Hyllas den som hyllas bör: Laura Cantrell

Här på bloggen har vi en försmak för nyare country. Vi har spelat förband till Eileen Jewell, hyllat Zoe Muth, nått extas med Gillian Welch, knutit nävarna tillsammans med Steve Earle i Filadelfiakyrkan, hoppats på Tift Merritts återkomst till formen, sagt med Toby Keith "I love this bar", ryckts med i Brad Paisleys fläskiga sväng, och inte minst smällt av på några av de bästa -- "Fearless Heart", "Metal Firecracker" och "Harlem River Blues". Men några favoriter har inte fått något omnämnande. Länge har jag tänkt på att skriva något om Caitlyn Carys (ex-Whiskeytown) solokarriär, och om Laura Cantrell.

Idag blir det Cantrell. Hon föddes 1967 i Nashville och flyttade som ung till New York för att studera på Columbiauniversitetet. Hon gjorde sig känd i musikkretsar som radio-DJ och kännare av gammal country och rootsmusik, och albumdebuterade 2000 med Not the Tremblin' Kind; därefter har det blivit ytterligare fyra skivor, varav en är en coverskiva med bara låtar som honky tonk-legendaren Kitty Wells spelat in. Hon spelar midtempo-countryrock med starka influenser från The Byrds, underbara janglegitarrer och körer. Det är rak musik; Cantrell är ingen märkvärdig sångerska men som Allmusic säger gör hon liksom Merle Haggard det mesta av den röst hon har. Jag rekommenderar hennes skivor varmt.