Ryska huset

 Lyckades pricka att se Ryska huset igår kväll med fyra timmar till godo innan den skulle plockas ner från Svt Play. Filmen slog ner som en blixt som nu får Frankensteins blogg att, mot all förmodan och troligen högst tillfälligt, kravla upp på fötter.

Ryska huset bygger på en bok av underbare John Le Carré och är en spionhistoria som handlar om en bokförläggare som dras in i en maktkamp mellan väst och öst under Sovjetunionens glasnost-era i slutet av 1980-talet. Den är en inte särskild minnesvärd film, utom i ett avseende: modet. Från första rutan till den sista är den full av fantastiska outfits från skiftet 1980-1990-tal. Inget annat än en fest för ögat.

Filmen går ut hårt när huvudrollen (spelad av Sean Connery) bokförläggaren Bartholomew "Barley" Blair gör entré i en svårt skrynklig linnekostym av safarisnitt. Connerys karaktär blir förhörd av brittiska underrättelsetjänsten i en lägenhet i Lissabon där han sitter svettig och arrogant och svarar på frågor från agenter som sitter slängigt tillbakalutade i sammetsfåtöljer i oklanderliga engelska kostymer.

Efter ett antal turer beger sig Connery till Sovjetunionen och möter upp Michelle Pfeiffers ryska redaktör Katya. De båda lär känna varandra under mulna promenader i Moska, Connery i hatt och lodenrock och Pfeiffer i rutiga tweedkappor och stickade fingervantar. Båda bär röda accentplagg en stor del av tiden: Connery oftast slipover, Pfeiffer halsduk. Det saknas helt enkelt inte ledtrådar till vad som komma skall.

För såklart, tycke uppstår och Connerys uppdrag för fäderneslandet utmanas. I några modemässigt makalösa scener flygs Connery till ett hus vid en sjö någonstans i USA. Ett fantastiskt hus till att börja med, nån sorts Frank Llloyd Wright-inspirerat fritidshus i sten och trä modell miljardär med enorma panoramafönster och pösiga exklusiva tygsoffor i murriga mönster. Och kläderna!!! Kolla t ex Roy Scheiders CIA-man i armbågslappstweed och Connerys kombo av tunn röd polo och kabelstickad tjocktröja.

Filmen sparar inte på krutet i dessa scener från huset vid sjön, nästa omgång förhör ger oss Scheider i stickad vit koftblazer och alltså, slipsnålen på den ena förhörsmannen i detta klipp - magisk! Kul samtal om jazzmusiker och anarkister förgyller också.

Blir också enormt sugen på stadssemester när jag ser Ryska huset, många väldigt vackra bilder från Lissabon och Moskva. Så här långt inne i pandemin framstår det som en avlägsen dröm att kunna flanera i världens gamla kulturmetropoler, och det är nog ännu en anledning till varför jag verkligen muntrades upp av att se filmen.

Skogshuggarmodets återfödelse?

Ett spännande tecken i tiden är Justin Timberlakes senaste stilmakeover, som bland andra Susanne Ljung uppmärksammar i DN. I samband med släppet av nya plattan Man Of The Woods har Timberlake, tidigare mestadels slickt urbant kostymklädd, börjat klä sig i skogshuggarlooken.

Peak beard? Inte för Justin i alla fall.

Första gången vi mera utförligt skrev om den här på bloggen var 2008, och redan då var ju stilen inte ny i det samtida modet. Så här tio år senare känns den om inte omodern så i alla fall väldigt långt från trendfronten. I bästa fall kan väl sägas att skogshuggarlooken och dess olika varianter blivit en mer långsiktigt hållbar stil, en del av nån sorts workwearorienterad permanent fashion-rörelse.

Och på så sätt kanske den är logisk för Timberlake att anamma. Han är årsbarn med undertecknad, och fyllde alltså 37 i början av januari i år. Om han liksom jag finner det allt svårare att med värdighet hänga med i posthipstermodets svängningar, erbjuder ju skogshuggarlooken praktiska, avslappnade, hyfsat färggranna och bärbara plagg som fungerar både hemma och på jobbet.

Dessutom signalerar stilen ju, och för egen del tror jag att den här psykologiska sidan av skogshuggarlooken är en väldigt viktig förklaring till varför jag envisas med att fortfarande (i alla fall delvis) hålla fast i den, att bäraren vill vara eller känner sig nära naturen. Även om han eller hon bor i stan. Stilen blir en daglig påminnelse om en längtan att kliva ut genom ytterdörren för att hugga ved i en glänta i skogen istället för att sätta sig på en överfull tunnelbana in mot de urbana kontorsområdenas betongöknar.

Med tanke på hur enormt stor Justin Timberlake är som artist blir det spännande att se vad som ska hända med skogshuggarlooken den närmsta tiden - kommer den att få ytterligare en revival, eller blir den stilen som dödade Timberlakes karriär och stämplade honom som en hopplös föredetting? Jag hoppas naturligtvis på det förstnämnda!

EDIT: Pitchforks recension av Timberlakes nya platta är en rolig sågning. Aftonbladet är inte heller särskilt begeistrade.

Skjortan. SKJORTAN!!!

Baseballkepsens uppsving

Toronto Blue Jays-keps

"hur bär man en baseballkeps utan att se ut som en idiot -- 

det är en fråga som ibland dyker upp i modetidningar"

P1 Stil, 4 april

Arvid kommenterade häromdagen trenden/anti-trenden normcore, att klä sig medvetet vanligt eller som en ogenomtänkt klädd amerikansk turist från 90-talet. Ett inslag i denna trend, men som jag tror har ett uppsving också helt oberoende av normcore, är basebollkepsen!

Detta är ett av mina favoritplagg, av någon anledning, kanske för att jag växte upp på 90-talet och lyssnade på skatepunk som jag skrev om i ett av mina första inlägg här, och jag har fascinerat följt baseballkepsens uppsving de senaste åren. Så sent som 2010 skrev jag i min huvudbonadsspaning från Way Out West att "basebollkepsen, den huvudbonad som jag själv föredrar, var i princip utdöd, och endast buren av de besökare som allra minst såg ut som modebloggare." Men de senaste 2-3 åren har jag sett många fler kepsar, t ex i hipsterkvinnakombon baseballkeps -- lång rock, vilket förvånat mig. (Genom internetsökning hittar jag att baseballkepsen var ett bärande inslag i Acnes vår-sommar-kollektion 2012.)

Oakland Raiders-keps. Populär bland hip hop-lyssnare under tidigt 90-tal efter att bl a NWA
burit Raiders-merch, fortfarande en logga med subkulturell prägel. "The city of Oakland's working-class background and 'underdog status' compared to its neighboring city of San Francisco is cited as the foundation of the Raider Nation and its image, as is the influence of 'outlaws' such as owner Al Davis and players like Ted Hendricks, John Matuszak, Bob Brown, Jack Tatum, and Lyle Alzado in creating a bad boy image" -- Wikipedia

New York Yankees-keps. Berömd logga, bästsäljare

Nu i veckan körde P1:s program Stil ett helt program om baseballkepsens uppsving! Programmet är mycket intressant (och diskuterar också bandanas!) och spårar uppsvinget för kepsen tillbaka till 1996 då den välkände och hyllade regissören Spike Lee tillverkaren av kepsar om en röd Yankeeskeps att  bära (matchande till sin jacka) på World Series-finalen det året. Tidigare hade kepsarna bara tillverkats i lagets färg, dvs i Yankees fall marinblått och vitt. Men Spike Lee fick sin röda Yankeeskeps, syntes i teve med den på, och detta blev startpunkten på produktionen av baseballkepsar i alla möjliga färger och även spridning av kepsar utifrån kretsen av fans av olika baseballlag. Stil diskuterar i och för sig också hur rappare i slutet av 80-talet bar keps -- framför allt från footballaget Oakland Raiders -- vilket ledde till spridning av Raiderskepsar bland hip hop-lyssnarna, men Lee verkar också ha varit viktig. I programmet görs en jätteintressant intervju med en företrädare för kepstillverkarna New Era som har licens för att göra lagkepsar för alla de fyra stora US-amerikanska proffsligorna MLB, NFL, NBA och NHL. Han förklarar att baseballkepsarna i USA kan delas in i två typer: med böjd skärm och låg krona och i lagets färger, burna av lagets egna fans -- som Blue Jays-kepsen ovan. Den andra typen är färgstarka och kanske mönstrade kepsar med andra former, som bärs mer som ett mode-statement än som stöd för laget. I Sverige har vi väldigt lite relation till sporten baseball och ingen bär kepsen för att visa stöd för laget. Här dominerar New York Yankees starkt med Los Angeles Dodgers som tvåa. Det är den böjda skärmen som leder fast med konstiga färgkombinationer; Yankeeskepsen säljs t ex här mest i svart, rött, navy och grå.

