En vinterdikt av Lars Gustafsson

Eketånga, Halmstad, december.

 Norra begravningsplatsen, Solna, december.

Snöns täcke ligger över riket och det barkar mot jul. Jag läser i höst och vinter mig igenom volym 1 av Lars Gustafssons valda skrifter, den volym som innehåller poesin. Och från En resa till jordens medelpunkt och andra dikter från 1966 vill jag idag, en dag då snön yr utanför mitt fönster, över Kvibergs marknad, ingredienserna till tacopajen trängs med julölen i kylen, dagen efter att jag lyssnade på The Bands jullåt på Publik, dela med mig av "En vinterdikt" av Lars Gustafsson. En väldigt fin dikt, om bland annat "alla de som bara finns om vintern".

Något som händer med grenarna

utanför fönstret

Något som gör isarna allt blankare

Och hela tiden kan man höra hur det klirrar

För skidlöparna med sina röda mössor,

för de skämtsamma skridskoåkarna på dammarna

för de krokiga gamla vedhuggarna i skogsbrynen

för alla dem som bara finns om vintern

finns någon underlig musik:

den klirrar, som på skämt.

På fastlandet är vintern mera stilla.

Ju längre in, dess mera vinter!

Eld i de stora spisarna! Mer eld,

som dånar genom rökgångarna, eld,

som flyger som någon ande mellan trä och trä,

orolig eld, som inte vill sova.

För rödhett järn som kastas i snö

blir fläckvis svart och fläckvis blått.

Ju längre in, dess mera vinter.

Pålarna står alldeles stilla i isen.

Högtidliga, ovanligt skämtsamma dagar

kan man gå över var man vill,

förstår ni det? Var man vill.

Och när de går där, några, i skogen,

med sina yxor, och söker ut torrt trä,

och klyver det med korta torra slag,

då säger det HOLZ, tydligt: HOLZ, HOLZ

Elden dånar och vill inte sova, i rökgångarna. 

Pålarna står alldeles stilla i isen.

Och en morgon ser man några vita hästar som försvinner.

Några underbara djur.