Kollat på början av teveserien Hinsehäxan (Molly Hartleb, 2012). Som så mycket annat som jag sett de senaste åren handlar det om 1970-talet. En fascinerande period.
Med Hinsehäxan slår det mig hur avlägset 70-talet känns. Justitieminister Geijer och den prostituerade Lillemor niar varandra. Att köpa och sälja sex är lagligt. Kombinationen mellan hycklad artighet och bibehållna maktstrukturer.
Och jag funderar på när folk började protestera mot det där. Sent 1800-tal, bohemer. Inte så intressant. Uno Åhréns 1920-tal. Väldigt intressant. Uppgörelsen med de borgerliga salongerna (Loos, 1908: "ornamentlöshet är ett tecken på andlig kraft"), med lyxvillorna (Åhrén recenserar Mies villa på utställning 1931: "åtminstone kan jag icke förstå annat än att den enda möjliga ägaren till ett sådant hus måste vara en samhällsparasit av något slag"). Demokratiseringen av byggandet och av inredningen och designen. Gunnar Asplunds arbetarkök 1917. Makarna Carl och Anna Larssons Sundborn med dess (genomkomponerade) "vardagstrivsel" blev ett ideal under 1900-talets två första decennier.
Hade jag varit Per Wirtén, hade jag sagt att jag sympatiserar med kulturradikalismen. Nu säger jag att jag är modernist.
När började den moderna vardagsideologin i Sverige? Med Zorn-Larssons folkliga nationalism? Ellen Key?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar