Aufhebung i modevärlden

Sällan har modevärlden varit så hegeliansk som våren 2014.

Det kan ju inte annat än svindla för en gammal idéhistoriker när en läser om det som alla tycks skriva om, prata om och klä sig i just nu: normcore.

Vad är då normcore? Termen kommer sig av det amerikanska fenomen där unga företrädesvis välutbildade människor med en trygg tillgång på kulturellt och, får man förmoda, ekonomiskt kapital har börjat klä sig som Seinfeld 1995: boxiga blåjeans, vita opersonliga sneakers och generisk bomullsskjorta. Det är ett opersonligt modeideal där limiterade sneakers i crazyfärger och dyra designerplagg ersätts av beige bomullspolo och vita tubsockor i turistsandaler från den lokala stormarknaden.

Det är inte fjärran att tolka normcore som en reaktion mot modets jakt på unika uttryck. Man verkar försöka nollställa trendbegreppet och återgå till ett demokratiskt klädideal som alla har råd med och där ingen sticker ut. Problemet är ju bara att vi nu, när normcore som begrepp börjar sprida sig, redan kommer att se befintliga normcore-bärare söka sig vidare mot nya uttryck. Samma gamla visa, men i ny form.

Jag tycker ändå det är intressant att läsa om normcore, eftersom det tycks som om modet just nu befinner sig i en rörelse där det måste upphäva sig självt och börja om på ny kula för att kunna komma vidare. Alla subkulturer och epoker är så genomexploaterade, uppklippta, remixade och realiserade att ett dialektiskt modekliv är ofrånkomligt. I normcore ser vi kanske hur modet ställer in och upphäver sig självt för att det är det enda sätt på vilket det går att komma vidare. Historien kliver in med sin järnhand och vrider de färgglada gympaskorna ur våra händer.

För egen del gör mig normcore-trenden, utan att vara helt klar på varför, lätt illamående. Men Jerry Seinfeld som modeideal gör Längre Inåt Landet tummen upp för!

För vidare läsning i saken rekommenderas följande:

GQ:s fantastiska slideshow "Normcore essentials every man should have"

Rodeo om vådan av normcore

Bon skämtar om normcore