Lovin Makes Livin' Worthwhile

Så här tids på året, och alla andra tider på året, är Jerry Jeff Walkers visdom värd att fundera på: att älska gör livet värt att leva. 

Det, och det magiska 80-talscountrysoundet, och det fantastiska mode som Jerry Jeff och hans band visar upp i denna video från Texas, 1990.

Kvällarna med Kerstin

"Jag är berusad av kåthet! Jag hör koltrastar mitt i vintern!"

Orden sammanfattar väl den obändiga livslust som Kerstin Thorvall, mästerligt gestaltad av Ann Petrén, ger uttryck för i "Kvällarna med Kerstin", som just nu visas på Stockholms Stadsteater. Ett band med fyra afrikanska musiker, lättjefullt jammande, är vad som möter den hugade teaterbesökare vid entrén. Strax gör Kerstin/Ann entré, plågad av sjukdom och ålder, men med försiktiga danssteg stödd av käpp. Ann Petrén äger åskådaren från första till sista stund, och hon visar en Kerstin Thorvall som verkar vara en skarp, komplicerad, dansant, egenkär, och mycket fascinerande person. Hon är självständig och provocerande egoistisk, samtidigt tvivelsutan en viktig förebild, och en som utan rädsla behandlar tabubelagda ämnen, då inte minst åldrande kvinnors sexualitet. Bråkig och brokig, ibland obekväm, ibland med knivskarpa samhällsanalyser som får en att vilja ställa sig upp och applådera. Kort sagt en väldigt härlig föreställning.
Nu ser jag fram emot att plöja "Det mest förbjudna" och "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" i jul.

Ur nyckelpigornas liv

 

”Låt var och en av oss fråga -- inte vad regeringen skall göra för mig, utan vad jag kan göra för mig själv”. Richard Nixons installationstal som president, 20/1 1973

I PO Enquists novellsamling Berättelser från de inställda upprorens tid från 1974 handlar en av novellerna, "Ur nyckelpigornas liv", om en studentska i Los Angeles, 25 år gammal, som i början av novellen reflekterar över skillnaden mellan John F Kennedys berömda uttalande i sitt installationstal 1961, "fråga inte vad Amerika kan göra för dig utan vad du kan göra för Amerika", och Richard Nixons parafras i sitt installationstal 1973, där fokus ska vara på vad man kan göra för sig själv. Hon avskyr, som "alla goda amerikanska liberaler", Nixon men hennes reaktion till Nixons parafras är förstående: 

"hon blev inte alls ursinnig. Tvärtom fanns det en logik i talet, det var anpassat till situationen. Hon tyckte inte om situationen, men talet var inte ett falskt tal, utan ett tal som rätt speglade det som hänt.

Hon beslöt alltså att visserligen inte anpassa sig efter situationen, men väl ta konsekvenserna av den."

Den sistnämnda vändningen återkommer flera gånger i novellen, är dess huvudtema: situationen eller samhället har förändrats, upproren har inställts och det är många vårar som tagit slut, och vad som återstår är att anpassa sig. Bland de yngre i Kalifornien 1973 förekommer överallt, på affischer, askfat, marijuanapipor, snidade prydnadsföremål i trä, en "dikt" som börjar: "I do my thing, and you do your thing..." Bildgooglar man denna dikt, "The Gestalt prayer", idag hittar man mängder av vintage affischer från 70-talet som säljs på ebay -- tre av dem syns ovan. Också denna säger, som Nixons tal, något om samtiden. Studentskan, Katherine Nancy Ann Portitz, tänker:

"Vad betydde den?
Jag gör mina saker. Du gör dina. Jag finns inte här för att leva upp till dina förväntningar. Du är du. Dikten antogs på ett fyndigt sätt beskriva en rakryggad och osentimental individualism. Fast ju längre den satt där ovanför hennes vattenbädd, desto tveksammare blev hon om vad där egentligen stod. Att hon behöll den berodde inte så mycket på att hon tyckte om den, som att den var så omtyckt. Det kan inte vara en tillfällighet, tänkte hon, att just den här dikten, just den här kombinationen av ord representerade just den här livshållningen, att den dyker upp just nu, tillsammans med så många andra likartade ordkonstruktioner och tankekonstruktioner, just nu denna vår just här hos oss. Och att så många anser sig tycka om detta.
Alltså behöll hon bilden. Nyckelpigornas skal en förutsättning för deras sätt att älska. Du är du. Jag är jag. Så var det. Hon ägde allt fler bevis på detta. Hon beslöt sig alltså att visserligen inte anpassa sig efter situationen, men väl ta konsekvenserna av den."

En rad olika skribenter har spårat nyliberalismens individdyrkan till det tidiga 70-talets hippie-individualism och vänster-baksmälla, elakast av alla Houellebecq i Elementarpartiklarna. "Ur nyckelpigornas liv" är en fascinerande bild, från första parkett, trendsättaren Kalifornien, av just denna omvandling i det tidiga 1970-talet.

Therese Bohman om Värvet

Therese Bohman står i Expressen för den avhyvling av podcasten Värvet som jag väntat på.

"När jag skulle lyssna på intervju-podcasten "Värvet" för första gången, trodde jag att topplistan över de mest lyssnade avsnitten var ett skämt: Alex Schulman, Filip Hammar, Henrik Schyffert och Fredrik Wikingsson.

Samtiden, här är den, tänkte jag. Det är som på Louvren. Killar snackar med andra killar om att vara mediekillar och blir sedan nominerade till Stora journalistpriset som årets förnyare."

Therese Bohman, "Outhärdlig mediahype", Expressen 10 december

Svenska hus

Jag vill rekommendera alla Katarina Dunérs serie Svenska hus från 1995, nu tillgänglig på SVT:s Öppet arkiv. Det första avsnittet är en fantastisk resa genom historisk landsbygdsbebyggelse från Västerbotten till Dalarna till Lappland till Öland och Gotland. magiskt foto, hypnotiskt långsamt tempo, fokus på det materiella, hur husen byggdes av de material som fanns till hands just på platsen. Börjar: "Byggnaden är en återklang av marken, träden, ljuset..."

Tonsättarfestival 2013: Unsuk Chin

Den koreanska kompositören Unsuk Chin stod för majoriteten av all musik som framfördes på konserthusets traditionsenliga tonsättarfestival, som ägde rum förra veckan. Jag hade förmånen att i lördags få se ett program bestående av en violinkonsert, en cellokonsert, samt scener ur Chins första opera Alice in Wonderland.

Unsuk Chin

Jag skall utan omsvep erkänna att jag inte är en van konsument av nutida konstmusik, och att jag dessutom bär på en och annan fördom mot denna musikform - kanske var det därför som jag blev så oerhört berörd. Förväntningar är en stor del av en kulturupplevelse, och då jag möjligen förväntade mig att inte förstå blev effekten så mycket större när jag blev som bortsvept av konserten. 

Unsuk Chins musik är modern, absolut, och det finns knappast några melodiska teman som återkommer, men det finns en spänning, densitet och dramaturgi som fångar lyssnaren direkt och håller uppmärksamheten ända i i mål. Just spänning är ett ledord, det är oväntade och dynamiska vändningar, hela tiden med befriande överraskande inslag. Taktarter och tonarter är ständigt föränderliga, men det finns en tydlig röd tråd och riktning som tillåter lyssnaren att "vila" i spänningen.

Dirigent Susanna Mälkki och Viviane Hagner

Violinkonserten leddes av solisten Viviane Hagner, som med strålande elegans visade vägen genom det dramatiska och stämningsfulla stycket. Alban Gerhart var cellosolist, och även om jag inte tilltalades fullt lika mycket av detta stycke spelade han med en nästan otäck precision, och dessutom framförde han hela detta mycket komplicerade stycke utan noter.

Efter paus var det dags för scener ur Alice in Wonderland, och det var för mig konsertens höjdpunkt. Otroligt dramatiska scener, med mycket humor och hisnande fantasisprång; en värdig tonsättning av Lewis Carrolls mästerverk från 1865. Sammantaget en underbar konsert signerad en enastående tonsättare.

Don Cherrys ABF-studiecirkel

Don Cherry var en av (fri)jazzens stora -- spelade med Ornette Colemans banbrytande band, etc. Så jag tycker att det är rätt kul att i en understreckare i SvD hitta att han 1967-68 faktiskt ledde en studiecirkel (!) på ABF i Stockholm. Det gamla sosse-Sverige möter det internationella avantgardet!

