Brian Hinton, Celtic Crossroads: The Art of Van Morrison (Sanctuary Publishing, 2000)Jag har tidigare här på bloggen lyft fram Van Morrison som rockhistoriens för mig främsta artist. Detta gör jag utifrån Vans musiks enorma rikedom (jag tänker då på grejerna från
Astral Weeks, 1968, till det tidiga 90-talet), såväl musikaliskt och instrumentalt som "innehållsmässigt" och andligt. Om
Håkan Lahger tycker att Ulf Lundell - på den
Vassa eggen - är den enda artist som inom rockmusikens form lyckats spegla livets komplexitet, så vill jag snarare nominera Van till den posten.
En skribent som åtminstone delvis skulle hålla med mig där är Brian Hinton, som har skrivit Van Morrison-biografin
Celtic Crossroads. Hinton börjar faktiskt sin biografi med att bråka med en annan Van-biograf för att denne hävdat att Van
inte är en poet. Det är han visst, säger Hinton som har tagit en doktorsexamen i engelsk litteratur från Oxford och därmed har viss auktoritet på området. Det finns en fem-sex stycken Van-biografier och Hinton inriktar sin på Vans poetiska och andliga sida: detta är Van Morrison som sökare.
Van föddes 1945 i en protestantisk arbetarfamilj i Belfast. Efter skolgången jobbade han ett tag bland annat som fönsterputsare, men fick sedan sitt största (kanske enda) intresse musik som yrke, när han började som sångare i olika showband som spelade längre gigs baserade på covers. Vans pappa var ett stort countryfan och därmed hade Van med sig den musiken redan, men i showbanden spelade man mer dansvänlig musik baserad på rock'n'roll. Förutom rock'n'roll och country var van också ett bluesfan. När han spelade i Tyskland i början av 1960-talet plockade han också upp ett större intresse för soul och R & B från afro-amerikanska soldater som var posterade där. Förutom att sjunga spelade Van också saxofon och gitarr.
1964 var Van med och bildade R&B-bandet Them, som var starkt influerat av engelska band som The Downliners' Sect. Them fick över åren bland annat hitsen "Here Comes the Night" och "Gloria", och spelade flitigt i Nordirland och Storbritannien. De flyttade 1965 till London.
1967 flyttade Van till USA för att börja en solokarriär och jobba med skivbolagsgubbar som han kände från tiden med Them. Hitten "Brown Eyed Girl" (som från början hette "Brown Skinned Girl", men det var för känsligt för skivbolaget) var en av de första låtarna som Van spelade in solo, men LP:n
Blowin' Your Mind gavs ut utan Vans medgivande och till och med utan att han fick veta det på förhand. Van var redan vid denna tid känd för att vara svår att jobba med, eftersom han var så individualistisk och lynnig, och med starka idéer om hur han ville ha sin musik. 1968 flyttade Van med sin amerikanska flickvän och hennes son till den lilla staden Cambridge vid Boston, och bildade där ett nytt, softare band med bland annat kontrabas och flöjt (spelad av en filosofistudent vid Harvard). LP:n
Astral Weeks spelades in 1968 i New York med det bandet plus studiemusiker bland annat från Modern Jazz Quartet.
Astral Weeks är en luftig, flummig, väldigt jazzig skiva med långa delvis improviserade låtar; Elvis Costello kallar den "still the most adventurous record made in the rock medium".
1969 flyttar Van och Janet till Woodstock, NY, som då - före festivalen - är en undanflykt från storstan. Van vill komma iväg från
Astral Weeks loosa jammande och vill starta ett mer tight band med bland annat tre körtjejer - "part of the general sweetening of the sound", konstaterar Hinton. Med detta band spelar han in LP:n
Moondance, "consciously presented as music for a new era" och "lessons on how to run your life happily", en rakt igenom fantastisk skiva med bland annat låtarna "Brand New Day", som Van skrev efter att för första gången ha hört The Band och blivit knäckt över hur bra de var, och "And It Stoned Me", om vilken Van säger:
"And It Stoned Me is about a real experience. It's just about being stoned off nature. Remembering how it was when you were a child and just got stoned from nature and you didn't see anything else."