Nu när baseballkepsen varit ovanligt trendig i ett par år lär den väl försvinna ur modet snart igen, men den kommer fortsätta vara ett intressant plagg.

Aufhebung i modevärlden

Sällan har modevärlden varit så hegeliansk som våren 2014.

Det kan ju inte annat än svindla för en gammal idéhistoriker när en läser om det som alla tycks skriva om, prata om och klä sig i just nu: normcore.

Vad är då normcore? Termen kommer sig av det amerikanska fenomen där unga företrädesvis välutbildade människor med en trygg tillgång på kulturellt och, får man förmoda, ekonomiskt kapital har börjat klä sig som Seinfeld 1995: boxiga blåjeans, vita opersonliga sneakers och generisk bomullsskjorta. Det är ett opersonligt modeideal där limiterade sneakers i crazyfärger och dyra designerplagg ersätts av beige bomullspolo och vita tubsockor i turistsandaler från den lokala stormarknaden.

Det är inte fjärran att tolka normcore som en reaktion mot modets jakt på unika uttryck. Man verkar försöka nollställa trendbegreppet och återgå till ett demokratiskt klädideal som alla har råd med och där ingen sticker ut. Problemet är ju bara att vi nu, när normcore som begrepp börjar sprida sig, redan kommer att se befintliga normcore-bärare söka sig vidare mot nya uttryck. Samma gamla visa, men i ny form.

Jag tycker ändå det är intressant att läsa om normcore, eftersom det tycks som om modet just nu befinner sig i en rörelse där det måste upphäva sig självt och börja om på ny kula för att kunna komma vidare. Alla subkulturer och epoker är så genomexploaterade, uppklippta, remixade och realiserade att ett dialektiskt modekliv är ofrånkomligt. I normcore ser vi kanske hur modet ställer in och upphäver sig självt för att det är det enda sätt på vilket det går att komma vidare. Historien kliver in med sin järnhand och vrider de färgglada gympaskorna ur våra händer.

För egen del gör mig normcore-trenden, utan att vara helt klar på varför, lätt illamående. Men Jerry Seinfeld som modeideal gör Längre Inåt Landet tummen upp för!

För vidare läsning i saken rekommenderas följande:

GQ:s fantastiska slideshow "Normcore essentials every man should have"

Rodeo om vådan av normcore

Bon skämtar om normcore

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Scandic Opalen (och lite om WOW)

Lyssnar på det fina programmet Duellen i P2, där två musikmänniskor får välja musik ur SR:s arkiv och studsa associationer med varandra, med Goran Kajfeš, och det fick mig att tänka på att jag skulle skriva ett ord om den fantastiska spelningen med Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Way out West häromveckan. Det var sent på kvällen, efter många öl, däribland några på Sejdeln, sent på det där sättet att man inte kommer ihåg vad folk man träffade för en timme sen heter, och jag gled in i hotellbaren på Scandic Opalen för att lyssna på Kajfeš senaste konstellation, som i vintras kom med en skiva där de tolkar turkisk jazzrock, Tame Impala, Bo Hansson och annat gôtt. Jag hade inte sett Kajfeš live på flera år och jag var egentligen inte så förtjust i det han gjorde förr, typ "Head Spin", men den nuvarande maffiga jazzrocken fullständigt älskar jag. Jag gled in, och blev charmad av stämningen: heltäckningsmatta, lagom mycket folk, kanske 100-150, och fôlk satt på golvet och lyssnade, riktigt avslappnat, sen efterhand så fattade man att alla verkligen gick igång på musiken, och det blev stökigare, mer dans, ös, medlemmar från föregående band rycks med, hoppar upp på scen och börjar spela tamburin och cowbell. En helt fantastisk spelning, medryckande, engagerande -- Washington Post skrev om en spelning där borta, en “gloriously rocking assault on the ears”, och det stämmer exakt med hur det var. Reine Fiske på gitarr också!

Bandet på youtube:

Övrigt om WOW:

*så mycket rock! Cat Powers gitarrist gick ner på knäna och spelade solo, ibland lät det som Guns n' Roses. Goat m fl höll också liverockfanan högt.

*så mycket Dungen -- Dungen, Amason, Subtropic Arkestra. It's all good!