”1967–1968 spelar de [Bernt Rosengren och Don Cherry] mycket tillsammans. Inte minst i de studiecirklar som Don Cherry leder om söndagarna på ABF-huset. Kurserna handlade om improvisation och komposition och deltagarna bestod av en liten grupp musiker med bland andra Rosengren, Falay och Bengt 'Frippe' Nordström. I en skriven rapport från Don Cherry framgår hur de ingående studerar turkisk 9/8-rytm genom att tålmodigt spela den och hur de gemensamt kommer fram till melodiernas avgörande betydelse för improvisationerna, precis vad Cherry en gång lärde från Ornette Coleman.”

Ronny Carlssons country

Den kanske ultimata svenska countrylåten är Ronny Carlssons “Vägarna jag fann“, fran skivan Reserverat från 1983. Det är en uptempo-lunkande country från tidigt 80-tal, nära Waylon Jennings eller The Highwaymen i stilen, med gnisslig fiol och studsig countrybas, och Ronnys djupa, pa alla sätt nedstämda röst och grova skånska dialekt. Det är en grym låt. Till den utnämning som den ultimata svenska countrylåten för oss ocksa det perfekta countrynamnet -- jag kan inte tänka mig ett mer country svenskt namn än Ronny Carlsson -- den perfekta gubbrocklooken (bilden ovan!), och texten som är så country som det kan bli: en man som är på väg, jagad av sina minnen, full av ånger över saker som det är för sent att ändra på. Bitterljuvt, bitterljuvligt!

Snubblar fram på vägen och på tanken att jag reser

Det har hänt många ganger förr

Samma vindar blåser cirklar runt mitt huvud

Varför finns minnet alltid kvar?

Det finns en hemlighet i mitten av min himmel

Som en gång syntes ganska klart

Men sen kom molnen ut fran tankarnas vimmel

Och allt blev skuggor av igår

Något viskar i mitt öra

Så jag hör inte att jag gråter

Försöker inte länge drömmar som försvann

Jag följer vägarna jag fann

Ut från min spegel kommer sanningar som bränner

Förintar bilder som aldrig fanns

Men krossat glas ger reflektioner av min svaghet

Vem ger mig styrka när jag går?

Något viskar i mitt öra

Så jag hör inte att jag gråter

Försöker inte länge drömmar som försvann

Jag följer vägarna jag fann

Jag söker inte längre drömmar som försvann

Jag följer vägarna jag fann

---

Per Wiker har på Obladoo en rejäl, utmärkt introduktion till Ronny Carlsson.

Kate Zambrenos Heroines

Avantgarde-författaren Kate Zambreno kom förra aret ut med boken Heroines, som är en hybrid av essä och självbiografi, med ursprung i en blogg. Zambreno är en författare som är gift med en författare som ocksa är akademiker, och har i boken flyttat pa grund av makens arbete. Heroines är en undersökning av den kvinnliga intellektuelles position, den kvinnliga författarens möjligheter och begränsningar. Hon citerar TS Eliot: ‘I distrust the feminine in literature’. Och Flaubert, i ett brev till hans älskarinna ‘Don’t you feel everything is currently dissolving into the humid element – tears, chatter, breast-feeding. Contemporary literature is drowning in women’s menses.’ Tankegangarna känns sa väl igen -- Flauberts hävdande fran mitten av 1800-talet att den tidens litteratur "drunkar i kvinnors mens", serietecknaren som säger till Liv Strömquist pa 2000-talet, ‘kvinnliga serietecknare ritar bara serier om mens’.

Sheila Heti har en väldigt bra recension i London Review of Books av Heroines, där hon diskuterar  Zambrenos framställning och historiska paralleller -- till paret Eliot, Virginia Woolf, Simone Weil, Scott och Zelda Fitzgerald...

”Zambreno is usually talking about a historical figure, or several at once, or about her own life, or comparing her female subjects to herself. The comparisons aren’t meant to flatter her: their purpose is broader. She is endeavouring to create a type and determine whether and to what extent she belongs to it. She needs to do this because she doesn’t trust the inherited pictures of female types, since they are produced by ‘the patriarch’ who ‘decides on the form of communication. Decides on the language.’ Her task is urgent because we can only understand ourselves if others like us have come before. To imagine we are the first and only of our kind is certainly alienation.

So the comparisons begin: ‘We echoed the Eliots. Marrying fast out of a sense of noble adventure (they had known each other three months, we had known each other nine).’ Jane and Paul Bowles are always on the move – so are she and John. Zelda and Virginia Woolf had debilitating periods and headaches – she does, too. How far can she go? In one scene, she looks at Simone Weil. ‘I am Simone Weil,’ she declares, ‘although Simone Weil pushed bravely past her sinus headaches, working in the fields and organising worker protests, and writing her crystalline philosophical texts in her notebooks, while at the slightest hint of sinus troubles I dive under the covers. I am the exact opposite of Simone Weil.’

The unfortunate thing for Zambreno is that the women she has chosen are all mad. Or perhaps they weren’t mad, but were driven mad by their lives: their men, their culture, the doctors who didn’t understand them, and especially by the oppressiveness of their husbands’ genius and work, in which they were routinely turned into literature – the sickness came partly from being a character in someone else’s creation, a heroine not of one’s own making or in one’s own words. All we know for sure of these women survives in scraps – in their letters, in the few biographies, in the scant literary texts they managed to write, and in the way they appeared in the poems, novels and reports of people more famous than they were. ‘There appears to be a project to destroy these remnants, these reminders,’ Zambreno writes, ‘to destroy these women. And I have married a keeper of archives. I feel compelled to act as the literary executor of the dead and erased. I’m responsible for guarding their legacy.’”

Heroines kanske kan vara nagot för LIL:s bokcirkel?

---

om Heroines på svenska: http://ettlysandenamn.se/gurlesk/fagertun.html

Frøy Aagre

P2:s Jazzradion blandar verkligen och ger. Supergäspig vokaljazz och ointressant traditionalism blandas med allt möjligt, även om det experimentella verkar fa sta tillbaka. Varje gang har de en livespelning som del av sitt tre timmarsblock, och för nagra veckor sedan var det med en spelning med norska Frøy Aagre Electric. Riktigt bra tycker jag, förändrar inte världen men väl värt ett tips pa LIL -- bara ljudet av elpianot räcker för att väcka min entusiasm.

Tecknarens kontrakt

början av Tecknarens kontrakt

Mark Cousins dokumentärserie The Story of Film har med rätta hyllats när den visats på SVT i sommar. Mäktigast i mitt tycke var rikedomen av klipp ur filmhistorien. En sak som jag däremot störde mig på med programmet om "den nya vågen" på 60-talet var de konstiga generaliseringarna. Är det verkligen värt att behålla ett begrepp som "nya vågen" om det ska appliceras på regissörer så väsensskilda, i temperament och stil, som den experimentelle, politiske lekfulle Godard, realisten Bresson, och när man lämnar Frankrike även expressionistiske och melodramatiske Fassbinder osv osv, och så allra värst: Tarkovskij! Tarkovskij var också med i avsnittet om "den nya vågen" -- men finns det en enda sak som den religiöse, grubblande, gravallvarlige Tarkovskij har gemensamt med Godard, förutom att de båda gjorde film och delvis överlappande i tid? Jag tänker nej. Och det intressanta med dem är ju inte att klumpa ihop dem som "nya vågor", utan deras individualitet -- det är väl därför man bryr sig om auteurer som Godard eller Tarkovskij till att börja med. På alla möjliga fält reviderar historikerna ständigt historieskrivningen och river ner gamla förenklingar; jag skulle ha trott att "den nya vågen" som förenande begrepp för 60-talets film (utöver de som faktiskt hängde ihop i Frankrike) skulle ha försvunnit ur historieskrivningen vid det här laget.

Slut på rant. Vad detta inlägg egentligen skulle handla om är Peter Greenaways första film, Tecknarens kontrakt från 1982. Greenaway är ännu en av dessa kanoniserade säregna auteurer, från den tid när jag kollade på seriös film och inte bara amerikanska komedier, en av mina favoriter ur kanon. Jag tänkte i somras att jag skulle se om hans filmer, som jag förutom den fantastiska Arkitektens mage inte sett på flera år, för att se om jag fortfarande gillade dem lika mycket. Tecknarens kontrakt utspelas i England 1694 och handlar om en målare som får i uppdrag av en rik adelsfamilj att måla tolv tavlor av deras gods, från olika vinklar. Neville, målaren, hamnar i märkliga sexuella relationer med frun i huset och senare hennes dotter, och det verkar som att han dras in i en komplott som han inte förstår sig på, som eventuellt har med ett mord på den frånvarande godsägaren att göra. I denna bisarra handling framställs på ett ytterst uppskruvat sätt, med 1980-talsuppdateringar (så 80-tal!) av barockmusik, filtrerad genom minimalism, och med överdrivna 1600-talsperuker och -kläder för skådespelarna. Det stiliserade bildspråket och den speciella musiken, som driver upp spänningen, är båda typiska för Greenaways filmer -- Greenaway var målare innan han blev filmare, vilket syns; han har också bl a gjort två filmer om Rembrandt. Också typiskt för Greenaway är den skruvade, spetsiga dialogen, där typiska arroganta sågningar är

-- Why doesn’t your husband have the moat cleaned up?

