the sun.’

Jag undrar om vänsterns större acceptans för 60-talsmodernismen beror på en ihopblandning -- välgrundad eller ej -- av epokens socialpolitik och bostadspolitik/stadsplanering: att man är positiv till den förstnämnda gör att man per automatik blir mer benägen att vara positiv till den andra. Self hävdar detta i Hatherleys fall; med en avslutande vass kommentar om Hatherleys trotskism kategoriserar han dennes "nostalgi för framtiden":

To long for a social-democratic – or even outright socialist – Britain, with an architecture that would truly serve the commonweal, while also enacting a thrilling and avant-garde urbanism is perfectly laudable. What isn’t so reasonable is a steam-punk retrofitting of the past to create an embolism of what might have been. Hatherley understands the dangers of this ‘nostalgia for the future’, but unfortunately he’s already too far gone in its surging rhythms to pull out.
/.../ he too has mistaken a historical moment – the baggy Butskellism that produced the mass social housing programmes of the 1950s and 1960s – for an eternal condition, but then I suppose it’s only a short step from belief in a permanent revolution to belief in a timeless one.

---
Mark Isitts serie om förortsarkitektur och kriminalitet, Göteborgs-Posten april 2011: 1, 2, 3. Svar av sociologen Sven-Åke Lindgren, sociologen Ove Sernhede, Mattias Hagberg, Cecilia Verdinelli, Per Wirtén.

Fogelvue över Stockholm, 1868

En nyutkommen bok, Carl Johan Billmark. Stockholm Paris Europa, av Bo Wingren har på sistone föranlett textere i DN och SvD om landskapsmålaren och panoramamakaren från 1800-talets andra hälft Carl Johan Billmark. Jag har inte mycket att tillägga, utan vill bara peka på hur fascinerande Billmarks "Fogelvue över Stockholm" från 1868 är, och rekommendera de två texterna.

Magnus Bremmer i SvD 28 augusti: "Ögonblick av en självbild i förvandling" (dålig rubrik på en bra text) Lars Linder i DN 3 januari.

Extasen i Årsta

Den 28:e februari i år sågs LiL och vår vän jazzbasisten L på Gullmarsplan för en stadsvandring i funkisens tecken, kombinerat med kick-off för vår mansrollsbokcirkel. Vi promenerade i Årsta och tog bland annat in Folkets hus och det lokala kulturhuset på vackra Årsta torg, vi käkade på Palmyra kebab, och gick till Gröndal där vi åt semlor och drack kaffe, såväl som kollade på Olle Engkvists terrasshus, och fantastiska funkis-radhus. Vi hann också med att gå ner till vattnet och se på solnedgången innan vi behövde åka hem igen: på det hela taget en lysande dag, väl värd namnet "Extasen i Årsta".

Det var sånt här som gjorde att vi åkte till Årsta

Valla torg, en mindre pittoresk del av Årsta

Ett vinnande leende på Årstas egen "lost highway"

Det var en vacker vinterdag

Längre inåt landets mancirkel #1; Om asymmetriskt rollövertagande

Längre inåt landet har formerat en studiecirkel om mansrollen i dagens samhälle. Efter mycket skämt om Man 2.0, och ett liv till stor del format av gubbar (Uffe, Plura, Mauro, Morberg, Palme, etc.) kändes det logiskt att på lite större allvar börja ifrågasätta och problematisera mansrollen anno 2012. Studiecirkeln går under arbetsnamnet "Fria män i stan", ett namn som endast en träff senare ger en mer än lovligt fadd eftersmak och som med största sannolikhet inte kommer att hålla hela vägen.

Första träffen ägde rum förra veckan. Av en till synes outgrundlig anledning har studiecirkeln hittills kommit att präglas av funktionalism och jämställdhet, därför valde vi att förlägga detta inledande möte i söderort (mötet är numera känt som Extasen i Årsta, separat inlägg kommer). Med ett vackert folkets hus som bakgrund beslutade vi att Carin Holmbergs "Det kallas kärlek" skulle bilda diskussionsunderlag till nästa träff.

Efter att (i varierande grad) ha tagit del av Holmbergs avhandling var det ett lätt stukat gäng som träffades i Alvik idag. Det kallas kärlek är en socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par. Hon har gjort en studie av par som anser sig själva vara jämställda, och där de flesta är politiskt aktiva, och har på det sättet kunnat visa på flera generella drag i vår syn på vad som är kvinnligt och manligt och vår värdering av dessa. Det är en läsning som är snudd på omskakande, och igenkänningsfaktorn är väldigt hög. Det är nästan så att man rodnar när man läser vissa avsnitt, men lyckligtvis är tonen "milt fördömande" och man känner sig som man inte mer utpekad och utskälld än vad man förtjänar.

Den inledande halvan av avhandlingen är tungt teoretisk och består huvudsakligen av redogörelser för vilka studier Holmberg har läst och hur hon har använt dessa som utgångspunkt för sitt eget arbete. Det är mycket som är intressant, och något som vi fastnat särskilt för och tog upp till diskussion idag är hennes översättning av William J. Goodes sex punkter som under rubriken "överordningens sociologi" diskuterar hur mäns uppfattning av verkligheten påverkas av att de är män i ett manssamhälle. Exempelvis punkt 3 som säger:

"Genom att män, liksom andra överordnade, tar systemet för givet är de inte medvetna om graden av fördelar som systemet ger dem i olika sammanhang. En effekt av det är att män uppfattar prestationer de utför som uttryck för den egna överlägsna förmågan och inte som en del av en social ordning som systematiskt ger män fördelar och som värderar män högre än kvinnor"

Punkt 5:

"Män lägger sällan märke till de kunskaper och talanger som kvinnor förfogar över. Fortfarande framstår kvinnor som är framåt inom traditionellt manliga områden som exceptionella. Att kvinnor överhuvudtaget kommer fram understödjer i sin tur många mäns åsikt att systemet är rättvist och att den plats de själva besitter tillkommer dem för att de är dugliga."

Punkt 6:

"Män upplever även små minskningar av de egna fördelarna och chanserna som ett stort hot mot den egna positionen. En liten rubbning i det ojämlika förhållandet mellan kvinnor och män känns som en stor förlust. Däremot uppmärksammar män mer sällan de vinster systemet ger dem av tradition."

Liksom flera andra punkter i denna pocketbok är det en obehagligt träffande läsning. Just det här med känsligheten för minskningar av de egna fördelarna är lätta att relatera till, och som exempel talade vi om hur man kan lägga mer energi åt att reta sig på en lite för högljudd queerteoretiker än att reta sig på hur patriarkatet förtrycker kvinnor varje dag.

I själva fallstudien sätter Holmberg knivskarpt fokus på en rad företeelser och beteenden som på ett osynligt vis bidrar till att bibehålla och förstärka mäns överordning och kvinnors underordning. En av de största aha-upplevelserna är hennes resonemang om det asymmetriska rollövertagandet, som förenklat går ut på att män till absolut största del identifierar sig med andra män när det gäller förebilder inom exempelvis politik och kultur, medan kvinnor oftast identifierar sig med både kvinnor och män.


