Intellektuella 60talsfrisyrer

I fredags kollade jag lite på en kulturdokumentär på SVT, "Siri Derkert -- jag var omöjlig", om konstnärinnan Siri Derkerts långa karriär. Ur denna vill jag plocka upp en fascinerande bild av manligt intellektuellt hårmode ca 1960, från ett klipp i filmen apropå att det då rykande färska Moderna Muséet  i Stockholm år 1961 arrangerade en separatutställning med Derkerts konst. Om Moderna Muséet är i filmen med ett klipp där muséets chef Pontus Hultén, intendenten Carlo Derkert (son till Siri) och en positiv kritiker Ulf Linde får kommentera uppståndelsen kring en utställning. Tre intellektuella män -- och kolla på frisyrerna.

Hultén

Derkert

Linde

Så strama frisyrer, på så far out intellektuella typer -- Linde skriver böcker om Duchamp, Derkert är kompis med Peter Weiss, Hultén skapar kontroverser med Rauschenbergutställningar och annat. "Innanför denna square frisyr pågår o-square tankar." Jag gillar det.

Uppdatering: frisyr

Nu tycker jag att det är dags för ett skamlöst självupptaget modeblogginlägg igen. Det handlar såklart om den ständiga frågan om frisyr.

Jag bloggade i våras om några frisyrförebilder jag hade då, och nu är det dags för en status på hur det går. Jag har numera, ungefär, ett mellanting av följande frisyrer:

Gibson

Dylan

Stone

Rogen


Bra eller dåligt? Det får framtiden utvisa, men jag trivs med min frisyr och än så länge är de positiva kommentarerna något fler än de skeptiska blickarna. För jag antar att det trots allt syns på mig vartåt det hela barkar:

Greg Fitzpatrick - Svensk progg på amerikanska

Ständigt med örat mot asfalten är det med glädje Längre inåt landet nu tack vare några ständigt uppdaterade vänner kan presentera en ny stjärna i Greg Fitzpatrick, och då framför allt hans skiva "Det persiska äventyret" från 1977, och då i synnerhet låten "Befria Norden".

GF with his moustaches

Greg verkar vara en i alla avseenden skön snubbe. Han föddes i L.A. 1945 och kom till Sverige och Stockholm på 1960-talet. På hans Myspace finns det massor av info, bland annat länkar han till sex olika Myspace-sidor som visar upp olika sidor av hans konstnärskap. Dessutom kommenterar han den information som finns om honom på Wikipedia (nu uppdaterad och ändrad), och huruvida denna är sann eller ej.

Sant verkar hur som haver vara att han var en person som har figurerat i den svenska musikscenen från slutet av 1960-talet, och några av de mer bestående avtryck han har lämnat på denna är att han rattade syntar på Bosse Hanssons legendariska Sagan om Ringen-platta (1970), lirade synt med Mikael Wiehe (1981) och framför allt Adolpson-Falk (1980-tal), samt satte Fiona FitzPatrick till världen (1986).

1977 gav han ut en progg-platta i eget namn där han sjunger på svenska, ett av de språk han inte behärskar. (Jag och Erik har diskuterat det här förut - kan det vara så att engelsktalande personer är de med sämst språköra i hela världen?) Förutom ett gäng covers är två av låtarna Fitzpatrick-original och ett av dessa är "Befria Norden". Värt att nämna i sammanhanget är att det inte är någon mindre än Håkan Lahger ("Den-Vassa-Eggen-mastodontboken-mannen") som har hjälpt till med översättningen från amerikanska till svenska.


"Befria Norden" är egentligen en ganska sorglig historia om en kärlek som går förlorad, men att Greg sjunger på ett språk han inte behärskar ger en komisk och lätt absurd touch. Produktionen är grymt cool och jag har svårt att tro att den har 34 år på nacken. För mig är det här en låt som man först skrattar åt, men sedan gillar allt mer ärligt. Vissa textrader är briljanta i sin enkelhet och på det hela taget är "Befria Norden" en fin tidsbild av det svenska 1970-talet levererad med ett tidlöst sound.

Renässansmanshår

Jag var länge helt ointresserad av frisyrer, framför allt för att jag har en lockig och väldigt ostyrig hårtyp som inte går att göra så mycket med. Min frisyrhistoria fram till nyligen går fort att sammanfatta, i kronologisk ordning: kastrullklippning à la mamma, fönad crewcut med eller utan neonfärgslugg, tantfrisyr i väntan på hårdrockspudel, hårdrockspudel, indie-sidbena (krävde blötläggning och två timmars mössa varje morgon), pappa-frisyr (kort och praktisk).