-- He doesn’t like to see the fish. Carp live too long. They remind him of catholics.

Eller, när svärsonen i huset uttalar sig om Mr. Neville:

The man is a pariah! He eats like a vagrant and dresses like a barber.

Tecknarens kontrakt är ingen fantastisk film, inte på nivå med några av Greenaways senare, som A Zed and Two Noughts eller Arkitektens mage. Men den är småkul, och onekligen distinkt unik som ett verk av en auteur.

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Scandic Opalen (och lite om WOW)

Lyssnar på det fina programmet Duellen i P2, där två musikmänniskor får välja musik ur SR:s arkiv och studsa associationer med varandra, med Goran Kajfeš, och det fick mig att tänka på att jag skulle skriva ett ord om den fantastiska spelningen med Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Way out West häromveckan. Det var sent på kvällen, efter många öl, däribland några på Sejdeln, sent på det där sättet att man inte kommer ihåg vad folk man träffade för en timme sen heter, och jag gled in i hotellbaren på Scandic Opalen för att lyssna på Kajfeš senaste konstellation, som i vintras kom med en skiva där de tolkar turkisk jazzrock, Tame Impala, Bo Hansson och annat gôtt. Jag hade inte sett Kajfeš live på flera år och jag var egentligen inte så förtjust i det han gjorde förr, typ "Head Spin", men den nuvarande maffiga jazzrocken fullständigt älskar jag. Jag gled in, och blev charmad av stämningen: heltäckningsmatta, lagom mycket folk, kanske 100-150, och fôlk satt på golvet och lyssnade, riktigt avslappnat, sen efterhand så fattade man att alla verkligen gick igång på musiken, och det blev stökigare, mer dans, ös, medlemmar från föregående band rycks med, hoppar upp på scen och börjar spela tamburin och cowbell. En helt fantastisk spelning, medryckande, engagerande -- Washington Post skrev om en spelning där borta, en “gloriously rocking assault on the ears”, och det stämmer exakt med hur det var. Reine Fiske på gitarr också!

Bandet på youtube:

Övrigt om WOW:

*så mycket rock! Cat Powers gitarrist gick ner på knäna och spelade solo, ibland lät det som Guns n' Roses. Goat m fl höll också liverockfanan högt.

*så mycket Dungen -- Dungen, Amason, Subtropic Arkestra. It's all good!

*mode: rockabilly helt försvunnet från kartan (jag såg en enda rockabillystil på hela helgen), tiden när rockabilly var en parallellstil är verkligen borta. Som en rockabillykompis sa när vi var på spelning för ett år sen: här är gamla rockabillyrävar som nu har långt hår, mustasch och jeansjacka (70-tal). Känns som att modet nu var 70-tal lite, och 90-tal mycket -- magtröjor à la Rebecca & Fiona etc; som dealbreaker-bloggen sa redan hösten 2010 och som vi plockade upp här på bloggen, "Girls these days like to dress like their parents in the 70's or themselves in the 90's". Så sant! Känner dock inte att vår gamla spådom om 1989-Berlin-konstnär-skjortor i slinkiga material och småblommiga mönster riktigt slagit in, ca 1990 blev rätt, men känns som att det är mer murriga mönster à la sweatshirts 1992 än de klarare mönstren som blivit à la mode. De rutiga skjortorna och flanellskjortorna är i alla fall borta, bara Neil Young-män (som jag själv) som hade det på WOW i år. Guardian spekulerade i Peak Beard tidigare i somras men fan vet om man kan säga nåt om det utifrån WOW. (tidigare WOW-modeinlägg: 2010, 2011, och WTAI 2010)

*spelningen som hipsters kommer säga var bäst på WOW 2013: Haim. Då satt vi utanför området i solen och drack öl. Men Haim låter grymt på spotify i alla fall.

*Beach House är ett helt fantastiskt liveband. De var sjukt bra 2010, nu ännu bättre. Magi!
*Mariam the Believer gjorde en riktigt grym spelning i Annedalskyrkan -- det var inte direkt partyalternativet att gå dit lördag natt, mina andra kompisar gick antingen på housefest på Nef eller på svensk rap med Stor, Linda Pira m fl, men ack så bra
*det gavs många möjligheter att kontextualisera våra dekonstruktioner av dekonstruktionerna (av rocken)

Anna Järvinen på Liseberg

I onsdags spelade Anna Järvinen, geniet, på Liseberg. Sättningen var ny för mig: cello, fiol, akustisk gitarr, piano. Dungen-mannen Ejstes hade blivit sjuk och ersattes på piano av en man som enligt Anna J "kom direkt från universitetsbiblioteket". Förra gången jag såg henne live var på en knökfull hotellbar i Stockholm, med rockbandssättning och Torbjörn Zetterberg på bas; de spelade en cover på "Eternal Flame" och det var en tokbra spelning. Den här gången på Liseberg var inte lika bra, inte heller lika bra som på Liseberg 2008 när Järvinen och Ejstes en underbart vacker, ödslig, melankolisk höstkväll slutade med extranumret "Always on My Mind" som duett.

Men en Anna Järvinen-spelning gör ju aldrig ont. Jag tyckte att gitarrens hårda knäppande låg lite långt fram i ljudbilden och skränade lite, och saknade nog trummorna och basen, men de spelade otroligt bra låtar såklart -- typ alla hits -- och en del låtar gjorde sig väldigt väl i finstämda stråkdominerade arr, typ fantastiska "Mer än väl" från senaste skivan. Glädjande var också att det var så mycket folk, alla sittplatser framför Lisebergs lilla scen var tagna och en hel del fick stå upp.

Ralph Fiennes ökenlook

Det känns ibland som att våra undermedvetna står i förbindelse med varandra. Jag har ända sedan i våras tänkt blogga om Ralph Fiennes ökenmode i filmen Den engelske patienten (för övrigt en av mina favoritflicks någonsin). Och nu när jag äntligen kommit till skott så hittar jag först ett briljant modeblogginlägg här på LiL om nittiotalsmodeikonen Snoken som referar till bloggen Nerdboyfriend.com, som i sin tur för bara någon vecka sedan eller två lade ut en magisk bild på just Ralph Fiennes i öknen.

Lyckliga sammanträffanden såklart, men också tidsandans makt över våra tankar. Ralph Fiennes är i vart fall en av mina definitiva stilikoner, och framför allt i rollen som greve Laszlo de Almásy. Hans resignerade och lätt plågade uppsyn matchar perfekt hans outfits, och lägg dessutom till det faktum att han är en hopplös romantiker som blir kär i Kristin Scott Thomas. Jag är fast.

Tjusningen med Ralphs kläder i filmen tror jag kommer sig av flera olika saker. Först och främst siluetten - vida plagg av canvastyg som hänger mer än sitter på hans rätt smala kropp. Blekta färger som tycks slitna av sand och vind så som greve Almásy är sliten av kärlekssorg och världens galenskap. En lite oborstad femdagarsstubb och grubbelrynka i pannan. Och allt detta mot en bakgrund av överväldigande ökenlandskap.

Mina försök att efterlikna Fiennes i sommar har gått sådär, det är svårt att helt enkelt hitta så vida men samtidigt bomullsslitna plagg som i filmen. Funderade på Dressmans XXL-butik men övergav den planen - för mycket pastellfärger. Till slut grävde jag fram ett par gamla vida kakifärgade linneskjorts och en flygig bomullsskjorta ur garderoben: inte helt på pricken men min sommarklädsel har i alla fall vissa dagar varit en diskret homage till greve Almásys tidlösa och fantastiska stil.