"Att lokalisera hennes respektive hans förebilder kan belysa vad det är som möjliggör hennes könsöverskridande rollövertaganden och försvårar hans. Det kan även ge en förståelse för varför hon identifierar sig med honom medan han verkar ha svårare för att identifiera sig med henne." (sid.139)


Detta sätter verkligen fingret på något specifikt, och genom denna insikt blir det något enklare att exempelvis förstå vad som är problemet med Filip och Fredriks podcast, som tidigare hyllats här på bloggen. Filip och Fredrik är två män som nästan uteslutande pratar om andra män, och då är det ändå ett smått hysteriskt name-droppande i 45 minuter varje vecka. När kvinnor nämns är det oftast i en negativ kontext. Ett exempel är de träffar Björn Ranelid i programmet Boston Tea Party och Björn ägnar mycket energi åt att klaga på att han inte har fått Piratenpriset. Han nämner pristagarna, en hel rad män (Jesper Thilo, Olle Adophson, Jan Sigurd, Klas Östergren, Jacques Werup, Ulf Lundell) och när han kommer till Eva Rydberg avbryter Filip med ett "Trams! Där går gränsen!". Ett annat exempel är när Mia Skäringer kommer på tal i podcasten, Fredrik säger att han har läst två av hennes böcker och Filip utbrister i ett irriterat: "Varför då?!".

Även vi på Längre inåt Landet är goda kålsupare när det gäller att främst skriva om och identifiera oss som män, men med hjälp av insikterna som denna manscirkel bjuder på så hyser vi åtminstone en ödmjuk förhoppning om bättring.

För övrigt är det bra tjusigt i Ålsten.

Eyvind Johnsons villa: några krumelurer utifrån Ingrid Sommars funkisbok

"socialdemokratins Djursholm"
Anders Isaksson om Bromma

Edvin Engström (1890-1971) är inte någon av den svenska funkisens berömdheter som Markelius, Asplund eller Åhrén. Men, konstaterar Ingrid Sommar i hennes fina översiktsbok Funkis: stilen som byggde Sverige (2006), han står bakom mer än femtusen (!) villor, småhus och egnahem i Stockholm med omgivningar. Han var i över trettio år chef för Fastighethetskontorets så kallade egnahemsbyrå i Stockholm: "en position som ledde till att han ritat nästan vartenda hus i vissa delar av de idag mest attraktiva, familjevänliga villaförorterna som Enskede och Bromma". Över tretusen av de boende självbyggda småhus i sådana områden ritade Engström, även i legendariskt omfattande funkis-villaförorten Södra Ängby i Bromma. Till Södra Ängby, vars femhundra funkisvillor byggdes 1934-41, flyttade, skriver Sommar, medelklass som lärare och statstjänstemän, och en och annan kulturmänniska och intellektuell. Däribland Karl Kilbom men också Eyvind Johnson, som 1936 inledde ett brev, en vecka efter att han köpt en villa på Ehrenstralsvägen:

"Tillåt mig först presentera mig. Fastighetsägare Johnson. Jag bor i ett hus med platt tak och inbyggd nattklubb i källaren, ett hus fullt av rör och kranar, knappar och verkningsfulla belysningar, ett hus med balkong och altan och fan vet allt - och jag äger precis Fem Tusen Ett Hundra Kronor i det."

Jodå, att vara villaägare, det finns en egen glädje i det, det tror jag nog. Men som Sommar också visar, man kan också dra på sig en ilska från andra. Här Uno Åhrén - av Sommar benämnd "pappa betong" - om en av Mies van der Rohes alltför lyxiga villor på byggutställningen i Berlin 1931:

"Denna exklusiva arkitektur är formellt vacker, den är fantasieggande som skulptur eller tavla betraktad, i sin djärvt upplösta komposition. /.../ Men åtminstone kan jag icke förstå annat än att den enda möjliga ägaren till ett sådant hus måste vara en samhällsparasit av något slag."

Jodå, om den svenska funktionalismen har någon air av vänsterpolitik över sig, så stämmer denna bild i alla fall in på Åhrén, liksom på hans vän Erik Friberger (tidigare bloggat om här). Sommar återger om dessa två också den lustiga anekdoten att de två, när Friberger var stadsplanearkitekt och Åhrén stadsplanechef i Göteborg, med familjer tävlade om att laga asketiska middagar som genererade så lite disk som möjligt: kall blodpudding var en specialitet!

Asplund jr utropar "farväl till funktionalismen"

Hans Asplund, Farväl till funktionalismen! Atlantis, 1980

I min bibliotekssökning efter funktionalism-litteratur hittade jag bland annat denna, av en Asplund som mycket riktigt visade sig vara släkt med den store Gunnar; närmare bestämt var Hans A. Gunnar A:s son. Jag hade aldrig hört talas om honom men boken var i alla fall utgiven av Atlantis som är ett kvalitetsförlag - jag tänker på Montaigne, Barbara Tuchman med mera - så jag förväntade mig något intressant. Men icke - det här är en riktigt dålig bok. Hans Asplund är arg på funktionalismen och det får man ju vara, men han driver sin tes utan alla sinnen för proportioner och utan alla stilistiska kvalitéer. Som förtydligande av vad för typ av bok det är, vill jag ta två citat från dess början:

"Denna bok kommer inte ens att diskutera om, utan uteslutande varför funktionalismen blev ett misslyckande" (s 11)
"Vissa upprepningar påträffas i boken - de förefaller ofrånkomliga. Om ordet upprepning ersättes med inhamrande, imiterar denna bok även i detta avseende de funktionalistiska propagandaböckerna." (s 24)

Författaren likställer alltså själv sitt verk med "propagandaböcker". Och det är en bra benämning. Enligt Asplund var funktionalismen en livsfientlig, urtråkig filosofi för arkitektur och stadsplanering, som lett till paradoxen att under Västvärldens rikaste tid har också dess tråkigaste och fulaste hus byggts. (Att det nog kan ha byggts fult också i tidigare epoker, men då hus som antingen inte höll så länge eller som helt enkelt rivits eftersom de var fula, verkar inte falla Asplund in.) Allting är dåligt med funktionalismen, och allt dåligt som har hänt sedan 1930 i städer kan skyllas på funktionalisterna, även om knappast Uno Åhrén och Le Corbusier knappast ensamma bestämde över all stadsbyggnad i världen 1930-1950, och vissa dåliga utfall nog kan ha andra orsaker än funktionalismen också: fattigdom, segregation, orättvisor är tre faktorer som jag kommer att tänka på men som Asplund lämnar utanför sin diskussion. Eller diskussion och diskussion, någon sådan är det väl inte. Mer av vad man på engelska skulle kalla en "rant":

"Allt detta [dekorationer, ornament] ville funktionalisterna förbjuda. Men varför endast inom arkitekturen? Varför var de inte konsekventa och propagerade för nödvändighetsprincipen inom människornas hela sociala och kulturella liv? De brukade ju normalt aldrig dra sig för rekommendationer långt utöver arkitekturens område.
Minst halva vår konsumtion gäller ju sådant som inte är nödvändigt för livets och arbetets fortbestånd. Vi skulle ju på samma sätt som onödiga kunna förbjuda många kläder, möbler och hus, all alkohol, kryddor, smink och parfym, nästan all kärlek, all sport och alla lustresor, alla parker och blommor, nästan all konst, musik, litteratur och teater. Wein, Weib und Gesang skulle kunna ersättas av Brave New World 1984. Vatten+bröd+insemination+tjänsteresor+marscher+propaganda räcker ju i och för sig för livets fortbestånd." (s 45)