*mode: rockabilly helt försvunnet från kartan (jag såg en enda rockabillystil på hela helgen), tiden när rockabilly var en parallellstil är verkligen borta. Som en rockabillykompis sa när vi var på spelning för ett år sen: här är gamla rockabillyrävar som nu har långt hår, mustasch och jeansjacka (70-tal). Känns som att modet nu var 70-tal lite, och 90-tal mycket -- magtröjor à la Rebecca & Fiona etc; som dealbreaker-bloggen sa redan hösten 2010 och som vi plockade upp här på bloggen, "Girls these days like to dress like their parents in the 70's or themselves in the 90's". Så sant! Känner dock inte att vår gamla spådom om 1989-Berlin-konstnär-skjortor i slinkiga material och småblommiga mönster riktigt slagit in, ca 1990 blev rätt, men känns som att det är mer murriga mönster à la sweatshirts 1992 än de klarare mönstren som blivit à la mode. De rutiga skjortorna och flanellskjortorna är i alla fall borta, bara Neil Young-män (som jag själv) som hade det på WOW i år. Guardian spekulerade i Peak Beard tidigare i somras men fan vet om man kan säga nåt om det utifrån WOW. (tidigare WOW-modeinlägg: 2010, 2011, och WTAI 2010)

*spelningen som hipsters kommer säga var bäst på WOW 2013: Haim. Då satt vi utanför området i solen och drack öl. Men Haim låter grymt på spotify i alla fall.

*Beach House är ett helt fantastiskt liveband. De var sjukt bra 2010, nu ännu bättre. Magi!
*Mariam the Believer gjorde en riktigt grym spelning i Annedalskyrkan -- det var inte direkt partyalternativet att gå dit lördag natt, mina andra kompisar gick antingen på housefest på Nef eller på svensk rap med Stor, Linda Pira m fl, men ack så bra
*det gavs många möjligheter att kontextualisera våra dekonstruktioner av dekonstruktionerna (av rocken)

Ralph Fiennes ökenlook

Det känns ibland som att våra undermedvetna står i förbindelse med varandra. Jag har ända sedan i våras tänkt blogga om Ralph Fiennes ökenmode i filmen Den engelske patienten (för övrigt en av mina favoritflicks någonsin). Och nu när jag äntligen kommit till skott så hittar jag först ett briljant modeblogginlägg här på LiL om nittiotalsmodeikonen Snoken som referar till bloggen Nerdboyfriend.com, som i sin tur för bara någon vecka sedan eller två lade ut en magisk bild på just Ralph Fiennes i öknen.

Lyckliga sammanträffanden såklart, men också tidsandans makt över våra tankar. Ralph Fiennes är i vart fall en av mina definitiva stilikoner, och framför allt i rollen som greve Laszlo de Almásy. Hans resignerade och lätt plågade uppsyn matchar perfekt hans outfits, och lägg dessutom till det faktum att han är en hopplös romantiker som blir kär i Kristin Scott Thomas. Jag är fast.

Tjusningen med Ralphs kläder i filmen tror jag kommer sig av flera olika saker. Först och främst siluetten - vida plagg av canvastyg som hänger mer än sitter på hans rätt smala kropp. Blekta färger som tycks slitna av sand och vind så som greve Almásy är sliten av kärlekssorg och världens galenskap. En lite oborstad femdagarsstubb och grubbelrynka i pannan. Och allt detta mot en bakgrund av överväldigande ökenlandskap.

Mina försök att efterlikna Fiennes i sommar har gått sådär, det är svårt att helt enkelt hitta så vida men samtidigt bomullsslitna plagg som i filmen. Funderade på Dressmans XXL-butik men övergav den planen - för mycket pastellfärger. Till slut grävde jag fram ett par gamla vida kakifärgade linneskjorts och en flygig bomullsskjorta ur garderoben: inte helt på pricken men min sommarklädsel har i alla fall vissa dagar varit en diskret homage till greve Almásys tidlösa och fantastiska stil.