90-talsmode i Snoken

På sistone har jag ägnat en del tid åt mysdeckaren Snoken från 1993-1995, som finns i sin helhet på SVT:s Öppet arkiv. Privatdetektiven Anders "Snoken" Grip bor på en skorv vid Djurgården i Stockholm, medlar bråk mellan sin kapitalistpappa (Stig Grybe) och konstnärsmamma (Yvonne Lombard), spelar blues för sin hund Tubbe, och umgås med kapten Nelson, ett original som också bor i småbåtshamnen. Och så utreder han fall, av det oskyldigare slaget jämfört med andra svenska deckare -- förskingring i en hotellbar, otrohet, stöld av kameror och liknande. Det är inte stor konst men go' underhållning av det enklare slaget, och inte minst med briljant 90-talsestetik. Inte minst Snokens mode håller högsta klass. Double denim är alldeles för klent för honom, som oftare kör med triple denim (jeans, jeansskjorta, jeansjacka) när han inte kombinerar en riktigt hängig trenchcoat med en pappatröja värdig Bill Cosby. Och som om inte Snokens stil var nog är hans mamma konstnären en lika bra stilikon -- kolla in bilden med den svartvita matchningen nedan. Hade Snoken varit en amerikansk tv-serie hade snoken och hans mamma varit klockrena för Nerd Boyfriend.

Om Emily L. och alkoholromantik

Alkoholromantik är för mig ett ständigt aktuellt dilemma. För mig är alkohol något i grunden positivt, en drog som förhöjer intryck, skärper somliga sinnen och behagligt trubbar av andra, och får en att vandra en centimeter ovanför marken. Dessutom är det smak och kultur, gemenskap och sammanhang, tradition och arv, och givetvis flyktsoda.

Att det finns bekymmer kopplade till alkohol är inget att hymla om, och sannolikt skulle flera av samhällets problem vara lättare att tygla om tillgången till alkohol var skarpare reglerad eller rent av helt strypt. Eftersom jag gillar rusdryck och är sentimentalt lagd är jag svag för alkoholromantik, men som antyds här ovan skänker det ofta en besk eftersmak, inte alltid helt olik den beska smak som hyllandet av det manliga geniet lämnar efter sig. Många av våra firade konstnärer har ju varit män med stor aptit på svammelvatten, och som levt liv med mycket kreativitet, ångest och missbruk, där samtliga dessa ingredienser verkat i en slags symbios där det varit omöjligt att utröna var det ena börjar och det andra tar vid. Många av de alkoholrelaterade problem som finns i samhället har dessutom en tydlig koppling till patriarkatet och rådande maskulinitetsnormer. En stor del av den kvinnomisshandel och de våldtäkter som begås är exempelvis kopplade till berusning, och påfallande ofta ursäktas eller åtminstone förklaras problemen med att förövaren var onykter. Ett nästan dagsaktuellt exempel finns i söndagens Sydsvenskan, där det rapporteras att de våldtäkter som inträffat under helgen beror på fint väder och mycket alkohol, och där polisen i Västmanlands talesperson förklarar att "Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren, när folk är mer lättklädda och oftare rör sig utomhus". Detta är tyvärr ett vanligt sätt att skildra dylika händelser, där brottslingar frias från ansvar och alkohol, sol och avsaknad av heltäckande klädsel framställs som de direkta orsakerna till att våldtäkter inträffar.

Nu farligt nära att glida ifrån ämnet tänkte jag skriva några ord om Marguerite Duras fantastiska bok Emily L. som Modernista gav ut på nytt för några år sedan. Boken är sprängfylld med tankvärt stoff, knappt 100 sidor tjock som den är. I nytugåvan finns dessutom ett briljant förord av Sara Stridsberg, vilket känns helt logiskt, då det är uppenbart att Stridsberg och Duras är samma andas barn. I centrum står ett alkoholiserat par, en kapten och hans hustru, som spenderar sina dagar på en bar i Quillebeuf i ett trögflytande töcken av bourbon och svart pilsen. Berättaren sitter själv tillsammans med en älskare några bord längre bort, och genom fragmentariska fraser får vi ta del av det engelsktalande parets historia. Berättandet är abstrakt och drömskt, ja närmast drucket. Alkoholen är central, för övrigt lär Duras själv ha varit gravt alkoholiserad då hon skrev Emily L., och även om historian som långsamt vecklar ut sig är allt annat än munter är alkoholen ändå en skön lindring mot livets kantiga orättvisa och inte minst det oerhörda svek som kaptenen gjort sig skyldig till. Vad som fick mig att sväva ut i de inledande funderingarna kring alkoholromantik och genus är att jag inte kan minnas att jag tidigare läst en romantisk skildring av en alkoholiserad kvinna. Vad jag erinrar mig finns det gott om alkoholiserade och kraftfulla, kreativa och fascinerande män i konsten, medan kvinnors alkoholism skildras som något fult, hårt, enbart dekadent och motbjudande.Därför är det uppfriskande att genom Duras få detta perspektiv, innehållandes bomullslena rus och mjuka landningar efter många glas mörkt öl.

Men endast alkoholromantik gör ingen roman, det är i de hisnande miljöskildringarna och den lösryckta men knivskarpt fångade dialogen som den stora behållningen finns. Genom Duras skarpa penna tillåts vi läsare snudda vid förståelsen av smärta, rädsla, beroende, död, men också evig kärlek. 

Följande utdrag tycker jag väl sammanfattar Duras lätta språkbehandling, poetiska penseldrag och dunkla mystik. Det utspelar sig när berättaren i bokens inledning betraktar det engelska paret och försöker komma underfund med vad det är för mörk hemlighet de bär på:

"Varifrån kom tjuskraften, behaget, det lätta sommartalet hos dessa människor? Det är omöjligt att veta. Jag vet inte. Utan tvivel från deras ödmjukhet inför döden, säkerligen. Men också från denna skamlöshet. Från denna händelse. Från alla dessa saker sammantagna och  från var och en för sig. Utan att man kan säga vare sig varför eller hur. Från floden likaså, från detta ljus som allt badade i, från denna vithet som de vita klipporna spred överallt. Från klippornas vithet och från kritstenen. Från klippornas vithet och havsskummets. Från vitheten hos blått som blandats med sjöfåglarnas vita. Liksom från vindens vithet."

Hemlängtan

På resa i Italien nyligen greps jag, trots eller kanske tack vare det toscanska överväldigande vackra landskapet, av hemlängtan.

Det är kanske naturligt att i den dammiga värmen och gassande solen längta efter svalkande berg, skogar och sjöar. Passande nog ramlade jag över det här fantastiska klippet som är en amatörfilm gjord i Nordingrå under tidigt 1960-tal till tonerna av Björn J:son Lindhs och Staffan Schejas låt "Lake District" från en av deras Europasvit-skivor.

En kort stund av koncentrerad Sverigeromantik som rådde bot på det mest akuta tillståndet.

Lägg dig ner - Mack Beats feat. Julia Spada

Vi har skrivit om Julia Spada förut, senast angående hennes samarbete med Saturday Monday, och vi kommer med all säkerhet att skriva mer om henne i framtiden. Att vi talar om en fantastisk sångerska är uppenbart för alla och envar, och nu är hon aktuell med ett samarbete med den hyllade Mack Beats i och med hans debutskiva "Centrum". Skivan rekommenderas i sin helhet, men framför allt är det spåret där Spada gästar som sticker ut. "Lägg dig ner" är en av sommarens hetaste låtar! Läckert och snyggt 90-tals-doftande beat, fluffiga synthar och sköna körer utgör grunden i denna låt. Jag vet inte om det är vad upphovsmännen har tänkt sig, men jag kan inte låta bli att tänka på Mauro Scocco, vilket är en stor komplimang i min bok. "Lägg dig ner" är soulig, tung, och Spada levererar ett knäckande bra sångspår. Den finns ännu inte på youtube, så för att lyssna kan en använda spotify, eller göra som förr i tiden och köpa skivan.

Julia

Mack

***

Vidare läsning: Nöjesguidad med Julia Spada.

Söndrums folkets hus, augusti 1898

"en vårdkas för den nya tiden"

foto från Wigforssföreningen

Den 7 augusti 1898 invigdes Söndrums folkets hus i Söndrum, ett par kilometer väster om Halmstad. Söndrum var då ute på landet, dominerat av bondgårdar, men där fanns ett stort stenbrott och därför startades också ett folkets hus där, på initiativ av stenhuggarnas fackförening och tillsammans med transportarbetarnas fackförening. På invigningen deltog 300 personer, och en liberal (!) redaktör från Helsingborg talade. Jag har cyklat förbi den oansenliga röda byggnaden, som nu står mitt inne i ett villaområde, mängder av gånger. Och tycker därför att detta citat ur Hallands-Posten från dagen efter invigningen, 8 augusti 1898, är så fascinerande för hur huset en gångs sågs.

"Det gör ett egendomligt intryck att de den röda fanan vaja öfver böljande sädesfält och gröna ängar som en vårdkas för den nya tid, hvilken håller på att bryta in äfven ute på landsbygden. Kyrkan, som så länge dominerat ensam öfver dåsande bondgårdar, har fått en granne, som så obetydlig och anspråkslös han ännu kan synas vara, dock står där som en hotande påminnelse om en fara, som dag för dag rycker allt närmare in på dess egna murkna murar."