Ja, ni förstår. Det är en kverulantisk gnällgubbe i farten: Atlantis har publicerat något likt ett ovanligt intellektuellt samtal till Ring P1, eller en andlig kusin till Ulf Brunnbergs sommarprat år 2011 ("Man får ju inte ens röka längre!") eller Linda Skugges usla krönikor. Alla funktionalister klumpas ihop till en enda homogen massa utan urskiljning om vilka som egentligen gjort vad och tyckt vad, och utan några bedömningar om hur mycket inflytande verkliga funktionalister egentligen haft. Asplund är inte heller feg för att utan fotnoter svänga sig med skattesmitarklyschor, som här om "lilla futtiga Sverige":

"Funktionalismen uppstod visserligen inte i Sverige men dess idéer snabbimporterades hit och dess läror genomfördes helt och fullständigt under ett fåtal år omkring 1930, troligen därför att Sverige är ett litet land utan så långa och tunga traditioner som de stora kulturländerna." (s 11)

Som jag konstaterade häromdagen så visar Johan Rådberg, själv en fiende till funktionalismen, i sin avhandling att funktionalismen inte fick någon fullständig dominans i svensk stadsplanering på 30- eller 40-talen, utan att den tvärtom blandades upp med andra tankegångar och i hybridform blev dominant. Men sådana nyanser finns det inget utrymme för hos Asplund.

Och det är synd, för emellanåt så skiner lite guld igenom i skiten, och Asplund visar att han faktiskt kan skriva. Detta gäller när han skriver om saker som han faktiskt gillar istället för att bara gnälla. Som här om Stockholms stadshus:

"Lyckligtvis hann Stockholm bygga sitt Stadshus före funktionalismens genombrott, då denna byggnad strider mot all moral. I synnerhet mot alla funktionalistiska teser. Arkitekturfragment och motiv imiterades direkt eller omtolkades som parafraser på olika länders och tiders byggnadskonst. Arkitekten Ragnar Östberg lyckades kombinera och sammansmälta alla dessa intryck till en stor, fast och rik helhet: Stadshuset känns knappast som en främmande exotisk fågel vid den kalla nordiska stranden, snarare som en nordisk flyttfågel, återvändande med minnen från sydligare nejder. Formerna var vätska men materialen sten, tegel, trä, järn och koppar kom från det egna landet.
Visst är Stadshuset teater, befolkad av Birger Jarls och S:t Eriks skuggor, visst är Stadshuset dikt och välsignad lögn med hitfraktade klippblock att föreställa grund på hälleberget, med igenmurade fönsterhål, som en palimpsest antydande seklers skiftande behov, visst är byggnaden delvis opraktisk, visst sitter en del kontorsfönster nere vid golv med utsikt ned mot Riddarfjärdens vattenglitter, visst var byggnaden dyr, mycket dyr. Men vilken fest, vilken glädje, vilken skönhet, vilket utspel mot det magnifika stadslandskapet. Detta hus byggdes när Sverige fortfarande var fattigt, men har redan glatt två generationer svenskar och många utlänningar. Vad jämförbart har vi åstadkommit under vårt eget rika halvsekel?" (s 39)

Visst är det magsurt, med några onödiga slängar, men också med fantasi, språklig ansträngning och schvung: metaforen om flyttfågeln är snygg, och stackato-delen med palimpsesten är bra stilistik. Om bara Farväl till funktionalismen! kunde ha innehållit mer av sånt här. Men samtidigt så är jag inte heller med rent innehållsmässigt. Visst är stadshuset fint, men att det inte skulle ha byggts några vackra hus i Sverige 1930-80, det är ju bara trams. För att bara ta några funkis-exempel: Josef Franks villor i Falsterbo, Ingrid Wallbergs villor, smalhusen i Hammarbyhöjden och Traneberg, funkisvillorna i Skår i Göteborg, Adventsparken i Kortedala, och i största allmänhet villor som dessa.

Jo, funktionalismen hade och har sina problem, och jag tror inte att det finns någon idag som skulle skriva under på hundra procent av vad Uno Åhrén hävdade ca 1928. Men det är heller inte poängen. Och Asplund är heller inte rätt person att peka ut vilka problemen - med funktionalismen eller i stadsplaneringen överlag - eller lösningarna är: för det är han alltför enögd och kverulantisk.

Bodén om funktionalismen

Le Corbusier och polare hänger, trickfotograferade, i en luftballong. Frågor på det?

Christer Bodén, Modern arkitektur: Funktionalismens uppgång och fall. ArchiLibris, 1988/diss., KTH

Christer Bodéns avhandling Modern arkitektur: Funktionalismens uppgång och fall är en märkligt torr, distanserad genomgång av den internationella funktionalismen som byggnadsstil, med stort fokus på den tidigare perioden (1920- 30- 40-tal) och på arkitektur snarare än stadsplanering. Det är inte så att jag inte lär mig något av den, men det är ändå rätt glädjelös och färglös läsning, som en lärobok för gymnasiet. Väldigt mycket beskrivning, väldigt lite analys, historisering, väldigt lite känslor. Och det är märkligt, för den både börjar och slutar med mer färgstarka passager. Ur början, och tänk på att detta är skrivet 1988:

"Idag befinner sig faktiskt byggnadskonsten nästan i samma förvirrade och odeciderade situation som under det sena artonhundratalets sökande efter nya identiteter. Nu liksom då är arkitekturen på flykt från 'maskinen' och en hotande teknokratisk förstelning; nu liksom då bjuder arkitekterna över varandra i en aldrig sinande ström av fantasifulla formskapelser - och nu liksom då söker man sig via travesterande pastischer tillbaka mot den igenkännandets trygghet som arkitekturhistoriens klassiska källor anses bjuda." (s 10)

Och ur sista kapitlet:

"Ja, bristen på emotionell kommunikation i den nya arkitekturen kom sannerligen att bli ett ledmotiv i den kritik som från olika utgångspunkter kom att riktas mot funktionalismen. Från att ursprungligen ha varit avsedd som en befrielserörelse i jämlikhetens och den lilla människans namn hade detta korståg mot det förgångnas oförrätter allt mer tenderat att skapa ogästvänliga tvångströjor för de mänskliga behoven. Fram växte i stället en rigid och doktrinär planeringsmodell där kollektivets primat över den enskilde inte bara belagt fasadestetiken med en effektivt hämmande munkavle, utan där också byggnadens sociala funktioner påtvingats allvarligt frihetsinskränkande bojor.
Alla associationer med historien, samtliga symboler och visuella anknytningar till lokal byggnadstradition hade brutalt utrotats till förmån för en utopisk och abstrakt framtidscivilisation; en leende 'solstat' där nationsgränser suddats ut och en enhetlig industriell elitkultur etablerats på den glansfulla nya teknikens akropol." (s 262)

Det ironiska med detta citat är att de mesta av de många foton som Bodén redovisat som exempel på funktionalism är vackra hus, ofta villor - The Lovell House, Asplunds kapell på Skogskyrkogården, Le Corbusiers villor, eller Erik Fribergers hus från fritidsutställningen i Ystad 1936. Om de husen är funktionalismen, varför skulle man då vara emot funktionalismen?