90-talsmode i Snoken

På sistone har jag ägnat en del tid åt mysdeckaren Snoken från 1993-1995, som finns i sin helhet på SVT:s Öppet arkiv. Privatdetektiven Anders "Snoken" Grip bor på en skorv vid Djurgården i Stockholm, medlar bråk mellan sin kapitalistpappa (Stig Grybe) och konstnärsmamma (Yvonne Lombard), spelar blues för sin hund Tubbe, och umgås med kapten Nelson, ett original som också bor i småbåtshamnen. Och så utreder han fall, av det oskyldigare slaget jämfört med andra svenska deckare -- förskingring i en hotellbar, otrohet, stöld av kameror och liknande. Det är inte stor konst men go' underhållning av det enklare slaget, och inte minst med briljant 90-talsestetik. Inte minst Snokens mode håller högsta klass. Double denim är alldeles för klent för honom, som oftare kör med triple denim (jeans, jeansskjorta, jeansjacka) när han inte kombinerar en riktigt hängig trenchcoat med en pappatröja värdig Bill Cosby. Och som om inte Snokens stil var nog är hans mamma konstnären en lika bra stilikon -- kolla in bilden med den svartvita matchningen nedan. Hade Snoken varit en amerikansk tv-serie hade snoken och hans mamma varit klockrena för Nerd Boyfriend.

Mera vårkänslor

Fick ännu mer värkänslor idag när SMHI säger att nästa vecka ska det bli sjutton grader varmt samtidigt som jag snubblade över det här härliga klippet från Kalifornien. Två skäggiga män i Vans och hängslebyxor som bygger ett litet hus i en skogsbacke någonstans i solskensstaten. Kanske en lösning på bostadsbristen i Stockholm? Efter surdeg, korv och egengjorda inläggningar gissar jag att backstugusittare kommer att bli 2013 års modeord. Vad har man annars allemansrätten till?

Paul i "Torka aldrig tårar utan handskar" som stilideal

Jag såg nyligen Jonas Gardells hyllade tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Det är en bra tv-serie, där den överlägset största behållningen är modet. Det må vara att trivialisera många människors svåra lidanden, men det jag tar med mig är att jag vill möta våren och sommaren klädd som en 80-tals-bög. Inte som en gå-på-klubb-och-löpa-hela-linan-ut-80-tals-bög, utan snarare gå-ut-på-stan-och-ta-en-öl-80-tals-bög. Kom stentvättade jeans, kom oversize-t-shirts med gråa och turkosa ränder, kom grällt mönstrade stickade tröjor. Paul, spelad av Simon J Berger, är en minnesvärd karaktär från serien, och såsom varande alfa-hanne-bög sportar han ett mycket inspirerande androgynt mode med stort fokus på detaljerna.

Här firas det jul med påfågel-örhänge, konstnärligt halsband, vit t-shirt och spräcklig kavaj.

Guldring, guldörhänge, randig pyjamas (uppknäppt hela vägen) och gigantisk boa.

Tre sorters halsband, fjäder-örhänge, röd kråsskjorta och svart scarf.

Seinfelds prickiga kavaj

De prickiga tröjorna har fått ett uppsving de senaste åren, något som jag välkomnar eftersom jag såg Shutter Island som var en rätt trist film men hade några fantastiska prickiga 40-talskavajer som prydde framför allt Mark Ruffalo. När jag nu kollar på Seinfeld säsong 1 hittar jag en kavaj som kan konkurrera med Ruffalos. Som så ofta -- George collegetröjor, baseballjackor och jeans -- är Seinfeld en modeinspiration!

2013 års skägglook - en kavalkad av Cristoph Waltz

I serien försök till modeblogginlägg/skägghyllningar med homoerotisk underton har turen nu kommit till den österrikiske skådespelaren Cristoph Waltz.

Cristoph Waltz är 56 år gammal och kommer från Wien, men har tillbringat större delen av sitt skådespelarliv på teaterscener runtom i Europa, i skuggan av det starkaste rampljuset. Han blev ett världsnamn först när han med sublim, iskall ironi porträtterade SS-officeren Hans Landa i Tarantinofilmen Inglourious Basterds för några år sedan - en gestaltning som med sin lustfyllda ondska kryper under huden på åskådaren.

Nu är han aktuell igen som revolverman i Tarantinos nya film, hajpade Django Unchained. Och det är också först nu som jag fullt ut inser vilken stilikonspotential Cristoph Waltz har. Han var snygg redan 2011 i Polanskis Carnage i sin powersuit och blanka trenchcoat, men nu spränger han skalan tycker jag. Waltz förenar till perfektion en ruffig 1800-talsexpeditionslook med en kosmopolitisk, intellektuell utstrålning.

Jag ska gifta mig i maj i år och kommer till bröllopet att försöka se ut just precis så här:

Skägg med rejäla polisonger och brutal mustasch, fluga och sammetskavaj. Sheeat!!!