---

informationen och citatet ur boken Samling kring en idé: Söndrums folkets hus 1898-1998.

Hyllas den som hyllas bör: Laura Cantrell

Här på bloggen har vi en försmak för nyare country. Vi har spelat förband till Eileen Jewell, hyllat Zoe Muth, nått extas med Gillian Welch, knutit nävarna tillsammans med Steve Earle i Filadelfiakyrkan, hoppats på Tift Merritts återkomst till formen, sagt med Toby Keith "I love this bar", ryckts med i Brad Paisleys fläskiga sväng, och inte minst smällt av på några av de bästa -- "Fearless Heart", "Metal Firecracker" och "Harlem River Blues". Men några favoriter har inte fått något omnämnande. Länge har jag tänkt på att skriva något om Caitlyn Carys (ex-Whiskeytown) solokarriär, och om Laura Cantrell.

Idag blir det Cantrell. Hon föddes 1967 i Nashville och flyttade som ung till New York för att studera på Columbiauniversitetet. Hon gjorde sig känd i musikkretsar som radio-DJ och kännare av gammal country och rootsmusik, och albumdebuterade 2000 med Not the Tremblin' Kind; därefter har det blivit ytterligare fyra skivor, varav en är en coverskiva med bara låtar som honky tonk-legendaren Kitty Wells spelat in. Hon spelar midtempo-countryrock med starka influenser från The Byrds, underbara janglegitarrer och körer. Det är rak musik; Cantrell är ingen märkvärdig sångerska men som Allmusic säger gör hon liksom Merle Haggard det mesta av den röst hon har. Jag rekommenderar hennes skivor varmt.

Sundströms "Maken": LIL:s bokcirkel #3

Den tredje boken i LiL:s bokcirkel var Gun-Britt Sundströms moderna klassiker Maken från 1976; mötet hade vi före Ulf Lundells spelning i Lisebergshallen strax före jul. Detta är en 500 sidors "förhållanderoman", om de två studenterna Martina (som berättar) och Gustav som i det tidiga 70-talets Stockholm inte riktigt kan bestämma sig för om de vill vara tillsammans eller inte, utan över flera år vacklar fram och tillbaka mellan att vara tillsammans och inte. Inte för inte är bokens motto från Kierkegaard, som de två filosofistudenterna flitigt läser: "du gifter dig och du ångrar dig, du gifter dig inte och du ångrar dig ändå". (En Martina-variation: "att vara gift är för jävligt. Men att vara skild är så tragiskt!") Man kan tro att det skulle bli segt med ett så långt ältande, men icke. Berättandet är blixtrande intelligent; mer eller mindre giftiga observationer står som spön i backen och språket är personligt och högklassigt. Maken är oförblommerat intellektuell; referensramarna är sådana att Kierkegaard eller Nietzsche aldrig är långt borta. Eller varför inte Platon:

"Att vara på bio med någon som fnyser när man själv sitter gastkramad är utomordentligt störande både för filmupplevelsen och vänskapen; ännu värre är det med någon som sitter hänförd av något man själv bara ser pekoral i.
Gustavs och min biosmak är så likartad att vi inte ens behöver kommunicera med blickar eller handtryckningar, man hör på varandras andning att man är överens. /.../
Ni ser tvåiga ut, säger Cilla. Så det är så man känner sig när man ser ut så? Hade aldrig trott att jag skulle uppleva det. Inte halv, inte alls så där som i Symposion, där Aristofanes talar om hur människorna ursprungligen var klotformiga men sedan klövs mitt itu av Zeus och först i kärleken återförenas (jag har alltid sett dem för mig som krocketklot: med en kulört rand runtom i skarven). Gustav är inte min andra hälft, han är min andra hela, jag visste bara inte att det fanns en till. Att vara singel framstår för mig som naturtillståndet, och ändå känner jag mig nu som om vi hör ihop -- helt enkelt och oerhört alltså: hophörig.
Som syskon eller lekkamrater, så känns det när vi nojsar oss hem över gatorna från Eriksberg.
Ibland slås jag av oro för att Gustav bara är något som jag har hittat på: Är det kanske inte för bra för att vara sant?
Det finns fler iakttagelser som pekar i den riktningen: Vi är misstänkt lika."

Så sett känns Maken väldigt samtida: högt och lågt, och modern romantisk och sexuell frihet (även om Gustav och Martina i början smusslar inför Gustavs borgerliga föräldrar). Och åtminstone jag tycker att såna här parskildringar är så bra som det kan bli -- och notera den spetsiga ironin, "en Bild av olyckan", som kommer även i stycken om så allvarliga saker:

"-- Jag kommer dig aldrig närmare, det är för långt mellan oss.
(Jag tycker att det är precis lagom som det är jag).
-- Jag orkar inte, säger han. Jag har försökt, men du blir inte annorlunda.
(Varför skulle jag bli annorlunda? Det var ju sån jag var när du valde mig, och du visste att jag inte är sympatisk.)
-- Du gör aldrig nånting för mig. Jag är säker på att den du verkligen vore kär i skulle du kunna göra vad som helst för.
(Gör jag aldrig nånting för dig? Nej om du säger det så.)
Det är inte anklagelser som man kan bemöta. Jag stänger mig totalt. Kränkt i mitt innersta (varför tror du inte på min kärlek, varför erkänner du inte mitt sätt att älska, varför ger du mig inte rätt att vara den jag är) -- och skuldmedveten (det är sant: jag älskar honom inte så som han älskar mig, och det borde jag förstås).
Kränkt och skuldmedveten, javisst.
-- Du är tillsammans med mig bara för att man kan ha mig, bara för att man kan. Du söker bara nån sorts trygghetsgaranti i mig, den trygga typen som sitter i sin fåtölj med pipa och tweedkavaj --
-- Tweedkavaj!
Det blir för mycket för mig.
-- Trygghet! Är det något jag inte behöver så är det trygghet, jag har alltid varit tillräckligt trygg i mig själv.
-- Vad ska du ha mig till då?
-- Ja, du kan väl inte vänta att jag ska söka äventyret i dig.
-- Du kan söka i mig, det är det du inte gör.
Kanske det. Jag förstår bara inte varför det måste vara ett sånt sökande och bökande och bråkande hela tiden -- varför kan det inte få vara som det är, vi är ju lyckliga tillsammans?
Han sitter tyst med huvudet i händerna, en Bild av olyckan."

Eller:

"Är jag attraktivare på ryggen? frågar han bittert. Men det är bara hans klängande på mig som jag inte kan uppskatta. När han älskar mig med en sådan där självutplånande, självförtärande kärlek, blir det ju inget kvar av honom åt mig att vara kär i. Allt som behövs är lite likgiltighet, lite eldande likgiltighet. Det maa De da vite, citerar jag på glad norska ur Kjaerlighetens tragedie, at jo mer den ene elsker, des mere svinder den andens kjaerlighet.
Sen är det alltså bara det att han för sin del fungerar på motsatt sätt, det är det som gör att vi lever i en evig cirkel. Så här: Han vill ha mig -- jag vill inte ha honom -- han vill inte ha mig -- jag vill ha honom -- han vill ha mig -- etc."

Nu kanske det verkar som en klaustrofobisk roman, ett kammarspel. Så är det inte. Sundström håller berättartempot uppe i de 540 sidorna genom att slänga in nya älskare och älskarinnor åt de två huvudpersonerna, nya jobb på nya platser (Gotland, Sundsvall), nya miljöer. Läsningen är underhållande, haha-rolig, och samtidigt tankeväckande. En av de bästa romaner jag har läst.

---tidigare bloggat ur bokcirkeln: Faludis Ställd, Carin Holmbergs Det kallas kärlek (1, 2).

Sommarlåtar, juni 2013

Rikard "Skizz" Bizzi -- "Kärlek, funk och solidaritet" 
Riktig sommarmusik: skivan förenar 90-talssoul (Kayo!)/hip hop-sound med grym bas och, på sina ställen, jazzig flöjt. Samt riktigt rakt på sak fina och smöriga texter! Löv it. Nöjesguiden: "Kärlek, funk och solidaritet handlar om resan från psykisk ohälsa, missbruk och dekadens till ett liv som getts mening och ljusning genom kärlek. Det skulle lätt kunna bli cheesy pekoral, men Skizz ror det hela i land med sin osentimentala ärlighet, sin humor och sin perfekta syntes mellan ord och musik"

Maria Eriksson -- "Ljus i gråa dagar"
Den här skivan har jag lyssnat på några månader nu och den växer på mig. Det kanske inte låter så märkvärdigt vid första lyssningen men några av låtarna är råstarka, däribland denna.