Villa Savoye av Le Corbusier, 1928-29

Erik Fribergers hus från fritidsutställningen i Ystad 1936

Som sagt, vackra hus. Bodéns argumentation i slutet hänger inte alls ihop med vad han faktiskt visat sina beskrivande kapitel. Vill man angripa funktionalismen, då bör man förstås associera den med 60- och 70-talens excesser, inte med vackra, dyra fritidshus från 20- och 30-talen.

Bodéns Modern arkitektur är alltså ingen bra bok. Men ändå med några smakfulla läsfrukter - Le Corbusiers fem punkter (1. hus på fristående pelare, 2. det platta taket, 3. den fria planen, 4. fönsterband, 5. den fria fasaden), Gropius om hur internationalismen i stilen följer av internationalismen i trafiken (!) och tekniken, Åhrén medger 1942 om de svenska funktionalisternas offensiv att "motståndarna sopades undan", och le Corbusier ger råd om städning och barnuppfostran:

"Klä aldrig av er i ert sovrum. Det är inte renligt och gör rummet fruktansvärt osnyggt /.../ Lär era barn att ett hus endast är beboeligt när det är fullt av ljus och luft, och när golven och väggarna är rena /.../ För att hålla era golv i ordning måste ni eliminera tunga möbler och tjocka mattor." (ur Corbusiers "bostadsmanual" i boken Vers une architecture, 1923)

Och det här proto-funktionalistiska uttalandet av Adolf Loos, som här verkligen framstår som en funktionalist avant la lettre, ur boken med den magnifika titeln Ornament och brott från 1908:

"Eftersom ornamentet inte längre hänger organiskt samman med vår kultur, är det heller inte längre ett uttryck för vår kultur /.../ Det ornament som skapas idag, har inget sammanhang med oss ... har inga föräldrar och inga efterkommande, har inget förgånget och ingen framtid. Inget ornament kan längre skapas av någon som lever på vår kulturnivå /.../ Ornamentlöshet är ett tecken på andlig kraft."

Som sagt, boken har några poänger. Men överlag är den ändå svag och färglös.

Trädgårdsstad, trevåningssystemet och första och andra höghusperioderna

Johan Rådberg, Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875-1975. Statens råd för byggnadsforskning, 1988

När jag häromveckan gick till universitetsbiblioteket och lånade hem ett par volymer om funktionalism och stadsplanering i Sverige, så väckte böckernas varierade ålder en undran om funktionalismens konjunkturer - en bok från 1972, kommer den fortfarande vara i grund och botten starkt positiv? En bok från 1980 som heter Farväl till funktionalismen, kommer den helt döma ut F? En avhandling från 1988, kommer den vara helt pomo och anti-funktionalistisk? Denna avhandling från 1988, Johan Rådbergs från KTH, har jag nu kommit till, och dess förord gav mig i denna tid av härliga promenader i gamla Enskede vatten på min konjunkturspekulationskvarn:

"/.../ Min förhoppning är att den här avhandlingen skall vara en ledtråd i sökandet efter en annan modell i stadsbyggandet än den som präglat efterkrigstiden. En modell som tar upp en av de bärande idéerna i 1910- och 20-talens svenska stadsbyggande, idén om en lågbyggd måttligt tät stad - trädgårdsstaden. /.../
Enskede i januari 1988
Johan Rådberg"

Doktoranden Rådberg har alltså ett tydligt budskap och ärende: ut med "hus i park"-funktionalismen och in med, otippat nog, 10- och 20-talens trädgårdsstad! Och detta skriver Rådberg i den kulturella gottegrismedelklassens Enskede: det passar ihop så fint; Rådberg levde som han lärde. Avhandlingen rymmer också en del tydligt normativa uttalanden, till exempel så utnämner Rådberg perioden 1905-30 till den svenska stadsbyggnadens "guldålder" (s 35).

Jag ska här redogöra för vad Rådberg menar med "trädgårdsstaden" och varför han ser denna som ett ideal för svensk stadsplanering, och därefter gå över till att sammanfatta Rådbergs skildring av svensk - framför allt Stockholms - stadsplaneringsutveckling från ca 1930 till ca 1970.


Trädgårdsstaden, Rådbergs ideal

Enskedestugan, typhus IV i Gamla Enskede (bild: Wikipedia)

"Trädgårdssstaden", kan man tänka, "är väl en fin idé men det handlar ju bara om dyra villor, så hur skulle det kunna vara ett ideal för stadsplanering generellt?" Jo, områden som Gamla Enskede är idag mycket dyra att bo i, men Rådberg skulle gentemot den invändningen nog säga att a) ts ska inte bara innehålla enfamiljshus, och b) ts var från början till för arbetarklassen. Trädgårdsstaden är i Rådbergs skildring inte exklusivt ett villaområde, utan ett område som kombinerar villor med två-tre våningars hyreshus (s 101f). Och han gör också en poäng av att skilja trädgårdsstaden, med mindre enfamiljshus ("småstugor"), från villastäder som Djursholm (s 171).

Trädgårdsstaden som typ i svensk stadsplanering springer enligt Rådberg ur "arbetarbostadens kris" i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet (s 109). I industrialismens växande storstäder som Berlin, Paris och Stockholm så debatteras för- och nackdelar med "hyreskasernen" som bostadsform flitigt av socialreformatorer, och många ställer sig kritiskt till det spekulativa privatkapitalistiska byggandet med hög täthet för att höja avkastningen, och små lägenheter. För att komma undan denna situation ansåg en del reformatorer att man skulle från det offentliga stötta byggandet av "småstugor" för arbetare utanför stadskärnor; denna typ av bostad sågs som bra för livskvaliteten och inte minst bra för barnen. I denna anda byggdes till exempel delar av Gamla Enskede i Stockholm och Lundby egnahem i Göteborg - Enskede enligt stadsingenjören Albert Lilienberg 1916 "för de bättre situerade arbetarna" och Lundby för "de mindre bemedlade" (s 191).

Den centrala spänningen i Rådbergs avhandling, som ju formellt sett handlar om täthet i stadsplanering under hela perioden 1875-1975, handlar i min uppfattning om motsättningen eller dialektiken mellan trädgårdsstadska och funktionalistiska program för Stockholms planering, med 1930-talet som en ideologisk brännpunkt. Den mer trädgårdsstadska falangen, som utanför tullarna ville bygga låg- till medeltätt med stor andel småhus och med två-tre våningars flerfamiljshus, hade företrädare som Lilienberg (stadsplanedirektör 1928-1944), Axel Dahlberg (fastighetsdirektör 1930-1946) och borgmästare Carl Lindhagen. Lindhagen formulerade fint 1931 sin idé om hur förorterna, då kallade "drabantstäder" och av honom "hembygder", skulle planeras:

"I varje hembygds centrum läggas hyreshus i högst tre våningar. De må gärna, där så lämpligen kan ske, utföras i stora, dock smakfullt komponerade komplex /.../ Närmast hyreshusen vidtaga smärre kulturparker eller eventuellt stycken av vildparker. Bortom dessa komma egnahemmen de mindre och större var för sig eller blandade med varandra. Utanför egnahemmen ligga koloniträdgårdarna. En sådan hembygd inramas till sist av ett skogsbälte såsom parkområde med anknytning särskilt till trädgårdskolonierna. /.../
Människorna drunkna enligt schemat ej helt i storstadens kollektivism. Hembygden sammanhåller olika människor till en gemenskap." (s 194)

I Rådbergs tolkning står trädgårdsstaden till synes paradoxalt för en "stadsmässig" planering, där tätheten inte ska bli villastads-låg utan det ändå ska finnas utrymme för lite lokala affärer och torg baserade på att småhus, radhus och mindre flerfamiljshus ska leda till hyfsad täthet.

