Är vi lyckliga nu?

Ulf Lundells nya singel "Är vi lyckliga nu" från kommande trippel-vinylen "Rent förbannat" är magisk!
Upptempo-Uffe när han är som bäst; den stora frustande ilskan låter sig koncentreras i en tajt, brölsaxindränkt rockdänga, som ställer viktiga frågor ackompanjerad av Janne Barks ylande gitarrer.

När ska vi sluta sjunga internationalen?
När ska vi sluta gå runt med röda fanor?
När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar?

Vänsterpolitisk gubbrock med Triple & Touch på kör

 

Björn Afzelius, "Bella donna", live på Hovdala slott 1989

Lars Winnerbäck - Söndermarken

Brölsaxen i våra hjärtan #10: "You can't take the honky tonk out of the girl"

Brooks & Dunn: en av världens ohippaste countrygrupper. Vulgär, redneck, mainstream, modern Nashville, allt det där. I denna typiska låt sjunger de om en globetrottande kvinna som bor i Los Angeles och reser världen runt, men ändå är country innerst inne - "you can take the girl out of the honky tonk but you can't take the honky tonk out of the girl". Med en double serving av brölsax!

Sådant bröl, sådan son

Det här klippet dök upp på facebook för en tid sedan, och jag tycker att det är fantastiskt roligt på flera sätt. Kenny G:s lite för entusiastiska presentation ("He just got his driver's license last week!!"), sonens Mini-Me-uppenbarelse, den menlösa musiken, etc, etc. Håll till godo!

Brölsaxen i våra hjärtan #9: Slate om saxofonens återkomst

Genom ett tips från Erik hittade jag en artikel på Slate.com som diskuterar saxofonhistoria och frågan om popsaxofonens eventuella återkomst. Den är väldigt roligt skriven, smart och ironisk samtidigt som författarens genuina kärlek till saxofonen verkligen genomsyrar texten. Helt i vår smak, således. Det refereras också livligt till saker vi på LiL skrivit om tidigare, t ex SNL, Bruce Springsteen etc, vilket ju är kul - det är ju en sorts bekräftelse på att vi inte varit helt fel ute i våra diskussioner.


Vill också passa på att påminna om det kärleksfulla saxofonhånets hittills mest högstående uttryck - Ron Swansons (Parks and Recreation) sublimt roliga alter ego Duke Silver.

Brölsaxen i våra hjärtan #8: SNL-outrot

Idag när Saturday Night Live just haft sin säsongsfinal, med Justin Timberlake som värd, Lady Gaga som musikgäst och Susan Sarandon, Jimmy Fallon med flera i cameos, så vill jag passa på och göra ett nytt inlägg i "brölsaxen i våra hjärtan".

För i den kammare i mitt hjärta där brölsaxkänslorna finns, finns garanterat denna brölsax med: SNL:s outro-theme. Har man hört varje gång man sett SNL, och varje gång är det lika bröligt och - gissar jag - New York-inyourface-igt. Att det är en ex-medlem från Tower of Power (Lenny Pickett) som spelar tenorsax i dagens upplaga av SNL-bandet är helt logiskt, liksom att Michael Brecker en gång varit med i bandet.

Musikens brölighet är gammaldags och signalerar SNL som "kulturinstitution": de skulle kunna byta ut den mot något mer samtida, i takt med digital shorts och youtube-tiden, men jag tror att SNL hade förlorat på det, förlorat en dimension.

Brölsaxen i våra hjärtan #7: Dom vet ingenting om oss

Den skiva Moneybrother gjorde på svenska, Pengabrorsan (2006), är i mitt tycke hans bästa hittills. Skivan består (med ett undantag) av översatta covers vilket innebar att hans förra skivbolag Burning Heart inte godtog den som en "riktig" platta. Detta ledde i sin tur till ett långt och uppslitande bråk eftersom Moneybrother menade att han i och med denna skiva hade uppfyllt sitt kontrakt på tre skivor, medan skivbolgaet hävdade att så inte alls var fallet.

Nå, det om detta, jag tycker det är en grym platta med några riktigt minnesvärda tolkningar. De flesta låtarna har jag om sanningen skall fram inte hört förut, men inför det här inlägget har jag försökt lyssna in mig lite och jag måste konstatera att han har god smak, den gode Anders. Visserligen tycker jag undantagslöst att Pengabrorsans versioner slår originalen, men det handlar nog mest om vilken låt man har hört förut.