Nord & Syd -- "En av er"
Detta är så nära jag kommer att gilla U2: politisk arena-indie som jag älskar. Hittig pianorock med en text om arbetslöshet, socialbidrag eller liknande:

Så svårt att glömma:

jag var en människa

och mycket mer än en siffra

på nyheterna

mycket mer än ett fall

Men nu när ni ser mig

hamnar huvuden på sned

ni tar er rätt att berätta

om allt jag gör som är fel

så jävla vänligt av er

Men jag var en av er

jag tog del, jag var en del

behövde aldrig försvara mig

jag såg er rakt in i ögonen

”Inte ett bidrag”

säger handläggaren

men det känns som att mössan

har vuxit fast i min hand

när allt jag gör är att be

Bandet säger själva: "Musikaliskt tänkte vi lite snabb kraut och ABBA, förstås."

Woods -- "Cali in a Cup" 

Underbart sound, rätt likt Beachwood Sparks, väldigt Laurel Canyon 1967; jag tröttnar lite på effekterna på sången men i övrigt grymt sound som sagt och massvis med bra låtar.

Big Deal -- "Golden Light"
Melodiöst, låter som Dinosaur Jr. Räcker för mig!

En värld av sorg: Elisabeth Rynells Till Mervas

Elisabeth Rynells Till Mervas från 2002 är en dyster, otroligt bra skriven roman om en kvinna som lever i total ensamhet efter ett mentalt sammanbrott många år tidigare. Den tar sin början i att kvinnan får ett mystiskt, kort brev från den man hon en gång älskade, som anger sig nu vara i Mervas, en nedlagd gruvort i Norrbottens inland. Kvinnan, Martas, minnen spelas upp och hennes resa till Mervas skildras. Det finns knappt någon dialog och knappt några personer förutom Marta. Skildringen av brevets ankomst är signifikant för stämningen i Till Mervas:

”Det hade kommit ett brev från andra änden av tiden och det blinda och självuppfyllande en-dag-i-sänder-liv jag gått i under så många år hade hastigt gått i bitar. Nu hade jag i stället fått hela livet, hela livsberättelsen i famnen, och den liknade ett flått djur, ett flått men ännu sprattlande, levande djur. Och jag skalv av att hålla det, skalv nerifrån bottnen av mig själv.”

Valet av bild – det flådda djuret – är talande: här är man aldrig långt från katastrofen, från skadan, från smärtan, från det köttiga såret. Inte mycket senare kommer bilden, för Martas sårbarhet: ”Jag var så nyförlöst, så nyöppnad.” Martas smärta är fysisk, allomfattande, till synes uteslutande all omvärld. Man kan tro att detta skulle bli monotont, såsom Thomas Bernhards utstuderade monomani av ilska, men även om stämningen är monoton blir inte läsningen det; Rynells språkbehärskning är så total, så elegant, att till och med denna kompakta sorg blir läsbar och till med njutbar. Det förvånar mig inte att Rynell skrivit mer poesi än prosa; här finns en förtätning i formuleringarna och en precision som jag associerar med en mer fåordig konstform. Inte heller att Rynell nyligen givit ut en poetik, hyllad av recensenterna, förvånar.

Bilderna är direkta, fysiska. Marta förnimmer ”känslan att någonting otröstligt drack av mig och livnärde sig”; ”det finns”, konstaterar berättaren, ”i mitt liv en stad försänkt i mörker”. I Till Mervas kan man bo inne i en gråt, ”som i en grotta, en röstgrotta av hes, utmattad gråt.” Och värme kan beskrivas som att ”som låg jag i en stor munhåla”. Rynells stil är magiskt bra – Nabokovsk i sin precision, om än temperamentet är den ironiske ryssens motsats.

”Kanske drivs man i kärlek av en lidelse att bli älskad helt och fullt, på varje fläck, i varje skrymsle. När jag alltmer enträget ville släpa ned Kosti i mina svartaste, fulaste, mest stinkande små skrymslen och hål, då stötte han bort mig. Med ens var han hård och ointaglig, jag hade passerat en gräns, hans annars så milda väsen förändrades och han blev torr och karg och sträv. En bergöken. Och han tvingade mig ut ur sitt liv, någon väg tillbaka fanns det aldrig. Han tvingade mig ut med bara orden. Inte ens höja rösten, inte ens skrika behövde han. Bara de hårt och torrt frampressade orden. Med dem drev han mig ifrån sig, ut ur lägenheten, den lilla studentlägenheten som vi delat. Mer behövdes inte, jag var redan krossad.”

Intellektuella 60talsfrisyrer

I fredags kollade jag lite på en kulturdokumentär på SVT, "Siri Derkert -- jag var omöjlig", om konstnärinnan Siri Derkerts långa karriär. Ur denna vill jag plocka upp en fascinerande bild av manligt intellektuellt hårmode ca 1960, från ett klipp i filmen apropå att det då rykande färska Moderna Muséet  i Stockholm år 1961 arrangerade en separatutställning med Derkerts konst. Om Moderna Muséet är i filmen med ett klipp där muséets chef Pontus Hultén, intendenten Carlo Derkert (son till Siri) och en positiv kritiker Ulf Linde får kommentera uppståndelsen kring en utställning. Tre intellektuella män -- och kolla på frisyrerna.

Hultén

Derkert

Linde

Så strama frisyrer, på så far out intellektuella typer -- Linde skriver böcker om Duchamp, Derkert är kompis med Peter Weiss, Hultén skapar kontroverser med Rauschenbergutställningar och annat. "Innanför denna square frisyr pågår o-square tankar." Jag gillar det.

Försommarmusik

Åh, de vintergistna höfterna som äntligen kommer i rullning! Den här tiden på året, precis när syrenen har börjat blomma, är så andlöst vacker. Vad passar då bättre än bra musik?

Nytt från Vampire Weekend. Snyggt, smakfullt, svängigt, känslosamt, fyllt av populärkulturella referenser.

Från Stockholms tropiska förorter kommer denna lyxiga låt. Oemotståndligt!

Ingen sommar utan Reggae! Cleos vers på den här låten är det fetaste jag hört 2013.
"Vet du vad jag fått höra sen dag ett? Om och om och om igen sen dag ett
Att jag är bra för o va tjej, att jag e bra för o va fucking brud"

Skönt dansbands-country-sväng från Caitlin Rose!

 

På tal om dansbands-country, Emmylou Harris samarbete med Rodney Crowell är riktigt fint.

Danmark i våra hjärtan

Blev så glad när jag av en händelse surfade in på Johan Hurtigs blogg på cafe.se idag. Han har varit i Danmark och förmedlar den här ögonblicksbilden nedan. Väldigt välfunnen och träffande bildtext (man måste nog klicka på bilden för att kunna läsa). Jag fick omedelbart en flashback till vår bloggcykelsemester på Jylland för några år sedan, då det dock tyvärr aldrig blev några tatueringar. Älska Danmark!

Reklamfilm för Hornstull

Stadsdelen Hornstull i Stockholm har nyss fått en - enligt många - välbehövlig ansiktslyftning. Stadsdelen tillhör ett område som är känt som "knivsöder" (numera populärt "global-knivsöder") och var för inte alltför länge sedan ruffig och stökig, men har sakta men säkert gentrifierats. I och med att Hornstull nu har fått ett eget köpcentrum (så att en inte längre behöver åka hela långa vägen till Liljeholmen för att handla på H&M) är omvandlingen komplett.

Jag tror att det är närmast omöjligt att stoppa gentrifieringen, och det är möjligt att de förändringar som har skett är till de bättre, men det är väldigt lustigt att se hur det "nya" Hornstull marknadsförs. Den här filmen har roat mig väldigt mycket den senaste veckan, det tycks vara ett skämt men jag tror faktiskt att den är på riktigt. Det är så oerhört billigt att använda en changerad skivbutik och en loppis för att ge något slags "äkta" sken åt att det öppnar ännu en Indiska i stan, och mannen som säger att Hornstull är som ett mini-New York eftersom det ibland sitter en dragspelare i tunnelbanan fullbordar den ofrivilliga parodin. Stor underhållning!

Mer vårmusik

Våren är inte bara rolig, och det är inte vårmusiken heller.

Den arty indierocktrion Galaxie 500 tolkar Jonathan Richman på debutskivan Today från 1988.

Riktigt bra svensk punkpop med Vånna inget. Från 2012.

”Was this your celebrated summer? Was this your celebrated summer?”