Utvecklingen 1930 till 1970, mest i Stockholm
Boven i Rådbergs drama är funktionalismen, eller åtminstone utspårade versioner av den. Han framställer funktionalistisk stadsplanering som en produkt av teknologisk hybris och byggföretags och handelskammares snöda egenintressen (jfr s 330). Här på bloggen har vi tidigare hyllat Hammarbyhöjdens smalhus, byggda i funkis-stil på 1930-talet, och i Rådbergs avhandling ter sig sådana områden - Hammarbyhöjden, Traneberg, m m - som resultat av en fusion av funktionalism och Axel Dahlbergs vision, snarare än renlärig funkis. Modernisterna ville nämligen ofta bygga på ett annat sätt; här är Bauhaus-ideologen och arkitekten Walter Gropius, tillsammans med Le Corbusier den på svenska funktionalister mest inflytelserike arkitekten, år 1931:

"I den kraftiga propagandan för enfamiljshuset mot hyreskaserner tycks man oftast ha glömt att skulden till dessa ovärdiga existerande bostadsformer inte alls ligger i byggnadsformen flervåningshus i sig utan uteslutande i den lagstiftning som tillåter byggandet av dylika hyreshus utan kontroll och utan social garanti emot spekulation. Hyreshuset har blivit impopulärt främst därför att det i sin gamla form - 3 till 4 våningshusblock, erbjuder så få fördelar. Mestadels äro avstånden mellan husblocken alltför knappt tilltagna, solflödet för ringa och tomtytan alltför begränsad. Bygges däremot tio- till tolvvåningshus, så förvandlas i dessa den gamla hyreshustypens nackdelar till lika många fördelar. Den med ansvarskänsla planerade och med rikligt tilltagen tomtyta, som ger möjlighet till inströendet av breda gröna fläckar, försedda moderna storkomplextypen kan fylla alla rimliga krav på ljus, luft, hemro och yttre trevnad och ger dessutom en mängd fördelar, som i enfamiljshuset äro praktiskt outförbara.
I det på rätt sätt planerade och uppförda höghuset får varje familj i vilken våning det än gäller möjlighet att se ett stycke himmel. Från de breda ljusinsläppande fönstren bjudes utsikt över ett något 100-tal meter trädbevuxet parkbälte, som skiljer från nästa huskomplex och erbjuder en härlig tummelplats i ren och frisk luft för barnen. Här kan naturen riktigt tränga in i storstaden och göres så därtill alla tak och balkonger till trädgårdar - något som tyvärr endast undantagsvis skett - kan faktiskt staden ovantill återerövra vad som går förlorat av naturen på markytan genom husens uppförande. Takträdgården måste emellertid bli mera kultiverad än hittills och komma i bruk mera, ty den erbjuder husets invånare en bekvämt tillgänglig solbad- och viloplats, med vidsträckt utsikt, avskild från stadens larm. Den gamla skräcken för hyreskasernerna kommer då att försvinna och människorna får i stället känslan av att leva i en grönskande stad, med naturens under dagligen - och inte blott under sparsamma söndagspromenader - inom räckhåll." (cit i Rådberg s 241)

Detta kommer ur artikeln"Framtida bostadshus", publicerad i kooperativa HSB:s tidning år 1931. Vi ser hur Gropius förespråkar riktigt stora hus - tio, tolv våningars lameller - med gemensamma grönytor snarare än privata såsom i en villa- eller trädgårdsstad, och att han också är starkt kritisk till små flerfamiljshus. Men inte desto mindre var det just som små flerfamiljshus som funkis-arkitektur i mångt och mycket kom att ta uttryck i Stockholm på 30- och 40-talen, när funkis-influenserna filtrerades genom axeln Lindhagen - Dahlberg - Lilienberg. Då byggde man till exempel dessa trevåningars smalhus i Hammarbyhöjden:

foto från Wikimedia Commons

Och dessa i Traneberg:

foto från Wikimedia Commons

Och dessa i Hjorthagen:

foto från Wikimedia Commons

Rådberg redogör fint för debatterna mellan de två olika sidorna på 20- 30- och 40-talen. Den funktionalistiske byggmästaren Olle Engkvist skriver i Byggmästaren år 1927:

"Redaktören frågar om man bör lätta på koncentrationen i centrum. För egen del är jag fullt övertygad om behövligheten och önskvärdheten av fortsatt och förtätad koncentration. Jag kan ej finna något skäl för en decentralisation, att skapa fram en konstlad småstad i hjärtat av en modern storstad. Skola vi nu med allvar arbeta på att av Stockholm få en storstad, då går säkerligen vägen dit genom centrums modernisering. Ett av medlen är att gå med på det fulla utbyggandet av sjätte våningen och varför ej även den sjunde? Genom detta skapas ökade möjligheter och nya värden. /.../
Mig synes att Stockholm nu i det närmaste befinner sig i det utvecklingsstadium, som Paris befann sig i under 1850-talet, då parisarna insågo att något måste göras om de ville stadens sunda utveckling. De löste ej problemet genom låga hushöjder utan genom Haussmanns hänsynslösa husslakt och storartade stadsplan." (cit s 255)

Engkvist talar om "sjätte våningen" och "sjunde": i 1874 års byggnadsstadga, som inte ersattes förrän 1932, var det förbjudet att bygga högre än fem våningar i Stockholm. Och Lilienberg, som tillträdde som stadsplanedirektör 1928, hade inget emot detta: han hade gjort sig känd i motsvarande funktion i Göteborg med att bygga låga områden, i regel trevåningars, som Kungsladugård, och ville göra motsvarande i Stockholm. Hans första stadsplan för Stockholm från 1928 blev ett stridsäpple, när funktionalisterna - Åhrén, Gahn m fl - enade sig emot den.

I fråga om generalplanen hade de ingen framgång, men på sina punkter hade de definitivt det: Lilienbergs plan för Fredhäll 1927 var traditionell kvartersstad, men efter den funktionalistiska kritiken ändrade sig Lilienberg och byggde istället lamellhus enligt en funktionalistisk plan (som tidigare tagits upp på bloggen). Husen i Fredhäll blev dock klart lägre än vad utopister som Gropius eller Åhrén (som 1928 föreslagit sanering av nio kvarter i Vasastan med rivningar och byggandet av 10-12 våningars lameller. s 261) ville ha. Också för Traneberg segrade år 1932 den Dahlbergska linjen: man byggde 3 våningars smalhus (10 m djup) snarare än de högre och tjockare hus som funktionalisterna t ex på HSB ville se (s 270). Samma år, 1932, utlyste fastighetskontoret en tävling om "billiga bostäder". Funktionalisterna hävdade ju att det skulle vara mer ekonomiskt att bygga högre och tjockare, men Dahlberg hävdade att så inte behövde vara fallet. Han fick rätt, och "de nya smala husen kom att bli den allenarådande hustypen för flerfamiljshus på stadens mark i ytterområdena under den närmaste 15-årsperioden" (s 271).