Och om det mot förmodan är kyligt väder i slutet av maj vill jag ha en sån här rock. Alltså pälskragen!!!

Och när en avlägsen överförfriskad släkting håller ett alldeles för långt och personligt tal vill jag se ut så här: 

Men på bröllopet i sin helhet mest så här såklart:

Ruffig backslick - sportas ju sedan en tid med bravur av allas vår Uffe men vi välkomnar CW i klubben.

CW om sin Hollywoodkarriär: "In Europe, everybody would say, 'Well, they just want to squeeze you like a lemon.' Well, yeah! But, you know, if I have the juice, why shouldn't they?"

Det känns stort att en svensk S-politiker, en av våra finaste, fått inspirera en man som CW! Väntar bara på pagen för att själfrändskapet dessa män emellan ska fullbordas. I mina drömmar slår också Cristoph Waltz, en man som slitit hund på små teaterscener runtom i Europa i trettio år innan sitt genombrott, hjärta lite snabbare när han promenerar förbi Arbeiterkammer på Prinz Eugen Strasse 20 i Wien.

Fars dag och hedfeeling: min pappa på Irland 1979-80

För flera år sedan utlovade jag ett modeblogginlägg med gamla foton på min far. Idag har jag suttit och scannat in gamla bilder från mina egna fotoalbum, och när jag hittade ett album från när pappa var och grävde -- amatörarkeolog som han var -- på Irland 1979 och 1980 så kunde jag inte låta bli att blogga.

Så här kommer några bilder från Carrowmore i County Sligo på Irlands västkust, med en del riktigt sköna lirare i skägg, bandanas och Halmiajackor. Men först en bild från Nordirland på resan 1979, där pappa poserar i regnrock och keps -- på ganska många av bilderna kan man ana att det regnade en hel del -- framför det enkla budskapet: "BRITS OUT".

Man i Halmiajacka hissar fanan för Halmstads arkeologklubb:

Avslutningsfest, juli 1979. Modedetaljer som gummistövlar och hög hatt! Den vita polotröjan är dock kung.

Mer festbilder. Bandanas och mustascher.

Pappa och hans kompis Jan:

Ännu två sköna lirare:

Ögonblicksbild: bandana

Vi har ju i flera år hyllat klädesplagget bandanan här på Längre inåt landet. Burit den med stolthet och propagerat för dess utbredning, men det har nog ofta känts som en strävan i småsnål motvind. Drömmen om att öppna en bandanabutik i Hornstull har verkat avlägsen. När man någon gång sett plagget har det burits av mer tveksamma karaktärer som piratpartister i Matrix-trenchcoat eller solbrända sunkhaksgubbar i alldeles för korta jeansshorts.

Men kanske har det vänt nu. På Newport Folk Festival tidigare i somras orkade jag vid antal 35 bandanas inte räkna fler. Och nu står nya soulstjärnskottet, den superhippe Frank Ocean, på scenen på MTV Video Music Awards iförd kostym och bandana.

Till den som väntar skall det varda givet.

James Joyce, modeförebild

James Joyce modernistiska klassiker Ulysses från 1921 har kommit ut i en ny svensk översättning som har blivit mycket hyllad, till exempel i Jenny Tunedals kongeniala recension i Aftonbladet. Det var åtta-nio år sedan jag läste Ulysses, i Thomas Warburtons gamla översättning, och jag har med den distansen inget vettigt att säga om boken, annat än att den gjorde intryck och var djupt fascinerande läsning, så jag vill bara kommentera på en sak: Joyce är så fotogenisk! Kolla in denna bild av en ung Joyce som illusterar Aftonbladet-recensionen:

Vilken pose! Så mycket självsäkerhet, så gött. Och jämför så med en klassisk, skönt poserande bild av en äldre Joyce, i Trieste med en gitarr:


Stylish! (Observera att Robert Forster pasticherat den senare bilden på omslaget till sin fläckvis knäckande bra skiva Danger in the Past från 1990.)

Hyllas den som hyllas bör - en julhälsning

Jag tar ett litet avbrott i dan före dan-värmningen framför brasan. Vi har ju tidigare här på LiL diskuterat fäder och att dela med oss av lämpliga style-bilder på dem. Eftersom vi ju står inför familjens högtid par excellence kan jag inte låta bli att lägga upp dessa fina bilder på två fäder i min närhet, nämligen min egen far (översta bilden) och hans vän sedan 67 år (som också på sitt håll är en far).