Hanna Hirsch = punk influerad av Tant Strul. Guld!

Hövlighet och hyckleri: en reflektion utifrån Hinsehäxan

Kollat på början av teveserien Hinsehäxan (Molly Hartleb, 2012). Som så mycket annat som jag sett de senaste åren handlar det om 1970-talet. En fascinerande period.

Med Hinsehäxan slår det mig hur avlägset 70-talet känns. Justitieminister Geijer och den prostituerade Lillemor niar varandra. Att köpa och sälja sex är lagligt. Kombinationen mellan hycklad artighet och bibehållna maktstrukturer.

Och jag funderar på när folk började protestera mot det där. Sent 1800-tal, bohemer. Inte så intressant. Uno Åhréns 1920-tal. Väldigt intressant. Uppgörelsen med de borgerliga salongerna (Loos, 1908: "ornamentlöshet är ett tecken på andlig kraft"), med lyxvillorna (Åhrén recenserar Mies villa på utställning 1931: "åtminstone kan jag icke förstå annat än att den enda möjliga ägaren till ett sådant hus måste vara en samhällsparasit av något slag"). Demokratiseringen av byggandet och av inredningen och designen. Gunnar Asplunds arbetarkök 1917. Makarna Carl och Anna Larssons Sundborn med dess (genomkomponerade) "vardagstrivsel" blev ett ideal under 1900-talets två första decennier.

Hade jag varit Per Wirtén, hade jag sagt att jag sympatiserar med kulturradikalismen. Nu säger jag att jag är modernist.

När började den moderna vardagsideologin i Sverige? Med Zorn-Larssons folkliga nationalism? Ellen Key?

Mera vårkänslor

Fick ännu mer värkänslor idag när SMHI säger att nästa vecka ska det bli sjutton grader varmt samtidigt som jag snubblade över det här härliga klippet från Kalifornien. Två skäggiga män i Vans och hängslebyxor som bygger ett litet hus i en skogsbacke någonstans i solskensstaten. Kanske en lösning på bostadsbristen i Stockholm? Efter surdeg, korv och egengjorda inläggningar gissar jag att backstugusittare kommer att bli 2013 års modeord. Vad har man annars allemansrätten till?

Vårmusik

Vilken vår det ännu inte är! Trots den envist kvardröjande kylan har en viss vårfeeling ändå infunnit sig. Då känns det bra med en spellista som förstärker känslan av att dygnets medeltemperatur snart kommer orka upp över nollan. Våren brukar för mig innebära en del humörsvängningar och de ställer krav på att de spellistor jag lyssnar på är varierade. I år rullar jag runt på en konstant high men kommer nog blanda friskt ändå. Nedan några guldkorn ur listan.

 Cassie ft. Rick Ross - "Numb"

"I make music to numb your brain" - jag blir allt annat än bortdomnad av Cassies musik, och jag ser extremt mycket fram emot nya mixtapen som enligt uppgift ska komma i april i år, kraftigt försenad. When I make the wave you ride it, mässar Cassie entonigt över ett svinbra beat. OM jag ska rida den vågen, hela våren och sommaren.

 Bob Dylan och Johnny Cash - "Girl From The North Country"

Bästa scenen i Silver Linings Playbook är när den här låten spelas - jag hade aldrig hört den här versionen tidigare och blev helt jävla golvad. Dylans röst!!!!

 Fryars - "On Your Own"

Van Morrison är en annan musiker som allt oftare tycks inspirera unga vita indiepojkar. Efter Bon Ivers andra platta, där ju vissa låtar tycks tagna direkt från Van the Mans synth-oboe-epos No Guru No Method No Teacher, kommer nu Fryars, en Londonbaserad soulsångare som kämpat ett tag i kulisserna men som nu förhoppningvis når en bredare publik (mig, till exempel). "On Your Own" känns som om Echo and the Bunnymen gått på intensivkurs hos Barry White. Gillar!

 Daughter - "Human"

Jag blev så glad när jag hörde debuterande Londonbandet Daughter första gången och insåg att folk-emon lever! Jag har inte slösurfat så mycket timmerstugor i vackra berg sedan Band of Horses andra platta.

Cristopher Owens - "Here We Go"


Christopher Owens, mest känd som sångare i Girls, har (som vi tidigare uppmärksammat här på bloggen) släppt ett soloalbum i år. Flera i mitt tycke fantastiska låtar, bland annat den här Prefab Sprout-inspirerade pärlan full av vårligt vemodiga flöjter och munspel.

Håkan Hellström - "Det kommer aldrig va över för mig"

Håkan träffar rakt på min anthem-nerv med sin bitterljuva nya låt, som är perfekt för 30-plus-promenader genom ljusa kalla vårkvällar i förorten. Mina förväntningar inför skivsläppet den 17 april är minst sagt uppskruvade.

Annat gött våren 2013:
Cat Power - Sun-skivan. En brunn djup som själen att ösa visdom ur.
Grimes - Visions-skivan. Denna kanadensiska sätter mig på en ond My Little Pony och tar mig iväg till drömlandet.
Neil Young - On The Beach-plattan. Vaja, böneflaggor, i sommarbrisen vid min strandstuga. "All my pictures have fallen from the wall where I placed them yesterday".
Kleerup & Loreen - "Requiem Solution". Loreen - solklar på topp tre-listan över svenska sångerskor.
Kendrick Lamar - blir en ju inte färdig med på ett tag.
Ulf Lundell - "Lit de Parade". "Du var alltid fullast på krogarna, du skolka från livet natt efter natt/Du vakna upp och längta ut till skogarna och ditt drömda hus där och din abessinierkatt".

Susan Faludis "Ställd": Längre inåt landets manscirkel #2

 För ungefär ett år sedan drog vi igång en bokcirkel på temat mansrollen och jämställdhet, med att läsa Carin Holmbergs obekväma och intressanta avhandling Det kallas kärlek; om detta har Max bloggat här och jag här. Som en andra bok att läsa diskuterade vi en stor mängd titlar: Förklädd till man, Knausgård, Kvinnorummet, Strindberg, etc. Till sist så enade vi oss om den US-amerikanska feministen, journalisten och författaren Susan Faludis bok Ställd, som kom år 2000 (på engelska Stiffed). Faludis genombrott som författare kom 1991 med Backlash: The Undeclared War against American Women, som hon följde upp år 2000 med Stiffed: The Betrayal of the American Man. Tesen i Ställd kan kortfattat sägas vara att manligheten i det postindustriella USA är i kris: att inte bara kvinnorna utan också männen mår dåligt av patriarkatet, och att männen söker sin tröst i fel rörelser.

 Max slår i Ställd

"Vi måste skapa en vårdande manlighet"

Den är en mycket lång -- uppemot 600 sidor -- reportagebok med åtta-nio reportage från olika aspekter av den US-amerikanska mansrollen idag, eller rättare sagt på 1990-talet. Jämfört med annan feministisk litteratur som jag har läst så är Ställd mycket mindre teoretisk; Faludi håller sig nära till sina reportageobjekt och har inte så mycket av övergripande diskussion, utan en del slutsatser får man dra själv utifrån hennes framställningar. Jag hann inte läsa hela boken men de delar jag läst har reportage om arbetslösa arbetare från varvs- och flygplansindustrierna i södra Kalifornien, värstingkillar i ett småhusområde också i SoCal, en enkönad militärskola i Södern som får sin första kvinnliga lärare, den kristna mansgruppen Promise Keepers, och fans av football-laget Cleveland Browns som hotades av en flytt till Baltimore.

Ramverket för Ställd är att den US-amerikanska mannen har som ideal att vara en ansvarstagande familjeförsörjare men att avindustrialiseringen och den ökade arbetslösheten under 1980- och 90-talen försämrat många mäns chanser att leva upp till detta ideal. Uppsagda varvsarbetare säger till Faludi att de sen de förlorat jobbet och inte fått något nytt känner sig "kastrerade". För många av arbetarmännen som Faludi träffar kraschar också deras förhållanden och äktenskap när de blir av med jobbet, och de blir då tungt drabbade och vilsna i världen. De söker sig då bland annat till grupper som den kristna mansgruppen Promise Keepers, och Faludi hade också som hypotes i början av boken -- även om hennes resultat enligt hon själv talar emot detta -- att hustrumisshandel bland annat orsakades av att männen kände att de förlorat kontroll över sina liv. I någon mån är framställningen i Ställd ekonomistisk: förändringar i ekonomin och på arbetsmarknaden förändrar männens identifikationer och välmående. Förvånansvärt lite diskuterar hon den "andra sidan av myntet": kvinnorollens utveckling sedan den moderna feminismens startskott på 1960-70-talen; dessa förändringar har rimligtvis också förändrat männens villkor. Faludi jämför på ett par ställen 90-talets mansrörelser med samtida och tidigare kvinnorörelser, och säger att hennes stora fråga när hon började med reportagen var "varför motsätter sig så många män kvinnornas frigörelse?", men att den stora frågan efter ett tag blev "varför engagerar sig inte fler män i sin egen frigörelse?". Faludi menar nämligen att de flesta män mår dåligt av vårt samhälles mansroll. Hennes positiva alternativ tycks vara vad hon kallar "vårdande manlighet" och som hon kontrasterar mot dagens "ornamentala manlighet". Den ornamentala manligheten går ut på att visa upp yttre attribut av "manlighet", såsom muskler, styrka och bestämdhet. Den vårdande manligheten går däremot ut på att ta hand såväl om sin familj och sina nära, som om samhället i bemärkelsen att hjälpa till och engagera sig i gemensamma angelägenheter.