Trevåningssystemets dominans befästes ytterligare under andra världskriget, när starkt reglerade kreditmarknader gjorde att staten blev allt viktigare för att förse byggmästare med krediter för att kunna bygga. Socialdemokraterna såg krav på byggandet i samband med sådana lån som ett steg på vägen mot starkare politisk styrning av byggbranschen, och den s k "Westholms bibel" är ett exempel på hur statliga normer spelar roll i byggandet. Sigurd Westholm som 1916-1940 var stadsarkitekt i Stockholm skrev 1942 en skrift för bostadsbyggnadsbyrån om bedömningsgrunder vid utlåningsbeslut, och denna befäste ytterligare trevåningssystemet (s 296f). Rådberg: "40-talets trevåningssystem kan betraktas som en kompromiss melllan den funktionalistiska stadsplanetypen med fritt liggande hus och trädgårdsstadsdoktrinens krav på låga hus och måttlig exploatering" (s 299). Han talar också om "det smala trevåningshuset i sin funktionalistiska stildräkt" (s 301).

Men förstås byggdes också några hus högre än så. De första höghus som byggdes i Stockholm efter att 1932 års byggnadsstadga tog bort förbudet mot byggnader högre än fem våningar var HSB-hus på Kungsklippan på Kungsholmen:

HSB-hus i kvarteret Kungsklippan på Kungsholmen i Stockholm, bild från 1936 (wikipedia)

Därifrån gick man också vidare med högre hus, som dessa åttavåningars punkthus i Årsta byggda 1946:


Årsta var, påpekar Rådberg (s 315n) ett område där Dahlberg förlorade diskussionen om hur man skulle byggas: i stadsplanen för området inkluderades femvåningshus snarare än trevånings som han ville ha (och som vi ser blev en del hus än högre när man började bygga.) Och de punkthus, jag tror att de är från slutet av 50-talet, som syns i bakgrunden på denna bild från Rågsved, en förort som kan misstas för "miljonprogramförort" men är äldre än så:


Funktionalisternas idéer om det önskvärda i att bygga högre än 3-4-5 våningar hade ju funnits där sedan slutet av 20-talet. Men de fick inte fäste i Stockholms stadsplaneringspolitik förrän andra halvan av 40-talet, när Lilienberg slutat som stadsplanedirektör och Dahlberg som fastighetsdirektör och ersatts av funktionalisten Sven Markelius (s 316). Mellan 1945 och miljonprogrammets början 1965 byggdes höghus i områden som Årsta, Rågsved, Vällingby och Farsta. Här ser vi Vällingby, som blev normerande, från luften år 1960:

Vällingby. Foto från Wikimedia commons

Och här ser vi 17 våningars punkthus i Farsta, byggda 1961:

Punkthus i Farsta. Bild från Wikimedia commons

Vid detta laget, menar Rådberg, hade byggintressena, handelsintressena som företrädda av Stockholms Köpmannaförbund med dess direktör Gösta Bohman, och funktionalisterna fått som de ville: man byggde nya förorter med höga hus, öppen planering och trafikseparering. Han klassificerar perioden 1955-65 som "första höghusperioden", att skilja från miljonprogrammets period 1965-75 som blir "andra höghusperioden". Exempel på den första av dem är Rågsved, exempel på den andra är Bredäng (s 301). Redan Västertorp, som planerades 1946, fick 21 % punkthus 6-8 våningar, 60 % trevånings smalhus, och bara 19 % i radhus (s 327). Västertorp var också en av de första stadsdelarna med genomförd trafikseparering, något som blev mönster för senare höghus-förorter.

Rådbergs avhandling
Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875-1975 är matnyttig läsning, inte minst om man som jag kommer till den med en positiv inställning till funktionalismen. Den är mer struktuerad och mer "samhällsvetenskaplig" i tillvägagångssättet än vad Per G Råbergs avhandling var, och det är framför allt väldigt fascinerande att följa motsättningarna inom stadsplanerings- och byggnadsfrågorna från funktionalismens debut på 1920-talet till höghusplaneringens dominans i slutet av 60-talet.

Anna Järvinens stockholmspromenader

Om någon undrar varför man ska se Musik Special med Anna Järvinen som ligger ute på Svt Play just nu, bortsett från all fantastisk musik såklart, räcker kanske det här citatet om Årstaviken:

"Ända sen jag läste Friheten av Ulf Lundell för en massa år sen, jag älskar ju hans böcker, så har jag promenerat jättemycket, och det här är ett av mina stråk".

Och om vad som är framgång:

"Att få ha ett vardagsliv med någon man älskar".

Kunde inte sagt det bättre själv.

Funktionalismens ideologi i Sverige 1925-1931

acceptera - funktionalistiskt manifest från 1931. Bild från Wikipedia

Fredhäll i Stockholm: ett tydligt exempel på tidig funktionalistisk stadsplanering

funkishus i Fredhäll. bild härifrån

Per G. Råberg, Funktionalistiskt genombrott: Radikal miljö och miljödebatt i Sverige 1925-1931 (Norstedts, 1972)

Vad är det som gör den arkitektoniska funktionalismen så fascinerande? Per G. Råbergs avhandling i arkitekturhistoria från KTH från 1972, Funktionalistiskt genombrott, ger mig tillfälle att fundera. Funktionalismen fick givetvis ett stort genombrott och inflytande i Sverige, och tillskrivs både det ena och det andra; i På spåret i fredags förklarades Le Corbusier som att ha inspirerat Miljonprogrammets byggande i Sverige, ett byggande som förstås började fyrtio år efter funktionalismens genombrott och tidiga ideologiska fas, så begreppet kan innefatta en hel del. Men jag tänker mig detta: utöver att jag helt enkelt djupt uppskattar hur husen ser ut i Hammarbyhöjden och Kortedala, och stadsplaneringen där, så är det fascinationen över hur funktionalisterna i stadsplanering och arkitektur ville artikulera två samhälleliga omvandlingar på andra plan: industrialiseringen på det ekonomiska området, och demokratiseringen på det politiska området. Funktionalisterna nedtonade betydelsen av konstnärskap och individen inom arkitektur och stadsplanering (s 293, 301), och lyfte istället fram massproduktionen, det funktionella och det anonyma. De gjorde också anspråk på att uttrycka en tidens anda och en tidens tvång, vilket gjorde dem intoleranta mot andra stilar och deras företrädare (s 224); så övertygade var de om att de hade rätt och var på, för att ta ett begrepp någon annanstans ifrån, på toppen av tidens våg. Råberg skriver fint i början av sin bok:

"Aldrig har väl heller en riktning framträtt inom miljökonsten på vilken beteckningen 'radikal' varit så adekvat. Funktionalisterna genomför en total estetisk revolt, men deras program är vidare än så. I målsättningen ingår stadsplaneringens reformering, bostads- och bohagsproduktionens industrialisering, införandet av en ny klasslös kultur efter den hierarkiska representationskulturen. Man uppträder med ett avsiktligt provokativt program, man är demonstrativt revolutionär, men ändå är det mindre än man kan tro yttringarna av en utopistisk idealism. Funktionalisterna är realister, de är fullt medvetna om den omvälvning i samhället som industrialiseringen och demokratiseringsprocessen medfört och inser att de nya förhållandena kräver en ny mentalitet och en ny miljö."

