Konstbiennalen arrangeras vartannat år på två platser strax väster om Marcusplatsen - Giardiniparken och Arsenale, som är ett gammalt skeppsbyggeri. I år hade många av de nationella salongerna flyttat ut till olika platser runtom i Venedig, vilket visade sig vara ett bra tillfälle att också få se några av stadens fantastiska palats från insidan.
Årets biennal har titeln All The World's Futures och har ett starkt politiskt tema. Curator är den nigeriansk-amerikanske Okwui Enwezor och han är den förste afrikanen någonsin som fått uppdraget.
De stora globala politiska utmaningarna är både svåra och ödesmättade, och intrycket av biennalen är därefter, men samtidigt är den kreativa kraften och den politiska medvetenheten och viljan så genomgående stark att vi ändå lämnade Venedig med en mäktig känsla av att förändring är möjlig.
Hela den centrala utställningen i Giardiniparken var egentligen en höjdpunkt i sig eftersom den lyckades förena skilda och ibland rentav motstridiga politiska problem till en samlad helhet med ett poetiskt och känsligt tilltal långt från det tröttsamt plakatpolitiska. Det första som möter en när man kommer in i den stora lokalen är en rund vestibul där italienaren Fabio Mauris verk om exil ställs ut. En vägg av resväskor och tillhörigheter står mitt i rummet, och på väggarna hänger målningar och tryck som på olika sätt beskriver frasen "the end".
I nästa lilla rum spelas franske Christian Boltanskis videoverk "Den hostande mannen" från 1969 upp, en mardrömslik sekvens som förmedlar stark oro och ångest och som satte en stämning som var svår att skaka av sig.
Några rum senare står och hänger egyptiskanInji Aflatouns och peruanskan Elena Damianis verk i samma sal. Aflatuon är influerad av bland annat expressionism och beskriver arbetslivets hårdhet med mjuk drömsk pensel. Damiani ställer ut skulpturer och teckningar som på olika sätt tematiserar utnyttjandet av naturresurser i Peru - jag gillade verkligen hennes pelarskulpturer om gruvbrytning.
Inji Aflatoun
Efter en högersväng (no pun intended) kommer så Isaac Juliens maratonhögläsning av Das Kapital, i byggnadens centrala auditorium. Ett antal skådespelare turas om att läsa alla tre banden av Kapitalet från pärm till pärm under biennalens åtta månader. Knappast ett effektivt sätt att tillägna sig Marx men en mäktig manifestation av en bok vars betydelse för många av biennalens verk naturligtvis är stor.
Det konstverk som gjorde överlägset störst intryck på mig var australiskan Emily Kame Kngwarreye "Earth's creation" - en enorm målning, säkert sex gånger tre meter, som med mängder av små färgpunkter tycks avbilda en sprakande ursoppa, en sammansmältning, samhörighet, flöden, eller bara skogen efter ett regn. Att stå framför den var en existentiell upplevelse och effekten var kanske lite lik den som Ove Wikström i filmen "Trädälskaren" beskriver att träd kan ha - att målningen aktiverar ett själsligt minne av en rest, en skärva av sorg över något som gått förlorat. Mer om konstnären här.
Emily Kame Kngwarreye