Ställd är fascinerande och läsvärd men för lång och jag saknar lite djupare essäistiska diskussioner som en omväxling från de konkreta reportagen. Frågan är också hur relevant boken är för en svensk medelklasspublik som jag själv: Faludis reportageobjekt är arbetarklass i USA med allt vad det innebär. Jag gissar att medelklassen i USA -- universitetsutbildade, kontorsarbetare mm -- inte har fått samma försörjningskris som arbetarklassen fått de senaste trettio åren, och vad gäller skillnaden mellan länderna så kan man knappast säga om Sverige att männen här som skakas i sin identitet söker sin tröst i kristna grupper som Promise Keepers; det är ett specifikt US-amerikanskt uttryck för krisen.

Inte desto mindre är Ställd en intressant och tankvärd bok, och jag tror att även om jag inte håller med hennes betoningar och detaljer, så fångar Faludi något av det viktigaste i dagens manskris. Som Maria-Pia Boëthius skriver i en debattartikel i SvD år 2008, där hon uppmanar Per Ström att läsa Ställd:

"Män som vill en annan värld måste våga det allra mest tabu: de måste sluta skylla sin hemska belägenhet på kvinnor eller feminister och ta itu med varandra och det män tillfogar andra män.

Den dagen de vågar det, den dag de vågar sätta sig upp mot makten, blir början till en ny värld."

Laura Nyro och Labelle- Gonna Take a Miracle

Laura Nyro gjorde i slutet av 60-talet början av 70-talet fyra skivor som singer-songwriter, pianodominerade historier med sparsamma arrangemang. Men hennes femte skiva är något annat: Gonna Take A Miracle från 1971 gjorde hon tillsammans med soulsångtrion Labelle, en grupp som gick från doo wop i mitten av 60-talet till funk, mest berömt "Lady Marmelade" i mitten av 70-talet. Gonna Take A Miracle är i någon mening en soulskiva, och spelades in i Philadelphia med Phillysoulens främsta producenter Kenny Gamble och Leon Huff. Den består av covers med mest girlgrouplåtar som Nyro lyssnade på när hon växte upp i Bronx på 50- och 60-talen, i lösliga arrangemang med sångarna i fokus. Stämningen rör sig från välarrangerad popmusik till skönt 70-talsflum, med betoning på det senare, och det är det som gör skivan så bra: rörelsen från hits till inspiration, improvisation och stämningar snarare än hitmelodier.

Laura Mvula - Is there anybody out there?

Den mycket begåvade sångaren och kompositören Laura Mvula släppte nyligen sin debutskiva "Sing to the Moon". Musiken på skivan har stor spännvidd och visar på influenser av 60-tals-soul, jazz, gospel, och r'n'b. Mvula bedriver dock långt ifrån en museal verksamhet, utan använder denna stora palett av influenser för att skapa musik som känns väldigt modern, och som med avstamp i traditionen tar klivet ut i den öppna rymden med stora, djärva steg. Med utbildning inom klassisk komposition är det kanske inte så konstigt att hennes palett är ovanligt stor.

Skivan innehåller många starka spår, men den låt som jag har fastnat mest för är "Is there anybody out there?", som har gjort mig på osedvanligt gott humör de senaste dagarna.

Låten inleds med en ensam kontrabas som spelar en ren kvint med en rytm som för tankarna till traditionell folkmusik och spelmansstämmor. Men istället för fiol och dragspel är det Mvulas röst som strax därpå gör entré. Det är en stark men beslöjad röst, som på ett enastående vackert sätt formulerar en sinnrik melodi som rör sig elastiskt runt den öppna kvinten. Det är oerhört vackert, och produktionen (inte minst reverbet) är fantastiskt lyxig.Från denna intima öppning förändras landskapet dramatiskt i nästa del, när Lauras röst (nu dubbad) kommer mycket närmare, och plötsligt ackompanjeras av orkester, med harpa, flöjt och fioler i förgrunden. Denna växelverkan mellan den lilla och den stora världen upprepas, innan refrängen kommer. I refrängen stakas en ny riktning ut genom en ackordföljd som inleds skenbart enkelt, men som med hjälp av ett storslaget arrangemang leder in i icke-diatoniska utsvävningar. Texten är närmast desperat, men med en resignation som förstärker dramatiken, och den är framförd på ett sätt som får mig att rysa i hela kroppen. Genom hela låten får vi som lyssnar ta del av dessa kontraster och sammanfattningsvis är detta bland det bästa jag har hört i år.

Här är videon från det första live-framförandet av "Is there anybody out there?":


Och här kan du lyssna på Spotify.

Ny låt med Steve Earle!

Gammal är äldst, och bara ett och ett halvt år efter senaste Sverige-besöket är Steve Earle aktuell med ny skiva och turné. Han kommer till Sverige i juni och besöker då Malmö, Göteborg och Stockholm. Att döma av den nya musikvideon har hans sociala patos inte minskat påtagligt sedan senast:

 

Anderssons - Sveriges PBR?

Ingen har väl kunnat undgå att den amerikanska ölen Pabst Blue Ribbon (PBR) finns att köpa på Systembolaget sedan en tid tillbaka.

PBR har många år på nacken och valdes år 1893 till Amerikas bästa öl. Försäljningen peakade på 1970-talet med 18 miljoner sålda tunnor, ett antal som vid millenieskiftet hade sjunkit till under 1 miljon tunnor, ett mer än 90-procentigt försäljningsfall.

In trädde så hipstern.

Under nollnolltalet har PBR successivt kommit att bli den amerikanska urbana bemedlade alternativkulturens öl, med en efterföljande försäljningssuccé. PBR självt vill inte fullt ut kännas vid detta faktum, eftersom man tror att det riskerar att underminera märkets klassiska status. Trots detta kan man på PBR:s hemsida hitta bilder inskickade av användare som visar "Pabst-drickare i tjugo-nånting-åldern klädda i alternativt mode". Man sponsrar också "indiemusik, lokala företag, föreningar för ansiktsbehåring, post-college-sport, sunkhak och radioprogram". En tydlig hipsterprofil alltså.

Jag vill nu lansera idén att Sollentunaölet Anderssons snart kommer claima titeln som ett svenskt PBR. Det har visserligen bara funnits sedan 1996 men är billigt (8:30 per flaska), relativt profillöst, kan gillas av alla med sin helt generiska lagersmak, och håller sig på rätt sida om fulölsgränsen, eller som vi på LiL sa när vi testade det: "för att vara billig lager: riktigt bra" och "smakar midsommarfest och hopplös tonårskärlek".

Jag gillar också hur företaget presenterar sin öl. Anderssons är "lika folklig som lättdrucken", menar de. Så här säger grundaren själv: " - Det skulle vara ett öl som passar alla. Lätt att dricka och smaka gott. Det ska vara kvalitet och jag ska kunna vara stolt över mitt öl." Signerat Mats Anderssons (sic). Någon däremot? Trodde inte det.

Jag vågar förutspå att vi redan i sommar kommer att se Anderssons i händerna på de fjäderbeklädda (jo, de kommer att finnas med i sommar också) anemiska unga fashionistas som i sina korta kostymbyxor, kepsar och färgglada sweatshirts kommer att befolka varma sommarklippor runtom Södermalm. Så bli inte förvånad om det är en brun Anderssonsflaska du snubblar över på skogsfesten i sommar. Jag hittar bara nedanstående bild på Anderssonsdrickare i aktion (från Instagram!), och den säger väl inte helt emot teorin i alla fall, även om lite vatten kanske måste flyta under bron först.

Och för de som undrar: nej, vi har inte spons från Anderssons (ännu! @Mats Anderssons)