Visst är det fint - "införandet av en ny klasslös kultur efter den hierarkiska representationskulturen". Medelst förändrad arkitektur och stadsplanering! Och det ytterst intressanta förhållningssättet till samtiden och dess tendenser - å ena sidan en fullständig övertygelse om att man kunde omdana samhället, å andra sidan den uttalade acceptansen av vissa tendenser (industrialismen, kommersialismen), som man bara ville spela med snarare än förändra. Som till exempel tar sig uttryck i det svenska 20-talet genom att funktionalisterna intar den för en radikal/progressiv idag otippade positionen att vid kommersiell bebyggelse kan konventionella utsmyckningar ersättas av reklam för att ge variation i gatubilden! Samtidigt som man, med den kanske mest radikale svenske funktionalisten Uno Åhréns ord från 1927, tänkte att "För oss blir mer och mer allting möjligt och ingenting heligt." (s 51) Arkitekturskribenten Gotthard Johansson, positivt inställd till den nya rörelsen, rapporterar i december 1929 från en studieresa på kontinenten:

"Europa håller på att byggas om. Det är inte bara herrarna i Genève, som med tvivelaktigt, eller åtminstone betvivlat, resultat syssla med den saken, utan en rad unga och målmedvetna arkitekter i alla länder, som i bokstavlig mening hålla på att bygga ett nytt Europa. Icke sedan renässansens dagar har det europeiska huset och den europeiska staden stått inför en så radikal omgestaltning. I själva verket är det också den europeiska renässans- och barockstaden, av senare århundraden endast påbyggd - på bredden, höjden och djupet - som inför nya krav - tekniska, ekonomiska och sociala i ännu högre grad än estetiska - visat sig alltmer otidsenlig, och utan tvivel stå vi nu inför en liknande förändring som när den själv ersatte den medeltidsstad, som den ännu ofta sluter som labyrintisk kärna, en trång och smutsig, historiskt intressant men sanitärt besvärlig Altstadt, inom sig. Det nya Europa är - man tvekar, innan man uttalar det farliga ordet - funktionalismens." (s 133)

Funktionalismen uppstår på 1920-talet med Le Corbusier i Frankrike, Bauhaus i Tyskland och De Stijl i Holland; framför allt de två första får starkt inflytande på den svenska riktningen. Vad Råberg gör i sin avhandling är att följa dess första år i Sverige, från introduktionerna av Åhrén med flera ca 1925, till dess två manifest i form av Stockholmsutställningen 1930 och skriften acceptera! från 1931.

Funktionalisternas kritik rörde sig på flera plan - och som Råberg visar så var deras ståndpunkter inte alltid så sakligt grundade som de ville ha det till. Men grundläggande var att man förkastade (1) 20-talets ornamenteri och historiserande eklekticism i estetiken, och (2) kvartersstaden som princip för stadsplaneringen. På den första punkten kan man konstatera att funktionalisterna ansåg att prydnad var överskattat som syfte för vardagsvaror såväl som husfasader, och ville ha ett sakligare och mer industriellt uttryck. De menade att en förståelse av tingets funktion i sig kunde ge en skönhetsupplevelse, bortom ytans spel. Som vanligt så levererar citatmaskinen Åhrén, här i en artikel i Svenska Slöjdföreningens Tidskrift år 1925, om Parisutställningen:

"Blev man inte rent av rebellisk mot alltsammans och färdig att hata all konstnärlig omsorg om de praktiska tingen! Prydnadsform på varje millimeter av tillvaron - hur outsägligt äcklig bleve icke till slut en sådan miljö! /.../
Vilken vild längtan efter luft, rymd, frihet grep mig icke. Vilken tacksam tanke skänkte jag icke allt det som blott sköter sitt arbete utan att bry sig om sitt utseende. Glödlampan, tvättstället med varmt och kallt vatten, hisskranen vid Seinekajen, den franska boken av normaltyp. Den renodlade teknikens form som helt enkelt är anpassad efter det arbete den har att utföra och struntar i konsten!" (s 29, 48)

Ett annat roligt uttryck för denna utställning kommer från Åhréns recension av Gunnar Asplunds nya - och nu oerhört kanoniserade - stadsbibliotek i Stockholm, i 20-talsklassicistisk stil:

"Nedtill på stadshustornet sitter det en klocka. Man kan aldrig se vad den är ty den är ett enda konstrikt ornament. Ibland går det emellertid tre små figurer ut genom en dörr och in genom en annan medan från spelverket uppe i tornet ljuder en medeltida vemodig hymn. I stadsbibliotekets utlåningshall sitter en klocka som har distinkta former utan några ornament, som har den praktiska indelningen i 24 timmar, men romerska siffror, radiellt placerade. Vi längta nu alla mycket efter en klocka med vanliga arabiska siffror placerade med hänsyn till de personer som skola avläsa tiden. Vi tycka att IIIVX är ett opraktiskt sätt att skriva 18. Vi stå även frågande inför detta skrivsätts skönhetsvärde." (s 90)

Åhréns ironi är elegant, det är svårt att säga något annat. Men självklart hamnade funktionalister som Åhrén på kollisionskurs med designers som i högre grad ville betona behovet av sköna ting: Carl Malmsten var en av dem som skrev på upprop mot funktionalisternas anspråk på hegemoni inom arkitektur- och designvärlden.

lägenhetshus av Mies van der Rohe i Weissenhof, Stuttgart, från utställningen 1927

Den andra punkt som jag lyfte fram var stadsplaneringen. Som Gotthard Johansson lyfte fram i citatet ovan ville man bygga en ny typ av stad. Rymligare, luftigare och mer utspridd: en föregångare till vad Per Wirtén fint kallar "tunnelbanestaden". Man ville bygga bostäder som folk i gemen skulle ha råd med, och dessa bostäder skulle samtidigt uppfylla vissa mål: berömt är funktionalisternas fixering vid solinflöde i bostäderna. Den starka betoningen av ljusets betydelse i lägenheter gjorde fritt stående lamellhus snarare än gårdshus till den perfekta lägenhetstypen, och man argumenterade också starkt för "smalhus", 10 meter djupa snarare än 15, där man skulle ha genomgångslägenheter som alltså skulle ha ljus från två sidor. Åhrén formulerade sig så här i programbladet till Stockholmsutställningen 1930:

"En utställning av bostäder för vår tids människor bör, om den verkligen skall ge någon behållning, angripa bostadsbyggandets och bostadsinredningens problem från grunden. Den måste ta ett radikalt tag i frågorna. Men samtidigt får den icke släppa kontakten med dagens ekonomiska realiteter. /.../
Man kan formulera den ledande tanken så: bygga de bostäder vi behöva till de pris som passa oss. Med 'vi' menas då den stora allmänhet som rör sig med så små inkomster att deras bostadsfråga verkligen blir ett problem." (s 148)

