Jag och min farfar vid ett ruckel på landet, 1989

Den fina teveserien Historieätarnas avsnitt om den oskarianska eran -- slutet av 1800-talet -- påminde mig om två foton från min barndom som jag hittade under min räd i gamla fotoalbum för några veckor sedan. Fotona, som jag inte vet precis när de är tagna, föreställer mig och min farfar vid ett gammalt ruckel någonstans ute på landet. Det är sommar: solen skiner, jag har shorts på mig, och den vildvuxna ängen och träden kring det uppenbart övergivna rucklet blommar i grönt. Jag är fyra eller fem år gammal. På den ena bilden står vi framför rucklet: jag framför farfar, han håller mig om axlarna (nyper mig?) och jag smilar. På den andra bilden går vi från rucklet över ängen. Utöver en kraftledning syns ingen annan bebyggelse.

Vad gjorde vi där ute? Varför besöka ett tomt ruckel?

Jag kom inte alls ihåg denna dag eller plats, så jag frågade pappa och han förklarade att rucklet är något slags fattigstuga där någon av min farfars äldre släktingar -- jag tror det var farbror eller faster -- bodde. Min farfar växte upp i ett torp (eller om det var en backstuga) på adlig mark väster om Halmstad och jag har varit också på den plats där detta torp en gång stod, bara några kilometer från den villaförort -- som inte fanns ens i tanken när min farfar växte upp i en jordbruksekonomi -- där jag själv växte upp sextio-sjuttio år senare. Så kort geografiskt avstånd, så stort socialt och historiskt avstånd. Och det fascinerar mig att farfar kom på tanken att ta med mig som barn till dessa platser: de besöken är inte vad jag kommer ihåg att vi gjorde på somrarna, utan vad jag kommer ihåg är att vi åkte till den barnvänliga stranden i Ringenäs och badade, men uppenbarligen gjorde vi också mer familjehistoriska (och socialhistoriska!) utflykter. Och detta måste ha påverkat mig på något sätt: min politik, mitt intresse för historia.