Efter denna fantastiska LP tyckte Van ännu en gång att det var dags för en förändring - det är slående hur han under detta magiska 70-tal aldrig var nöjd trots att han gjorde den ena rakt igenom enastående skivan efter den andra - och ville starta en a cappella-gathörns-grupp, som skulle göra låtar influerade av a cappella-sång i afro-amerikanska områden i USA. Det blev inte av även om gathörnsgruppsidén står kvar i LP:n som kom därefter,
Van Morrison, His Band and the Street Choir.
Hinton säger: "Ever since," - efter att han trots allt inte gav sig in på en helt annan väg med gathörnsgruppsidén - "his music has alternated between the twin poles of
Astral Weeks and
Moondance; drifting impressionism and tight, compact, tuneful songs".
1971 flyttade Van och Janet, på Janets initiativ, till Kalifornien, ute i bergen norr om San Fransisco. Ännu en gång skaffar Van ett nytt band, och spelar i SF in LP:n
Tupelo Honey, som släpps i november 1971. Han har vid denna tid osannolikt nog - med tanke på hans bakgrund i showband som kunde spela 4 gigs per kväll 7 kvällar i veckan - drabbats av scenskräck, och uppträder under en period bara på små ställen i Kalifornien, gärna oannonserat. Han gjorde också, obetalt, ett program i lokalradion i San Fransisco, där han spelade sin favoritmusik. LP:n
St Dominic's Preview kommer 1972 och
Hard Nose the Highway 1973. 1972 flyttar Janet ut och de är på väg mot skilsmässa, men Van har blivit av sin scenskräck och bildar ett nytt band, med det episka namnet The Caledonia Soul Orchestra -
Caledonia var romarnas namn för området norr om området Britannia som de själva kontrollerade; dvs norra Skottland. Van var alltså i Kalifornien, och hade bott i USA i fem år, men återkopplade till sitt nordirländska arv (han har också skotskt påbrå).
Tiden med Caledonia Soul Orchestra beskriver Hinton som en "creative pinnacle" för Van, och en period när han hade ett av världens bästa band; spelningar från denna period är med på listor när tidningar som Mojo listar rockhistoriens bästa spelningar. Ett vittnesmål från detta är live-dubbel-LP:n
It's Too Late to Stop Now som kom 1974. Trots detta splittrar Van redan 1974 bandet, och förklarar sig senare med "there was nothing else to do within that particular context". Vilket återigen speglar hur rastlös han var musikaliskt under 70-talet.
LP:n
Veedon Fleece, med låtar som Van skrivit under en period på Irland, släpps 1974 men efter det går Van in i en period när han inte släpper någon musik utan spelar in grejer hemma som aldrig kommer ut, och ägnar sig åt new ageigt andligt sökande och sätter sig in i olika religioner och läror. Först hans framträdande på The Bands avskedskonsert i San Fransisco november 1976 betecknar Hinton som Vans återkomst till publiken.
Efter detta kommer två av de LP:s som
jag gillar allra mest,
Wavelength 1978 och
Into the Music 1979. Det är två extremt softa, souliga skivor som speglar Vans new ageiga intressen med låtar som "The Healing Has Begun", "Kingdom Hall" och "Take It Where You Find It". Här förenas referenser till hans mammas Jehovas Vittnen-tillhörighet ("Kingdom Hall" = Rikets sal) med långa call and response-avsnitt om "Change, change come over / Change come over /
Talkin' about a change".
Van med band framför "Kingdom Hall" på Saturday Night Live, november 1978.
Brian Hinton betonar att Van är en poet kanske inte genom att man vill sätta sig ner och läsa hans texter utan musiken, utan genom
hur han framför texterna, med sina tvära kast mellan sinnesstämningar och sina många improviserade textstycken. Så är det också med de andliga grejerna på
Wavelength och
Into the Music - jag skulle inte vilja läsa en diktsamling av Van, men när det gäller att förmedla texter på ett löjligt inlevelsefullt och samtidigt nyansrikt sätt i samklang med grymt svängiga och tighta band, är Van i mitt tycke oslagbar - se bara låtar som just "Kingdom Hall" som är så sjukt svängig soulpop så att man trillar av stolen.
Van betonar vid ett tillfälle i boken att han aldrig har varit en rockartist, att han aldrig har gjort rock. Och det är ett intressant påpekande. Han tar country, R&B, soul, jazz och folkmusik och gör av detta sin egna musikaliska blandning, med som jag visat ovan ofta föränderliga sättningar, och med personliga, ofta obegripliga texter.