För övrigt hade ju Anders Wendin redan tidigare visat prov på en mycket god känsla för att välja covers, minns Monsters fantastiska version av Lauryn Hills "Ex-Factor":

En av de mest minnesvärda låtarna på Pengabrorsan är dock helt fantastisk både i originalversion och på svenska, jag talar om Tom Waits "Downtown Train" från skivan Rain Dogs. I det här fallet handlar det om en coverversion som är ganska lik originalet, men ändå tycker jag att något tillförs när låten framförs på svenska.

Min absoluta favoritlåt på Pengabrorsan är emellertid "Dom vet ingenting om oss", i original kallad "They Don't Know" och först inspelad på skiva av Kirsty MacColl. Detta är en fulländad poplåt, med en underbart känslodrypande sånginsats, klinkpiano, fantastiskt trumspel, snygga körer och som lök på laxen ett riktigt svettigt brölsaxsolo.

Brölsaxen i våra hjärtan #6: Ett litet finger

Äntligen lite svensk brölsax! "Ett litet finger" är låten som kommer efter "Fulla för kärlekens skull" på Eldkvarns skiva "Svart Blogg" från 2007, och därmed kanske det intro jag hört näst flest gånger i mitt liv.

Carla Jonsson

Låten är Carlas bidrag på plattan och som vanligt är det en av höjdpunkterna. Jag har hört teorier om att texten om "Kalle" som klättrar upp i en palm skall syfta på Keith Richards, och jag är inte man nog att säga emot. Textrader som

Han lever i ett vakuum
fyllt av minnen han glömt
Ett tusenbitarspussel
av allt han upplevt och drömt

talar också för den teorin - Keef har ju självt sagt att han inte minns 1980-talet.

Snygg bandana, Keithan!

Det är annars en ganska poetisk och allmängiltig text som är kryddad med en god portion Carla-abstraktioner - och en fantastisk brölsax. Trumslagaren Werner har berättat för mig om hur han grät när han hörde solot i studion för första gången, och jag förstår honom. Dels är själva solot otroligt fint och uppbyggt av små motiv som flyttas runt och utvecklas, men det är i outrot som brölsaxen verkligen får komma till sin rätt och lyfter då hela låten till en sublim nivå.

Tyvärr hittade jag ingen youtube-länk, men ni som är bekanta med spotify kan lyssna här.

Brölsaxen i våra hjärtan #5: You're a Friend of Mine

Clarence Clemons, alias "The Big Man", fortsätter att dominera den här serien.


1985 fick han äntligen ta ett litet steg fram ur skuggan från den vid det här laget helt sanslöst populära Burce Springsteen och hans E-street Band, då han fick en medelstor hit med låten "You're a Friend of Mine", en duett med Längre inåt landet-bekantingen och favoriten Jackson Browne.

Som alla förstår är kombinationen Jackson Browne, brölsax, skinnkavaj och 1980-tal en given succé. Låten letade sig upp till plats #18 på Billboard-listan och fick dessutom en hedrande jumboplats på VH1:s lista över 1980-talets bästa one-hit-wonders.

Videon är riktigt charmig; det är härligt att se en välmående Jackson med nedstoppad skjorta rocka försiktigt i ett spatiöst vardagsrum, det är fint att se hans dåvarande dam Darryl Hannah ligga i soffan och måla med vattenfärger (detta är alltså innan den påstådda misshandel som fortfarande är höjd i dunkel inträffade), men framför allt är det underbart att se en (väldigt stor) man stå med en brölsax ledigt runt halsen samtidigt som han agerar frontman. Själva brölsax-inslaget går heller inte av för hackor - brölet i introt sätter an en ton som andas självgodhet, optimism och lyckade aktieaffärer. Dessutom är det ett välformulerat flådigt brölsax-solo han får på, den gode Clemons.

Brölsaxen i våra hjärtan #4: Jungleland

Under fotbolls-VM i Italien 1990 var mitt intresse för denna underbara sport alldeles nyväckt, och mitt första minne från en fotbollsmatch är ett suddigt sådant från finalen mellan Västtyskland och Argentina. Jag var då fem år, och lite för liten för att egentligen hänga med i svängarna. Den första VM-turnering som jag aktivt följde var alltså det för svenskt vidkommande magiska slutspelet i USA 1994. Jag lade hela min veckopeng på femton kronor på att köpa fotbollsbilder till ett album och satt uppe om nätterna för att följa det svenska lagets framfart. Jag minns hur jag hoppade upp ur soffan och gjorde Brolin-snurren när Kennet Andersson kvitterade på övertid mot Rumänien och hur saligt lycklig jag var när Sverige i bronsmatchen utklassade Bulgarien med en frustrerad Stoichkov i spetsen.

