Det tar inte lång tid innan en kan konstatera att Ulf är Ulf. Han förnekar sig inte, och "Rent förbannat" innehåller samtliga av de element vi i vanliga fall förknippar med denna oerhört produktiva artist. De eftersinnade balladerna, pop-hitsen, tung-gunget, brölet, den politiska vita reggaen, allt finns här. Jag kommer att få anledning att återkomma till detta senare, för det är en annan sak som är viktigare än de musikaliska variationerna och som ligger som en tydlig ram runt hela albumet - den politiska vreden.
Ulf har ju sedan länge sällat sig till arbetarrörelsen/vänstern med någon slags mer eller mindre diffus ideologi som inte sällan har fått stå tillbaka för hans piedestal-filosofi (och här får ni gärna rätta mig om jag har fel, för jag är inte alls särskilt insatt i detta) och längtan ut på vägarna. Något har dock hänt som har väckt hans engagemang, och jag tror att han erfar samma trötthet och irritation som väldigt många andra som har levt med alliansens politik i dryga sex år. Det finns nästan inte en enda låt på skivan som inte innehåller politiska funderingar, tankar eller käftsmällar. Den senaste tidens samhällsdebatt har enligt min uppfattning polariserats allt mer på bekostnad av djupgående analys och debatt, och jag var en smula rädd för att Ulf skulle falla under samma kategori som hans namne Brunnberg, och bara framstå som ännu en privilegierad, medelålders, vit man, som saknar förmåga att se sina egna fördelar i samhället. Som väl är finns få eller inga tecken på detta, och även om det så klart blir förenklade sanningar och kommentarer är kritiken av alliansen överraskande konkret och skarp. Jag håller mer eller mindre med honom om allt det han säger, och den dominerande känsla jag får av att lyssna på Rent förbannat är att det är så obeskrivligt skönt att höra någon som skriver och sjunger om läget i Sverige 2012. Att denna någon är Ulf Lundell i högform gör inte saken sämre.
Det formligen flödar av fantastiska textrader, redan i första singeln "Är vi lyckliga nu?" finns ett knippe.
Utsålt, förskingrat,
hela landskapet förändrat och bränt
...
Dom vill bara ha dina stålar
Hala som ålar
är dom försvunna
innan du hinner räkna till sju
Är vi lyckliga nu?
...
att välja vilka bluffmakare
vi vill och kan
Frihet och ansvar, men alla vet
att om girigheten får härja fritt
förgiftar den land efter land
...
...
Nu har vi alla rätt och skyldighet
Är du ens människa längre, eller är du
en förlust bara, eller en vinstandel?
Att bli bitter är en kraft som verkar i en nedåtgående spiral, men från vrede finns det mycket energi och kreativitet att utmynna. De senaste åren har Ulf snavat och ibland fallit in i bitterhetens spår, men nu står han rakt och stolt på rätt sida gränsen. Jag nämnde tidigare att det är en typisk Ulf-platta, och det är sant, med undantag för det faktum att Rent förbannat är bättre än en genomsnittlig Ulf-platta. De lunkande balladerna finns här, och flera av dem är riktigt bra. "Redan där" inleder skivan förtjänstfullt och behandlar det andra dominerande temat på skivan förutom politiken - åldrande. "Nattvakten stjäl" är ett socialrealistiskt porträtt av en Åhléns-vakt som tar med sig saker hem för att få tillvaron att gå ihop. Flera av balladerna ekar faktiskt av det magiska sound som präglar "Evangeline", som i mitt tycke är hans bästa skiva, inte minst avslutande "Exil".
En annan favorit är "Mitt ansikte", där Ulf sjunger om en rånare som lever ett liv i marginalen och efter egna regler, men som är beredd att ge upp detta liv och ta sitt straff om rätt villkor uppfylls:
Ge mig bilderna på dom som köpte och sålde Serafen
Och jag ska ge er mitt ansikte, utan mask
hos den bästa fotografen
Jan Emanuel, Expedition Robinson-vinnaren som är före detta riksdagsman för sossarna och numera sitter i kommunfullmäktige i Norrtälje, får sig en mycket välförtjänt släng av sleven efter de mycket tveksamma affärer som denne varit inblandad i de senaste åren. Detta sker i låten 79%, som tyvärr är en reggae-låt, men texten är så jäkla bra att jag ändå köper låten som helhet.
Du gör dig ett nylle i televisionen
sen öppnar du en mottagning för ensamkommande flyktingbarn
Du sköter den så gott du kan
och byger upp och bygger upp
slår dövörat till för alla klagomål
och säljer sen hela skiten för 200 miljoner till ett riskkapitalbolag
och säjer:
"Jag är socialdemokrat
och det här är min klassresa"
Detta är egentligen inte mycket mer än en saklig sammanställning av vad Jan Emanuel gjorde, men det är helt sublimt att göra en låt bara för att sätta dit honom.
Det finns även gott om mellan-tempo-låtar, och där sticker framför allt "Arbete och bostad", "Moln utan minnen" och "Eld i berget" ut. Att släppa en trippel-LP innebär onekligen en visst mått av självförtroende, och möjligen även av bristande självinsikt, och det är inget snack om att det hade blivit en bättre produkt om Ulf hade begränsat sig till en dubbel-LP istället. Vissa av de brötigaste stickspåren hade jag gott klarat mig utan, men på det hela sammantaget är det ett vitalt och viktigt album som kommer att hålla i många år fram över.
2 kommentarer:
I många andra länder skulle Lundell fortfarande kunna vara den store coole citatskaparen, men inte här. Sverige är väl de konfusiska ländernas absoluta motsats i den meingen att här är ålder och erfarenhet lika med icke-coolt, gubbigt, mossigt gnälligt, passé. Nog för att man gillar att se nån hundra år gammal blind kines vara vis och cool på film, men där dras gränsen. Våra egna sådana individer - med viss intressant levnadshistoria - är per automatik att betrakta som passé. Det är bland annat därför en artist som Lundell är marginaliserad nu.
Jag tycker att Är vi lyckliga nu? fångar in känslan av att ha blivit (ekonomiskt) blåst på ett bra sätt. Det kan ju de flesta uppleva någon gång i livet utan att för den sakens skull dra särskilda politiska slutsatser utav detta.
Att Lundell tillhör en generation som upplevt ett annat slags Sverige och därför ser starkare kontraster dåtid-nutid än efterkommande generationer är ganska naturligt. Det som kan störa mig är - som sagt - att Lundells (långa) perspektiv inte anses vara ett vidgat perspektiv, utan ett inskränkt gnälligt perspektiv av den yngre generationen.
Jag tycker inte att skivan är såå oerhört politisk även om politiska partier nämns. Jag skulle istället hävda att skivan i huvudsak fokuserar på en av de sju kardinalsynderna nämligen G I R I G H E T. Girighet kan liknas vid ett överdrivet och eventuellt
omättligt begär att äga saker, framför allt pengar, guld eller dylikt. På skivan riktas för övrigt kritik åt både höger och vänster och kanske framförallt med fokus på girighet.
För min del så tjänar skivan på det bångstyriga, spretiga formatet och jag tycker att Scabbelbabbel och Fula pojkar är två utmärkta låtar just för deras punkiga, stökiga stil.
Bonus:
Bente är verkligen magnifik under turnén! Åtminstone så som den framfördes i Göteborgs konserthus 23 november.
Lundell presenterade ett helt nytt arrangemang och ett delvis nytt sätt att frasera texten på som gjorde att sången helt byte skepnad. Tidigare har jag tolkat sångjaget som en ensam, osäker, ung mans försök till engagemang i en hård värld. Tvivlet och osäkerheten har burit fram sången och skapat en dubbel utsatthet. På konserthuset var det en helt annan udd i sången. Den hade skalats av det där introspektiva inslaget och riktade sig helt och hållet utåt istället och fick ett helt annat socialt patos. Slutraderna fraserades som ett enda stort anklagade finger till oss i publiken: det är vår förbannade skyldighet att inte bara fortsätta rulltrappan ner.
Ulf Lundell är ju själv rätt duktig på att tjäna pengar. Jag tycker det är lite onödigt att hänga ut Jan Emanuell som Lundell gör. Jan har ju faktiskt gjort en hel del bra saker för de svaga i samhället. Det är märkligt att man inte kan få tjäna pengar om man är en socialdemokrat.
Skicka en kommentar