Greider < 3 Bagarmossen

 Bagarmossen. foto från wiki

Årsta gentrifieras, konstaterar Göran Greider, som bott där sedan 1993, i sin nya diktbok Och dagarna är som små  sekler:

"Ur de gamla husen från fyrtiotalet:

Allt yngre människor

kliver nu ut ur dem.

Närförorten förändras.

Ambulansen hörs inte lika ofta.

Kärleken är arkitektonisk."

Medelklassmammorna och -papporna går över torget, sushibutikerna har landat; "vem är då jag som hör / till denna medelklass men ändå / inte kan förlika mig med den?" Föräldragruppen på dagis blandas mellan "Reklammannen och lastbilschauffören, journalisten och kassörskan." Men ännu är Årsta, till skillnad från staden innanför tullarna, ingen "moderatstad"; Greider går som en general längs med Årstaviken och funderar på politiken och invasionen från innerstaden.

Så flaxar han ut och drömmer om villaboende i Gamla Enskede, eller, mer otippat, till ett Bagarmossen där han trivs:

"Det var länge sen jag var här, på det lilla torget, Folkets Hus, människor som släntrar genom vårkvällen. De södra förorternas särskilda ljus, de lite slitna husen, det lite slitna folket, det är ju här jag hör hemma: kunde ha vuxit upp här i ett annat liv, innerstan långt där borta som suger makt ur folket här. Vänsterpartiland, dessutom, med kämpar från Colombia, Grekland, Sverige, en annan sorts vrede, den kan kanske fångas i pasolinska terziner, men då måste jag vandra länge, känna gesterna hos de där ungdomarna som rör sig nerför rulltrappan. Gatorna, betongen, asfalten har erövrat sina minnen, det är Wedding och Neukölln, lugnet och aktivismen, en äldre radikalism som förmår växa på nytt: Bagarmossen." (203)