Det allra största och vackraste minne jag har från den här turneringen är dock själva sammanfattningen, svt:s VM-krönika som sändes hösten 1994. Jag kommer ihåg hur jag hade sett fram emot den, men inte kunde se den när den sändes utan bandade den på video och såg den en dag senare. Jag vill minnas det som min första upplevelse av stor konst, av tyngdlöshet, svindel - kalla det vad du vill - jag hade till denna dag aldrig upplevt något större.

Krönikan inleds med en örn som svävar högt uppe i den amerikanska friheten medan Karin Boye läser sin dikt "I rörelse":

"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd."

Än idag är det min favoritdikt - och en mer episk inledning på ett tv-program är svårt att tänka sig. Jag kan fortsätta hur länge som helst och återge klassiska kommentarer från Arne Hegerfors och Bosse Hansson, prisa klippningen och musiken, Albert Svanbergs berättarröst, spelarintervjuerna, etc., men jag nöjer mig med att konstatera att det är det bästa tv-program jag någonsin har sett.

Matchen mot Rumänien som jag nyss nämnde är den självklara höjdpunkten i turneringen. Denna kvartsfinal innehöll så fantastiskt mycket dramatik; Brolins frisparksvariant, Dumitrescus filmningar, svenska försvarsmissar och Kennet Anderssons kvitteringsmål i förlängningen. Avgörandet kom att ske på straffar, och straffläggningen är också den självklara höjdpunkten i krönikan. Titta och njut:

Självklart ackompanjeras segerögonblicket av den bröligaste av brölsaxar - och lyckan är fullkomlig. När jag ser det här nu, 16 år senare, håller jag med den underbara kvinnan i videon: "Tårarna bara sprutar. Ravelli alltså - du är kung!"

Jag såg den här VM-krönikan så många gånger att bandet till slut var utslitet och jag kunde vid det laget varje replik utantill. Jag hade dock ingen aning om varifrån brölsaxsolot kom, och egentligen reflekterade jag inte så mycket över det heller, förutom att jag älskade det varje gång jag såg krönikan.

Så, en kulen novembernatt för snart tre år sedan gick jag hem genom ett deppigt Rågsved med den nyinförskaffade skivan "Born to Run" i lurarna när jag plötsligt kände en intensiv glädjekänsla i hela kroppen. Det tog mig några ögonblick att förstå varför det här våldsamt bekanta brölsaxsolot berörde mig så starkt, men så insåg jag att det är solot som spelas när Ravelli räddar den avgörande straffen och hela svenska landslaget samlas i en ring och jublar. Mina ögon fuktades av tårar när jag gick där i min ensamhet och lyssnade på det bröligaste brölsaxsolo jag någonsin hört, och jag var väldigt tacksam för att jag äntligen fått reda på vad det är för musik som spelas i den där magiska scenen - "Jungleland" med Bruce Springsteen.

"Jungleland" är alltså den andra låten i den här serien som kommer från skivan "Born to Run", och det är ett ännu bröligare solo än det på titellåten. Det börjar liksom lugnt och sökande med långa toner innan det brister ut i den delen som är med i VM-krönikan - ett fullkomligt sprakande och glödande brölsaxsolo som mitt i all eufori samtidigt är väldigt vemodigt och sentimentalt. Blow that horn, Clarence, blow that horn!

...

Tidigare inlägg i serien: Brölsaxen i våra hjäran #1: Born to Run, Brölsaxen i våra hjäran #2: Really Dave Matthews, Brölsaxen i våra hjärtan #3: Time of My Life

Hela krönikan från fotbolls-VM 1994 finns på youtube uppdelad i tio delar, se den första här.

För er som liksom jag har sett VM-krönikan väldigt många gånger finns facebook-gruppen Vi som kan varenda replik ur SVT-sportens VM 1994-krönika

Brölsaxen i våra hjärtan #3: Time of My Life

Nästa del i den uppmärksammade och omdiskuterade serien om det uppmärksammade och omdiskuterade instrumentet brölsax är något av en rysare. Eller vad skall man annars kalla det formfulländade solot som rivs av efter en maffig stegring cirka 3.30 in i "Time of my life" från filmen Dirty Dancings soundtrack?

