Elisabeth Rynells Till Mervas från 2002 är en dyster, otroligt bra skriven roman om en kvinna som lever i total ensamhet efter ett mentalt sammanbrott många år tidigare. Den tar sin början i att kvinnan får ett mystiskt, kort brev från den man hon en gång älskade, som anger sig nu vara i Mervas, en nedlagd gruvort i Norrbottens inland. Kvinnan, Martas, minnen spelas upp och hennes resa till Mervas skildras. Det finns knappt någon dialog och knappt några personer förutom Marta. Skildringen av brevets ankomst är signifikant för stämningen i Till Mervas:
”Det hade kommit ett brev från andra änden av tiden och det blinda och självuppfyllande en-dag-i-sänder-liv jag gått i under så många år hade hastigt gått i bitar. Nu hade jag i stället fått hela livet, hela livsberättelsen i famnen, och den liknade ett flått djur, ett flått men ännu sprattlande, levande djur. Och jag skalv av att hålla det, skalv nerifrån bottnen av mig själv.”Valet av bild – det flådda djuret – är talande: här är man aldrig långt från katastrofen, från skadan, från smärtan, från det köttiga såret. Inte mycket senare kommer bilden, för Martas sårbarhet: ”Jag var så nyförlöst, så nyöppnad.” Martas smärta är fysisk, allomfattande, till synes uteslutande all omvärld. Man kan tro att detta skulle bli monotont, såsom Thomas Bernhards utstuderade monomani av ilska, men även om stämningen är monoton blir inte läsningen det; Rynells språkbehärskning är så total, så elegant, att till och med denna kompakta sorg blir läsbar och till med njutbar. Det förvånar mig inte att Rynell skrivit mer poesi än prosa; här finns en förtätning i formuleringarna och en precision som jag associerar med en mer fåordig konstform. Inte heller att Rynell nyligen givit ut en poetik, hyllad av recensenterna, förvånar.
Bilderna är direkta, fysiska. Marta förnimmer ”känslan att någonting otröstligt drack av mig och livnärde sig”; ”det finns”, konstaterar berättaren, ”i mitt liv en stad försänkt i mörker”. I Till Mervas kan man bo inne i en gråt, ”som i en grotta, en röstgrotta av hes, utmattad gråt.” Och värme kan beskrivas som att ”som låg jag i en stor munhåla”. Rynells stil är magiskt bra – Nabokovsk i sin precision, om än temperamentet är den ironiske ryssens motsats.
”Kanske drivs man i kärlek av en lidelse att bli älskad helt och fullt, på varje fläck, i varje skrymsle. När jag alltmer enträget ville släpa ned Kosti i mina svartaste, fulaste, mest stinkande små skrymslen och hål, då stötte han bort mig. Med ens var han hård och ointaglig, jag hade passerat en gräns, hans annars så milda väsen förändrades och han blev torr och karg och sträv. En bergöken. Och han tvingade mig ut ur sitt liv, någon väg tillbaka fanns det aldrig. Han tvingade mig ut med bara orden. Inte ens höja rösten, inte ens skrika behövde han. Bara de hårt och torrt frampressade orden. Med dem drev han mig ifrån sig, ut ur lägenheten, den lilla studentlägenheten som vi delat. Mer behövdes inte, jag var redan krossad.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar