"Jag låtsas att jag är på väg till dig / och det här, här är tåget som tar mig hem till dig": Jag fick feeling som skilsmässoskiva

 

Det finns många sätt på vilka man kan lyssna på Anna Järvinens mästerliga solodebut från 2007 Jag fick feeling; ett är att plocka upp den röda tråden "skilsmässoskiva" och nysta i den. Jag fick feeling är knappast någon skilsmässoskiva rakt av pang bom så som t ex Uffes Den vassa eggen är; men den är många saker och kan höras också på det sättet.

Det börjar på skivans första spår, hittiga Götgatan som berättar en historia lessnare än man kanske vid första anlyssningen tänker. Berättarjaget saknar i svaga stunder -- "jag gick där mitt i våren den lyckan var kort" -- något som varit, och fantiserar om att få personen tillbaka, med briljanta textrader om att låtsas att vara på väg hem till någon som man förstås inte längre är välkommen till:

Jag låtsas att jag är på väg till dig

och det här, här är tåget som tar mig hem till dig

Denna storyline, denna röda tråd är utlagd. Temat om saknad fortsätter, mindre originellt uttryckt, på nästa låt, PS Tjörn:

Det händer att jag tänker på dig
viskar utan svar
Fem till femtio gånger och undrar var

Där är du nu,
du är här nu,
i min tanke träffar jag hårt

Det är en bedrövelse som uttrycks här. I skivans fjärde låt, Kan du gå uttrycker berättarjaget den omöjliga, dumma men naturliga strävan att försöka ersätta den som lämnat en med någon precis likadan: "kan du gå som han?"

Kan du gå som han

försök lyfta på din fot som han

...

kan du stoppa tid som han

be mig komma dit som han

få allt att kännas fint som han

om du lyckas, då kan det hända

att jag stannar över dan

och att jag följer med dig in till stan

och för att minnas varför allt tog fart

och varför ingen sa 'snart, snart är allt över'

Nedgångslåten, en av skivans riktiga höjdpunkter med visslingssolo och fint piano, uttrycker inte något specifikt om ett brustet förhållande, utan det mer allmänna temat "något fint är definitivt slut".

Vi dröjde oss kvar på askungens bal
Förtrollade av den kvällen
Natten var en enig sång
Jag såg upp
det var morgon

Den lika fantastiska Vårmelodi ansluter till melankolin från Nedgångslåten:

Om jag gråter ikväll

så finns det ingen anledning alls

jag gråter utan vidare

Och skivans avslutning är såklart den fantastiska Kom hem. Ingenting har löst sig, ingenting har blivit bättre under skivans tio spår, saknaden är lika stark och lika kraftfullt uttryckt på spår tio Kom hem som på spår ett Götgatan. Drömmen densamma: en återkomst. För:

Kom hem

vem ska annars se på mig

som att hela världen var vatten bredvid mig?

Pianots ekon och det drömska soundet för med sig en nattstämning. I Götgatan är man i rörelse, på väg till och från ställen, med fantasin om ett annat mål än det verkliga. Kom hem är stillastående: "här är du alltid". Götgatan är just gatans myller och rörelse, Kom hem nattens lugn, men smärtan och saknaden exakt desamma. Uttrycket lika sublimt.