Kanske förknippas brölsaxen främst med rock i allmänhet och gubbrock i synnerhet, men det skall sägas att detta instrument spelat en icke alls betydelselös roll inom en stor del av mainstreampopen också, och här har vi ett glödande exempel på just det.

Detta solo har länge varit min mycket goda vän saxofonisten A:s stora favoritsolo, och ett av de minnen jag helst plockar fram när det gäller de gemensamma stunder vi har haft är från en fest på Artisten i Göteborg då A spelade med ett coverband som framförde just "Time of my life". Det var en till bristningsgränsen fylld festlokal där svettiga och glada människor stöttade bandet, och när A ledigt steppade fram till mikrofonen och rev av detta monstersolo klängde en tre fyra vackra unga damer på honom i ett fåfängt försök att ta med sig en bit av detta brölsaxsolo hem. Det var tider, det.

Brölsaxen i våra hjärtan #2: Really Dave Matthews

En av mina inkörsportar till att börja uppskatta detta ibland kontroversiella instrument var Don Lennons fantastiska sång "Really Dave Matthews". När man skall lära sig att uppskatta något som man förut bara skrattat bort är ironi ofta ett bra hjälpmedel, så gick det i alla fall till i det här fallet.


Don Lennon är en lustig indiepop-figur som befinner sig i ett ganska svårdefinierbart gränsland mellan ironi och allvar. Hans texter är ofta väldigt komiska, men det är svårt att avgöra hur mycket han egentligen skämtar. På hans andra skiva sjunger han om sin debutskiva och förklarar bland annat hur en bas låter ("boom boom boom boom"). Det här är en ganska bra beskrivning av honom:

“As the Jerry Seinfeld of songwriters, Lennon makes singing about nothing sound downright philosophical: His first album was about going to parties and grad school, while his self-titled second effort concerns, well, playing that first record in clubs. If he didn't sing in such a deadpan way, you probably wouldn't get the joke; if he didn't play such catchy melodies, you wouldn't want to get it.”
-Dan Strachota, SFWeekly on Don Lennon

På tredje plattan, "Downtown", sjunger han mycket om pop- och rocklegender, bland annat figurerar John Cale från Velvet Underground och Lenny Kravitz i texterna. Dave Matthews Band föräras hela två sånger, och det är alltså i en av dessa som en av de första brölsaxar jag verkligen gillade förekommer.

Texten är underbar, han beskriver en tid då Dave Matthews Bands musik fyller luften. "I couldn't say I liked it but it had a real distinctive sound", sjunger Don. Sedan träffar han en flicka som gillar Dave, och han tvingas modifiera sanningen en smula för att vinna hennes gunst:

"I had a hard time making friends
until this girl just down the hall
asked me to come into her single
she had dave's poster on the wall.

When we were talking on her bed
she accidently touched my hand.
I was so happy that I lied
and said 'I like Dave Matthews Band'"

Brölsaxen i den här låten illustrerar Dave Matthews röst, det följer ett ganska långt solo med inte mindre än två (!) saxofoner inblandade efter de lysande textraderna:

"When the lights go down
and the crowd goes wild
and he steps on stage
and he puts on his guitar
and the bands already playing
as he steps up to the mic
that's when you hear Dave's voice
and there's no mistaking it

*långt brölsaxsolo*"

Först tyckte jag mest det var kul att de lät Dave Matthews röst illustreras av något så osmakligt som två brölsaxar, men efterhand märkte jag att jag verkligen gillade solot och det blev faktiskt småningom en inkörsport till Clarence Clemons och övriga titaner inom genren.

Brölsaxen i våra hjärtan #1: Born To Run

Även om det kan tyckas en smula uppenbart vore det tjänstefel att inleda en serie om brölsaxofon - ett av min favoritinstrument - med något annat än Bruce Springsteens makalösa hit "Born to run". Saxsolot i "Born to run" är alla brölsaxofonsolons moder och talar för sig självt. Självklart framförs det av Clarence Clemons, mannen som förkroppsligar fenomenet brölsax, och som Bossen sade när jag såg honom med E-street Band på Ullevi för några år sedan: "He's probably the biggest man you'll ever see".

Amen to that, Bruce!