Nick Holmes, blondinen i mitten - mitt stilideal 1995.

Fram tills för ungefär tre år sedan. Då upptäckte jag att jag faktiskt klarar att sporta en bra rockabillyfrisyr. Den körde jag i olika varianter och versioner ända till förra sommaren. Så det var med skräckblandad förtjusning som jag såg mig omrking i Slottskogen i Göteborg under Way Out West-festivalen förra året och konstaterade att ungefär 70 procent av alla manliga besökare hade denna klippning. Sedan dess har rockabillyhåret fallit lite i aktning hos mig (ja ja, jag är väl en ängslig närförortshipster dåra).

Efter en tillfällig sinnesförvirring med Sjunde inseglet-pottfrisyr i vintras försöker jag nu hitta fram till en ny, långsiktigt hållbar frisyr. Det är inte lätt. Men jag har några ledstjärnor på min vandring.

Här är han, 10-talets it-boy numero uno. James Franco - Hollywoodkändisen, konstnären, Gucci-modellen, NYU-skådespelarläraren, svenskättlingen och Yale-doktoranden. Hans hår är allt mitt hår vill bli.

Renässansman och frisyrförebild.

Nästa inspiration är Sean Penn. Aktad karaktärsskådis, regissör (The Pledge, Into the Wild), Madonna-ex, etc. Vem vill inte ha hans hårda-mjuka framtoning och rebelliska utstrålning? Sean Penns frisyr tar ingen skit. Det vill inte jag heller behöva göra.

Sean Penn

Min tredje inspirationskälla är den just 70 år fyllda tillika här på LiL nyligen uppmärksammade gubb-gubben Bob Dylan. Han har väl egentligen haft olika varianter av i stort sett samma frisyr ända sedan mitten av 60-talet, med några undantag.

Dylan på omslaget till Blonde on Blonde-plattan från 1966.

Sean Penn får också exemplifiera hur det här frisyrtemat INTE bör tolkas, genom hans karaktär i filmen Carlito's Way. Nog för att runda glasögon är poppis igen men jag har svårt att tro att grabbarna under bron kommer se ut så här sommaren -11.

NEJ! ABSOLUT INTE! Längre inåt landet rekommenderar INGEN att anlägga denna frisyr.

Slutligen ett avslutande klipp för alla oss Franco-filer. Frisyren i klippet lämnar mig dock frågande. Men det är klart, vi snackar om James Franco här. Han är såklart långt före sin tid, inte konstigt att jag inte hänger med.

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Renaissance Nemesis - Frank Jameso
http://www.colbertnation.com/
Colbert Report Full Episodes Political Humor & Satire Blog Video Archive

Skägg

Joaquin Phoenix - stilikon.

Vintern har kommit till Stockholm, och 3-mm-skägg-disciplinen blir allt svårare att upprätthålla på morgnarna.

Skägg har ju varit poppis nu i åtminstone fyra år, och den trendintresserade frågar sig såklart - när ska det vända? Är det inte dags att damma av rakhyvlarna snart? I vår tid av ombytlighet och utbytbarhet varar ju sällan en trend så länge som fyra år, men skäggen sitter ohotade kvar på hipstermännens, miljöpartisternas, hockeyspelarnas, skidåkarnas och till och med en och annan investmentbankirs kinder.

Därför vill jag lansera en hypotes: jag tror att det rådande skäggmodet inte är en trend, utan mer av ett slags "lång våg"* i modehistorien. Andra långa modevågor är till exempel:
- jeans (i bruk sen 1800-talet, oavbrutet poppis sedan 50-talet och just nu mer så än någonsin tidigare)
- hatt (typ hela 1800-talet och 1900-talet fram till ca 1965, typ)
- korsett (1600-1800 ca, men numera alltmer sällan förekommande, som väl är)

På samma sätt kan man se att ansiktsbehåringens vara eller icke vara kommit och gått genom historien, i mestadels ganska långa vågor. På 1400-talet var de flesta män i Europa renrakade. Sen kom 1500-talet och då kunde man ha jättelångt skägg igen (tänk Gustav Vasa). På 1600-talet avtog populariteten igen och skägg blev så otrendigt att Peter den Store till och med införde sin berömda skäggskatt i Ryssland 1705**.

Gustav Vasa - stilikon not-so-much.

Det renrakade modet höll i sig ända till ungefär 1850, då skägget kom tillbaka igen på bred front. Dåtida hipsters som Karl Marx var tidigt ute, och många skulle följa hans exempel under andra halvan av 1800-talet.

Den unge Marx.