Två bilder säger mer än tusen ord - vilka förebilder!

Elden! Hammaren! Kulturgubbeskjortan! Hörselkåporna!

Jackan! Skägget! Blicken! Sågen!

God Jul!

LiL goes tumblr, 2: LiL hoppar på Ryan Gosling-tåget

.... och när jag ändå håller på och bildbloggar så vill jag återigen låtsas vara tumblr-bloggare och reblogga en bild, ur höstens för mig rätt obegripliga Ryan Gosling-tumblr-trend:

från Biostatistics Ryan Gosling!!!

Och anledningen till att hunken Gosling blir aktuell för LiL i det här fallet är så klart: t-shirten! STEVE.

(andra anmärkningsvärda modedetaljer: strumplösa loafers. Hundens strumpa!)

Bra sno stilen-inspiration med Nerd Boyfriend

På en "sno stilen"-modeblogg, visst vill man då ha såna här goa popkulturella referens-stilar att inspireras av:

Frasier Crane i Cheers

Sidney Poitier med Gene Wilder och Richard Pryor

Jack Nicholson

Dessa hittar man på den lysande bloggen Nerd Boyfriend! Kombinationen av härliga popkulturella inspirationskällor och bra koll på vad för kläder som finns att köpa därute gör NBF til en riktig höjdare. Men jag väntar fortfarande på att de ska börja ta med gamla CSNY-omslag...

CSNY:s look

Vi har sagt det förr och säger det igen: Crosby Stills och Nashs första skiva är den ultimata stilbilden. Idag vill jag bara inflika: den andra skivan, Déja Vu, som CSN gjorde, utökade med Neil Young är inte så dum den heller!

Crosbys mustasch-frisyr-kombo, hunden, jackan på snubben längst till höger,Neil Youngs händerna-på-bältesspännet-pose....

... och att skivan låter bra är ju inte fel heller!

Stoppa pressarna!! Lundells nya skägg!

Gissa om jag satte kaffet i vrångstrupen när jag öppnade DN i morse.

På ett mittuppslag i kulturdelen portätteras nämligen allas vår Uffe inför släppet av sin nya bok "Allt är i rörelse", och herregud gubbar och kärringar, vilket skägg!! Vilken look! Så jävla mäktigt!

Det är en fantastisk bild. Uffe poserar mot en bakgrund av göteborgska lyftkranar med en sned sen septembersol som lyser upp torrdockan på Eriksberg. Ulf Lundell och västkusten, ett marriage made in heaven. Han har skuggade, hornbågade glasögon på sig, en smula bakåtkammad, vildsint frisyr och ett stort skägg av Guds nåde - jag har nog aldrig avundats någon ett skägg så mycket som jag nu avundas Uffes. Lägg till det svart väldigt uppknäppt skjorta, indianpärlhalsband och brun mockajacka. Extas.

Utsikt över Delft
Artikeln är också väldigt bra, det är Jens Liljestrand, författaren/journalisten som gjorde upp med sexscenerna i Uffes bok "Saknaden" i samma tidning i våras, som hållit i pennan. Det visar sig att Liljestrand har ett förflutet som stenhård Uffe-diggare, och det är ett kärleksfullt porträtt han skriver som jag tycker verkligen fångar motsägelserna hos Uffe. Som en av LiL-bröderna senast i Stockholm, som först på tunnelbanan deklamerar att han tänker säga upp bekantskapen med Lundell, det är bara för mycket av allt det ostiga och gubbiga, men som senare på kvällen faller handlöst på nytt till låten Ett stenbord i Toscana och tar tillbaka allt. Det är sådär med Uffe, det är som Mark Kozelek har sammanfattat det: "All the love in an instant makes my life stop, but then my hate for you makes my feelings altogether drop". Det är en pendelrörelse, det är tes-antites-syntes, det är kärlek.

Nu ska jag sluta blogga och lyssna på Connemara på repeat hela dagen.

70-talscampingbandana

Jag vet att den är gammal och att vi har bloggat om den förr, men jag kan inte komma över "Mad Montes" bilder från hans sex månaders vandring år 1977 längs hela Pacific Crest Trail, från Mexiko i söder till British Columbia, Kanada, i norr. Jag fick ett mail från en kompis i Los Angeles som skulle ut och campa, och jag kunde inte låta bli att gå in på sidan igen:

INSPIRATION!!


... jag är stum