Funktionalister som Åhrén ville att nationalekonomi och liknande ämnen skulle införas på arkitektutbildningarna (s 99), och i samband med Stockholmsutställningen konstaterade de att många hushåll i Stockholm lade ner halva sina inkomster på hyra, en siffra som man genom billigt, effektivt, rationellt, industriellt byggande ville pressa ner till en fjärdedel-tredjedel. (Även om man just på Stockholmsutställningen misslyckades rejält - i princip alla modellbostäder som presenterades där överskred kostnadsmålen. s 153) Funktionalisternas stadsplaneringsideal uppträdde programmatiskt i den svenska debatten första gången kring idétävlingarna om bebyggandet av Kristineberg år 1927 och Gärdet år 1929. Sven Markelius, Uno Åhren med flera funktionalister deltog i tävlingarna med lamellhus-förslag, och de lade också fram sin teoretiska argumentation. Råberg beskriver arkitekten Wolter Gahns diskussion av Kristineberg-tävlingen:

"Gahn gör gällande att ett rationellt stadsbyggande med högt ställda fordringar på hygien, ekonomi och trevnad logiskt för fram till en radikalt ny bebyggelsestruktur, och han genomför ett resonemang som skall visa hur den öppna stadsformen är frukten av ett sådant tänkande. Utgångspunkt är kravet på största möjliga solmängd åt alla bostäder, vilket leder till en bestämd optimal orientering av huslängorna. Fordran på ljus även i de lägst placerade lägenheterna framtvingar vidare ett relativt stort husavstånd i förhållande till hushöjden. Den logiska konsekvensen blir lamellsystemet med uppradade bostadslängor." (s 100)

Och i acceptera fortsätter argumentationen i samma stil:

"Numera måste vi oavvisligt ställa den fordran på ett bostadsområde, att det så planlägges, att varje lägenhet får tillräcklig tillgång till sol och luft, ett krav, som helt och hållet omkastat de äldre stadsplanebegreppen, vilka laborerade med slutna kvarter och rumsbildande gatuanläggningar /.../
Den sociala rättvisa, som vår tid kräver, och medvetandet att det ej längre duger att låta människors hem först och främst bli motiv i en stadsbild, har emellertid haft till konsekvens, att vi måste överge det slutna kvarterssystemet för nya bostadsområden. /.../
Om vi måste kräva i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla, blir den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen. På så vis har kravet på tillgång till direkt solljus för alla bostäder kommit att sätta en helt ny prägel på moderna bostadsområden. Det har framtvingat ett öppet byggnadssätt med parallella huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen." (s 101)

Och som vanligt är det Uno Åhrén som uttrycker sig argast och mest kategoriskt:

"Lamellhussystemets riktighet behöver knappast diskuteras. Visserligen har ännu icke någon utredning verkställts över dess ekonomi i jämförelse med den slutna kvartersbebyggelsens. Men en sådan utredning skulle endast ha teoretiskt värde. Tillräckligt starka skäl tala för att i praktiken tillämpa lamellsystemet, även om det skulle visa sig att det är dyrare. Det är då naturligtvis främst belysningssynpunkten som är avgörande. Det är brottsligt - det är icke för starkt ord - att icke försöka göra allt vad som kan göras för att alla människor, som bo i ett bostadsområde, få i möjligaste mån lika tillgång till sol och luft." (s 101)

Och vi ser här också bra exempel på en sak som jag tagit upp tidigare: funktionalisternas övertygelse om att de stod i förbund med tidsandan, och den intolerans mot andra möjliga uppfattningar som medföljde. En intressant aspekt som Råberg kunde ha diskuterat mer är också: varför fäste de så oerhört stor vikt vid just ljusaspekten? Jag håller helt med om att detta är en viktig faktor för människors välmående och att det är viktigt att planera bebyggelse så att folk kan få så mycket solljus som möjligt, men det måste ju finnas fler möjliga aspekter att betona och som funktionalisterna också måste ha diskuterat?

De tidiga svenska funktionalisterna byggde mycket i Stockholms city - affärsbyggnader bland annat på Drottninggatan och Sveavägen, bostäder på Norr Mälarstrand och på Norrmalm, skolan Katarina Real, med mera. Men deras planeringsideal med lamellhus och "öppen stadsplan" (vad kritiker som yimby idag refererar till som "hus i park") lämpade sig också väldigt bra för förortsbebyggelse. Råberg: "lamellsystemet framstår på många sätt som den lämpliga övergångsformen mellan tät citybebyggelse och öppen landsbygd i en expanderande stadsregion." (s 102) Inspiration tas från tyska Siedlung-bebyggelser som vid Stuttgartutställningen 1927, med klungor av lägenhetshus omgivna och avskilda från omvärlden av grönska. Med denna typ av bebyggelse ska man kunna uppnå en ny livsstil för den nya demokratiska människan; Mies van der Rohe uttryckte det som att "Das Problem der neuen Wohnung ist im Grunde ein geistiges Problem" (s 15). Men den tidiga svenska diskussionen, Råbergs 1925-31, var ändå outvecklad i stadsplaneringshänseende: man lanserade med buller och bång lamellsystemet som ideal, men frågor om trafikdifferentiering med mera lämnades olösta (s 307).

Det ofullständiga är också något av mitt intryck av den tidiga funktionalism som Råberg introducerar och diskuterar. Åhrén med flera hävdade mycket och hävdade det med stor övertygelse, men inte alltid med helt saklig grund, och inte heller alltid med helhetstänkande. Vilket heller inte är så konstigt, att en så ung rörelses tänkande var just ofullständigt. Ofullständigt - men djupt fascinerande. Ambitionerna att nedvärdera krusiduller och myten om det romantiska konstnärsgeniet, och istället uppvärdera industriellt och jämlikt byggande, det är funktionalistiska tendenser som jag sympatiserar med. Råberg relativiserar på några punkter funkis-pionjärernas anspråk. Han visar till exempel att det redan i den existerande 20-talsarkitekturen fanns tendenser till sådana förenklingar som funktionalisterna förespråkade, och att deras anspråk på originalitet och klart brott med historien var överdrivna (s 306). Han visar också det paradoxala i att de tidiga funktionalisterna såg sig själva som ståendes bortom frågan om stilriktningar, att de endast levererade en objektivt korrekt arkitektur utifrån de tekniska och sociala förutsättningarna, samtidigt som de i realiteten givetvis lanserade just en ny stil. Deras förhärligande av tekniken och industrialismen blir, visar Råberg vidare, också ironiskt nog en romantik i sig själv, i motsats till deras anspråk på att vara rationella och slänga romantiken på historiens sophög:

"Benämningen ingenjörsromantik är mer adekvat och djupare förankrad än funktionalisterna själva i allmänhet vill medge.
Betraktad ur denna aspekt framstår den funktionalistiska estetiken som en symbolestetik av samma slag som jugend och nationalromantik, med samma ambition att finna en 'stil' som förkroppsligar vissa högre egenskaper i tiden." (s 297)

Nej, den tidiga funktionalismen i Sverige levde givetvis inte upp till sina mycket högtravande mål. Men inte desto mindre var den ett stort framsteg arkitektoniskt och socialt, och erbjuder idag också ett mycket fascinerande stycke kulturhistoria.