Världskrigen på 1900-talet innebar ett nytt hårt bakslag för skägget. Den militära disciplinen tillät inte yvig ansiktsbehåring, på sin höjd en välansad mustasch på officerarna. Det gjorde avtryck i skäggmodet, och det var inte förrän beat-generationen i Amerika revolterade mot konventionerna som skägget började hitta sin väg tillbaka in i modet.

Välansad officersmustasch på svärmorsdrömmen Errol Flynn.

Under andra halvan av 1900-talet har skägget åkt berg-och-dalbana, med en hög topp under 70-talet och en lika djup dipp under 80- och 90-tal (med undantag för bockskägget, den s.k. "Seattle-dutten", under några med rätta bortglömda år runt 1990).

Layne Staley (1967-2002), sångare i Alice in Chains, sportar seattledutten.

Under det sena 00-talet har vi sett skäggets återkomst. Banérförare denna gång har varit den amerikanska hipsterkulturen i dess olika schatteringar, antingen den varit av den urbana Brooklyn-karaktären eller skogshuggarwannabe-countryrocksvarianten. Skäggets starka ställning trots att vi nu inlett ett nytt decennium tror jag förebådar en helt ny guldålder för riklig ansiktsbehåring.

I vår alltmer fragmentiserade, svåröverskådliga och hotfulla värld står skägget för något ursprungligt och tryggt. Vi omges av ultrakapitalism och finanskriser, nedhuggen regnskog och smältande polarisar, krig, terrorism och Facebook. Här blir skägget en utväg - "the only sane choice in an insane world", för att citera Sarah Connor i Terminator 2. En skäggig man står i kontakt både med sin inre och yttre natur, medan en renrakad man alltmer framstår som en alienerad, egoistisk miljöförstörare. Och visst belastar second hand-flanellskjortan Moder Jord mindre än den NK-köpta bomullsskjortan från Eton som det gått åt 5000 liter vatten att framställa.

Och för alla de män och kvinnor som av olika skäl (brist på skäggväxt, religion, missnöjda flickvänner etc) inte bär skägg men vill visa sitt stöd för livsstilen så finns det såklart mängder av fullgoda alternativ. Man kan lyssna på skäggig musik, bära en skäggig frisyr eller skäggiga kläder, laga skäggig mat, bo i ett skäggigt hus, etc. Skägget sitter i själen - och 2000-talet blir skäggets århundrade.

Skäggig musik - Beach Boys 70-tal.


Skäggig frisyr - svenska popundret First Aid Kit.


Skäggigt hus.

Och som lättsam avslutning - Urban Dictionarys definition av "hipster beard":

"A beard grown by a Hipster, generally grown with the intent of..

A) Proving that the hipster growing it actually can grow facial hair

B) Looking like every other PBR drinking, fixed gear riding individual with pubic hair - like scruff upon their face

C) Overcompensating for the fact that they resemble fashionable 13 year old girls with overactive Pituitary glands.

Man #1 - Hey did you view Kevin's new Hipster Beard?

Man #2 - Yeah, if it weren't for that, I would be tempted to offer him a night of PBR fueled debauchery

Man #1 - Yeah, all the AA headbands in the world can't make up for that ugly face rug."

Brooklynskägg.

*Historiens långa vågor - begrepp myntat av den franska Annales-skolan: http://en.wikipedia.org/wiki/Braudel

**Peter den Stores skäggskatt: http://en.wikipedia.org/wiki/Beard_tax

2010 - det höga hårets upprättelse

Som stolt bärare av en hög herrfrisyr och självpåtagen modebloggare på LiL måste jag bara slå ett slag för den här analysen av det rådande hårmodet bland män i Stockholm. Stockholm city våren 2010 skickar in ett rejält tillskott på dessa gubbars modeförebildskonton:

David Lynch

Morrissey

Eraserhead

Sven-Otto - skäggig arbetsmarknadsgubbe

På flyget hem från Island i söndags slog jag upp DN:s ledarsida, och fick se Sven-Otto Littorins nya skägg. OMG!:


Jag har jobbat en del i den fackliga världen, och för mig står det helt klart att det Sven-Otto gjort är att skaffa sig ett inflytandeskägg. Det är ett sånt skägg som väcker sympati hos människor som jobbar med arbetsmarknadsfrågor, eftersom Littorin numera ser ut som en ansvarsfull sjuttiotalsbyråkrat. Matchat med brun kavaj, skjorta i nån sorts anti-färg och en smutsgul slips som tyvärr inte syns på den här något beskurna bilden, ger skägget Littorin en gammaldags byråkratpondus som kan vara bra när man vill få sin vilja igenom på arbetsmarknadsområdet.

