Habitus

Ett spöklikt lugn vilar över Längre inåt landet. Kanske är vi alla för upptagna med att lyssna in oss på de olika versionerna av Bachs Juloratorie - inklusive den med Regensburger Domspatzen under ledning av påvens bror, präst-dirigenten Georg Ratzinger, förstås -för att ha tid med att blogga. Kanske förbereds mansrollsstudiecirklar 24/7, eller kanske läggs tiden och uppmärksamheten på spinning och handbolls-VM.

I vilket fall som helst så är detta ett tillfälle så gott som något för att ladda upp ovanstående härliga bild ur Pierre Bourdieus mastiga sociologiklassiker Distinktionen från 1979. Den handlar enkelt uttryckt om sambandet mellan socioekonomisk status/klass och smak, och hur vi urskiljer oss från varandra och från och till de vi vill och inte tillhöra genom att gilla respektive avfärda "rätt" saker. Bourdieu har redan spökat här på bloggen i inlägg om ölställen och fotbollsklubbar, så han och hans begrepp habitus förtjänar ett eget inlägg, som en del av den stora konversation som är LiL.

Hur hade en motsvarande karta till den som vi har ovan för 1970-talets Frankrike sett ut för Sverige idag? Till exempel: är öl också idag i vårt land varken höger eller vänster, varken starkt ekonomiskt eller kulturellt kapital, medan bubblande vitt vin är samma fast mer till höger politiskt? Är dragspel verkligen mer höger än vänster? Och borde inte whisky vara längre högerut? Att cykelsemestrar är rätt bra ekonomiskt kapital och ännu bättre kulturellt torde det dock inte råda någon tvekan om..

---
Och ett kul perspektiv på highbrow, middlebrow och lowbrow i USA från 1850-talet till 1950-talet kan man få här.

Reinfeldts ölsmak

Det har sagts mycket om Fredrik Reinfeldts "folkliga" smak: Da Buzz, Magnus Uggla, hot dogs och singstar. Tydligen går hans folkliga image ända in på öl-området; Fredrik Virtanen skriver i Aftonbladet (24/9):

"Som lök på laxen handlade han nyligen åtta burkar Mariestads starköl på Systembolaget. Gud nåde om han hade setts läppja ett belgisk trappistöl eller ens en tjeckisk Urquell."

Tja, Mariestad är ju inte helt fel. Den öl som tog slut först på Bellevue Jazz i fredags - "för livsnjutare". Bara 2,33 i LIL:s test, men då var den också den sista öl vi testade den gången och som vi alla vet smakar öl inte lika gott när man redan druckit sju-åtta stycken.

Gentrifiering av fotbollsklubbar: fallet Hamburg

Hamburg är en hamnstad och har därmed den perfekta förutsättningen för

00-talsgentrifieringen: att staden "vänder sig mot vattnet" och att gamla ruffiga hamn- och varvsarbetarkvarter rivs och blir yuppiefierade

Fina fotbollsbloggen Bank o Niva påminner om att Hamburgs näst största fotbollsklubb FC St Pauli gått upp i Bundesliga, och länkar till en artikel på 11 Freunde om "hur mycket av myten går upp?", hur alternativt är egentligen St Pauli idag?

Förra april-maj var jag på semester i Hamburg och Berlin med en kompis från London och en från Berlin, och Hamburgvistelsen blev bland en del annat också en meditation över fenomenet "gentrifiering", något som är mycket påtagligt i Hamburg (och i Berlin så klart: de senaste årens resor dit, ungefär en om året, har blivit som ett sätt att ta tempen på vilken stadsdel som senast blivit gentrifierad - är Prenzlauer Berg så über-gentrifierat att ingen vill gå dit (2007) eller har det blivit okej igen (2009), hur går det med Friedrichshain, på Simon Dach-strasse hänger nu endast engelska turister som super till medvetslöshet (2009), nu är Neukölln det senaste (2009), nej Lichtenberg är fortfarande inte kul, osv). I Hamburg pågår enligt tyska wikipedias sida om gentrifiering g i Hamburg i stadsdelarna Ottensen, St Georg, St Pauli och Schanzenviertel.

Om själva gentrifieringen i Hamburg har jag inte så mycket att säga, den är rätt lik den i andra städer gissar jag: gamla arbetarkvarter blir hippa då deras slitna hus med patina och inbyggd stämning lockar konstnärer, studenter, alternativa och "den kreativa klassen" dit, priserna drivs upp, husen renoveras, och sen står man där på Söder/i Prenzlauer Berg omgiven av s.k. latteföräldrar. Nedan några bilder från Hamburg i april 2009 som illustrationer:

2009-gentrifieringens cyklande ansikte: fixie-cyklisten; en fixie-butik i Sternschanze, Hamburg

gentrifierings-protest i Schanzenviertel: "Keine Gentrifizierung! Keine Spekulanten!"
(observera FC St. Pauli-flaggan på huset!)

Alternativt centrum i Sternschanze: ockuperade huset "Rote Flora"

--
Men det är ju som sagt inte gentrifering i allmänhet som jag är intresserad av här. Utan vad jag är intresserad av är: gentrifiering av fotbollslag. För i fotboll liksom med stadsdelar så är det ju så att det finns vissa lag som associeras med "arbetarklass", med "det genuina", som har en patina av äkthet. Hammarby i Stockholm och GAIS i Göteborg är nog de mest uppenbara exemplen i Sverige.

Hamburgs största fotbollslag är HSV, Hamburger Sportverein. De ligger trea i tyska maratonligan, har spelat i högsta serien oavbrutet sedan 1919, har blivit tyska mästare sex gånger, vunnit cupvinnarcupen 1976-77 och europacupen 1982-83.

Astra-öl. Snygg logga med hamn-referens

Hamburgs näst största fotbollslag är FC St Pauli. De har aldrig vunnit tyska ligan, aldrig vunnit cupvinnarcupen, aldrig vunnit europacupen. Däremot kommer de från gamla hamnarbetarkvarteren St Pauli mitt inne i Hamburg, där berömda och ökända Reeperbahn ligger, varifrån ölen Astra kommer (gebräut im Herzen Hamburgs, bryggt i hjärtat av Hamburg), de har helt enkelt potential för gentrifiering.

Det skedde så vitt jag förstår på 1980-talet: studenter och "kreativskallar" bosatte sig i arbetarstadsdelen, skriver 11 Freunde, och tog stadens andralag till sig. Dödskallefanan (Jolly Roger) och Che Guevara-fanan började vaja på stadion och fansen engagerade sig antifascistiskt (högerextrema hade då som nu ett fäste bland vissa tyska fotbollsfans). (För denna historia, se också abseits-soccer.com:s sida om St. Pauli.) Antalet besökare på matcherna mångdubblades; år 1981 hade man ett publiksnitt på 1600 - på en stadion med kapacitet på 20 000 - men i slutet av 90-talet sålde man ofta ut matcherna. St. Pauli blev ett "kultlag", ett alternativt lag, ett lag för vänstern, för Szeneleute.

FC St. Paulis dödskallesymbol

St. Pauli-fan firar uppflyttningen till 1 Bundeliga, april 2010. Fanan säger
"St. Pauli gegen rechts", "St. Pauli mot högern"

Detta är en legendarisk tid - i St. Pauli-fanshoppen kan man köpa flera fina böcker om det, men så klart, liksom all gentrifiering, inte utan motstånd och klagan. Abseits-soccer skriver: "Many supporters were attracted by the left-leaning politics and the 'event' and party atmosphere of the games. Hardcore oldtimers accused the new carpetbaggers of not even knowing the player's names."

Idag är St. Pauli ett internationellt känt kultlag, givetvis inte för att de är så bra, utan just för sin vänster- och alternativa profil. Utlänningar kommer till Hamburg för att se St. Pauli spela, t ex så finns det en svensk fanklubb, FC St. Pauli Supporters Sverige.

