Om Emily L. och alkoholromantik

Alkoholromantik är för mig ett ständigt aktuellt dilemma. För mig är alkohol något i grunden positivt, en drog som förhöjer intryck, skärper somliga sinnen och behagligt trubbar av andra, och får en att vandra en centimeter ovanför marken. Dessutom är det smak och kultur, gemenskap och sammanhang, tradition och arv, och givetvis flyktsoda.

Att det finns bekymmer kopplade till alkohol är inget att hymla om, och sannolikt skulle flera av samhällets problem vara lättare att tygla om tillgången till alkohol var skarpare reglerad eller rent av helt strypt. Eftersom jag gillar rusdryck och är sentimentalt lagd är jag svag för alkoholromantik, men som antyds här ovan skänker det ofta en besk eftersmak, inte alltid helt olik den beska smak som hyllandet av det manliga geniet lämnar efter sig. Många av våra firade konstnärer har ju varit män med stor aptit på svammelvatten, och som levt liv med mycket kreativitet, ångest och missbruk, där samtliga dessa ingredienser verkat i en slags symbios där det varit omöjligt att utröna var det ena börjar och det andra tar vid. Många av de alkoholrelaterade problem som finns i samhället har dessutom en tydlig koppling till patriarkatet och rådande maskulinitetsnormer. En stor del av den kvinnomisshandel och de våldtäkter som begås är exempelvis kopplade till berusning, och påfallande ofta ursäktas eller åtminstone förklaras problemen med att förövaren var onykter. Ett nästan dagsaktuellt exempel finns i söndagens Sydsvenskan, där det rapporteras att de våldtäkter som inträffat under helgen beror på fint väder och mycket alkohol, och där polisen i Västmanlands talesperson förklarar att "Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren, när folk är mer lättklädda och oftare rör sig utomhus". Detta är tyvärr ett vanligt sätt att skildra dylika händelser, där brottslingar frias från ansvar och alkohol, sol och avsaknad av heltäckande klädsel framställs som de direkta orsakerna till att våldtäkter inträffar.

Nu farligt nära att glida ifrån ämnet tänkte jag skriva några ord om Marguerite Duras fantastiska bok Emily L. som Modernista gav ut på nytt för några år sedan. Boken är sprängfylld med tankvärt stoff, knappt 100 sidor tjock som den är. I nytugåvan finns dessutom ett briljant förord av Sara Stridsberg, vilket känns helt logiskt, då det är uppenbart att Stridsberg och Duras är samma andas barn. I centrum står ett alkoholiserat par, en kapten och hans hustru, som spenderar sina dagar på en bar i Quillebeuf i ett trögflytande töcken av bourbon och svart pilsen. Berättaren sitter själv tillsammans med en älskare några bord längre bort, och genom fragmentariska fraser får vi ta del av det engelsktalande parets historia. Berättandet är abstrakt och drömskt, ja närmast drucket. Alkoholen är central, för övrigt lär Duras själv ha varit gravt alkoholiserad då hon skrev Emily L., och även om historian som långsamt vecklar ut sig är allt annat än munter är alkoholen ändå en skön lindring mot livets kantiga orättvisa och inte minst det oerhörda svek som kaptenen gjort sig skyldig till. Vad som fick mig att sväva ut i de inledande funderingarna kring alkoholromantik och genus är att jag inte kan minnas att jag tidigare läst en romantisk skildring av en alkoholiserad kvinna. Vad jag erinrar mig finns det gott om alkoholiserade och kraftfulla, kreativa och fascinerande män i konsten, medan kvinnors alkoholism skildras som något fult, hårt, enbart dekadent och motbjudande.Därför är det uppfriskande att genom Duras få detta perspektiv, innehållandes bomullslena rus och mjuka landningar efter många glas mörkt öl.

Men endast alkoholromantik gör ingen roman, det är i de hisnande miljöskildringarna och den lösryckta men knivskarpt fångade dialogen som den stora behållningen finns. Genom Duras skarpa penna tillåts vi läsare snudda vid förståelsen av smärta, rädsla, beroende, död, men också evig kärlek. 

Följande utdrag tycker jag väl sammanfattar Duras lätta språkbehandling, poetiska penseldrag och dunkla mystik. Det utspelar sig när berättaren i bokens inledning betraktar det engelska paret och försöker komma underfund med vad det är för mörk hemlighet de bär på:

"Varifrån kom tjuskraften, behaget, det lätta sommartalet hos dessa människor? Det är omöjligt att veta. Jag vet inte. Utan tvivel från deras ödmjukhet inför döden, säkerligen. Men också från denna skamlöshet. Från denna händelse. Från alla dessa saker sammantagna och  från var och en för sig. Utan att man kan säga vare sig varför eller hur. Från floden likaså, från detta ljus som allt badade i, från denna vithet som de vita klipporna spred överallt. Från klippornas vithet och från kritstenen. Från klippornas vithet och havsskummets. Från vitheten hos blått som blandats med sjöfåglarnas vita. Liksom från vindens vithet."