Men ger inte skägget honom ett ganska spefullt, skadeglatt uttryck också? Jag passar bollen vidare.

Littorins skägg

Jag tänker mig att Sven-Otto Littorin under sommaren läste en väldigt gammal utgåva av Goethes Faust, kollade på kopparsticksillustrationerna, spanade in Mefistofeles (en djävulens ombud på jorden) look, och konstaterade att "jävlar vilket grymt skägg, det ska jag skaffa!"

Det bästa denna regering gjort hittills.

Moondance-skägget

Jag tänkte raka mig innan jag gick till konferensen i söndags morse, men försov mig och hade inte tid. Sen tyckte jag att det lika gärna kunde bli ett 10-dagarshelskägg, så det fick det bli. Jag kom tillbaka till Göteborg med socialistskägget, passande i förhållande till konferensen jag varit på.

På promenad hemåt häromdagen lyssnade jag på Neil Youngs Tonight's the Night-skiva, och tänkte "varför lyssnar man nånsin på nån annan musik än denna".

På kvällen tittade jag på den underbara youtube-videon där pianisten Glenn Gould och violinisten Yehudi Menunin för en ytterst artig och bildad konversation(!) om ett stycke av Arnold Schönberg, op. 47.


När Lene gått och lagt sig låg jag i soffan och lyssnade på Metallicas 80-talsproduktion på shuffle. Kanske var det då som jag slogs av att det var läge att raka fram ett mer uppstyrt skägg, istället för mitt dåvarande skruffiga laisser faire-tillstånd. Jag har sedan en tid tillbaka fascinerats av den giftiga kombinationen polisonger plus mustasch, alltså där polisongerna och mustaschen är förbundna med varandra. Som en skepparkrans fast med rakad haka och istället en mustasch, i mitt tycke klart att föredra framför skepparkransen som väl bara klär äldre män, fiskare och nu metal-sångare. (Sångaren i 59 Times the Pain har en smal skepparkrans i en video från mitten av 90-talet!)

De enda stilförebilderna jag kunde komma på för detta skägg var en ytterst ful men skicklig tysk kantspelare i handbollslandslaget, vars namn undanflyr mig, och Metallicas sångare James Hetfield. Efter genomförd rakning bildgooglade jag "james hetfield beard" och fick en hel del träffar, inte minst om det kontroversiella "talibanskägg" som han odlade för något år sedan och som t o m fick honom stoppad i en säkerhetskontroll på en flygplats! Men det var förstås polisongmustaschen som jag var ute efter, och som jag uppfattar det har Hetfield haft en sådan i minst två omgångar, dels i den korthåriga Load-fasen i mitten av 1990-talet, dels någon gång under det briljanta, långhåriga 80-talet. På denna underbara sida kan man följa Hetfields skäggs och frisyrers utveckling över tid:

http://hetfield.tarsierjungle.net/chart.html

Jag rakade mig och var ytterst nöjd med den nya märkliga looken. När jag morgonen efter kom till frukostbordet satt Lene redan där men reagerade först inte alls, av trötthet gissar jag. Men efter en stund såg hon det, och trillade nästan av stolen av skratt.

Denna dag slog det mig dessutom: det är ju inte ett James Hetfield- eller ett handbollsskägg jag har! Det är ju ett Moondance-skägg! På omslaget till vad som i mitt tycke är pop & rockhistoriens bästa skiva, Moondance, har Guds son Van Morrison ett sådant skägg, i en mycket snygg rödbrun nyans!

När jag gick på stan och kände mig lite osäker på grund av det i grund och botten rätt smaklösa och förmodligen illa sedda skägget tänkte jag mig att det kunde finnas fyra grupper som skulle kunna tänkas gå omkring på Göteborgs gator med ett sådant skägg: 1) hårdrockare, men då skulle jag behöva ha långt hår också vilket jag inte har; 2) gubbrockare, Stephen Stills eller någon i Grateful Dead kan mycket väl ha haft ett sådant skägg någon gång på 70-talet; 3) maskulina bögar typ björnbögar; 4) excentriker.

Jag sorterar såklart in mig i grupp 2, och nu har det alltså gått upp för mig att en så hög auktoritet som Van Morrison godkänt detta skägg! Det känns skönt.

För några år sedan diskuterade jag och min kompis Kalle sångaren Ray Cappos ytterst snygga stil på omslaget till (punkbandet) Shelters skiva When 20 Summers Pass från mitten av 90-talet och att man borde kopiera den rakt av. Den planen umgås jag fortfarande med. Men denna gång blev det alltså Moondance-looken.