Både jag och den engelske kompis som var med i Hamburg förra året är väldigt fotbollsintresserade, och vi funderade så klart då på att gå på fotboll, och vilket lag skulle vi då se? HSV med sin topplagsstatus och sina höger-associationer, eller underdoggen St. Pauli? En tysk fotbollsintresserad kompis kom med ett instick: "Hellre St. Pauli, givetvis. Men St. Pauli är inte så 'äkta' längre. Många av de som vill ha vad St. Pauli hade för 20 år sedan, går nu och ser Altona (Altonaer FC von 1893)."

Altona är ett område nordväst om St. Pauli, lite längre ut från city, med i de främre delarna gamla arbetarområden som Ottensen, som sedan början av 1980-talet stegvis har gentrifierats... Och så går fotbolls-gentrifieringen vidare.

---
Max 17 maj 09, "Detta jävla längtande"

Ta en öl

"Medelklassen värderar helt enkelt det som den vet att arbetarklassen avskyr - allt för att utskilja sig."

Göran Greider refererar Bourdieu, i Arbetarklassens återkomst (1998, s 33)

I höstas öppnade en bar i källaren på Hagabion på Linnégatan i Göteborg. Baren heter Kino, vilket är tyska för "bio". Kino är inget märkvärdigt. Litet, trevlig personal, rätt bra musik, god öl, inga konstigheter (tvärtom är kanske det mest utmärkande med Kino just hur få konstigheter det är.)

Ändå är Kino "hippt", ett "hipsterställe".

Jag har verkligen funderat på det här. Varför är Kino "hippt"? Vad gör Kino hippt? Som jag ser det är det bara ett litet ställe som har öl och god stämning - väldigt bra alltså - men vad är det som är speciellt med det? Johannes och jag var där i höstas nån dag efter att det hade öppnat, på vardagskvällsöl som vi har för vana att göra varannan vecka eller så. Johannes, som var med på 90-talet med techno och drum'n'bass och sånt som jag bara har hört talas om och hängde i Berlin, pratade om att Kino påminde om "Berlin 1998". Och det tyska namnet på stället kanske har med det att göra. Men också på andra ställen (t ex länken ovan) refereras Kino som ett berlinskt ställe. Och jo - jag kollade nu på bloggarkivet och inser mycket förvånad att vi inte har skrivit så mycket om Berlin-ölställen innan - det här med enkla, nedstrippade små ställen med vardagsrumskänsla och kanske ingen öl på kran utan bara flaskor, det är något som också jag fastnat för med Berlin, jag minns tydligt min lyckorus en kväll i Neukölln (Berlin-gentrifieringens i alla fall då senaste erövring) i början av maj förra året liksom en del andra ställen i Friedrichshain och annanstans under de senaste årens Berlinresor.

I alla fall, återigen: varför är det så gött med ett så enkelt ställe som Kino? (För jag tycker ju lika mycket om det som hipsters gör.)
Och varför är det ett så renodlat hipsterställe? (Förutom att jag och liknande är där ibland.)
En Greidersk hypotes på fråga två: "svenne banan" gillar inte Kino --> hipsters gillar därför Kino.

I lördags var jag på ölrunda på Avenyn + andra och tredje långgatan: Joe Farrelli's (gillade jag inte, dålig & dyr burgare, tacka vet jag Red Lion) --> Stearin (trevligt ställe, trevlig personal, men jag avskyr loungemusik) --> Publik (grymt ställe, inte minst när dj:n är en tjej i jeansskjorta och jeans som spelar bl a "Run through the jungle" med Creedence och "Sextisju, sextisju" med Lundell i ett mycket varierat och eklektiskt set) --> Dubliner, det första och sista i LO-sällskap, och på Dubliner frågade jag en kommunalare: hur kommer det sig att fackliga häng alltid blir på såna här pubar (Bishop's Arms på Järntorget är ett annat standardställe). "De är väl mer arbetarklass" sa hon.

Och jo, Stearin och Kino (inte Publik i lika hög grad) känns onekligen väldigt medelklass, och kontrasten när man på en kväll gör en sån runda som jag gjorde i lördags, blir tydlig. Och kanske inget problem med det: jag gillade alla ställena utom Joe Farrelli's.