Mötet mellan Stockholms-efterkrigstidsarbetarklassen och Hälsingland genom dragspelet

  

Perssons pack live på Pustervik i Göteborg, avskedsturné, september 2014

Förra vintern hamnade jag en kväll i ett sån där internet-googling-kaninhål som man trillar i ibland. Vi kollade på en dokusåpa om träning och där figurerade en gänglig löpningscoach som hade ett förflutet som rocker, närmare bestämt som trummis i Perssons pack. Den där? Jag kände inte alls igen honom och fick googla och uppdatera mig om "Packets" skiftande uppsättningar över åren. Så hamnade jag på dragspelaren, Magnus Lind. Och där trillade något teverelaterat på plats igen: det var ju han som skymtade som Ainbusk-Marie Nilssons sympatiske make på Gotland i dokumentären om Josefin Nilssons tragiska öde.

Och Lind visade sig vara en så go figur att läsa om. Jag hittade en underbar intervju i Hela Gotland och känner bara hur jag snöade in på hur denne urstockholmare först accepterade Hälsingland och skogen där, och sedan Gotland. Så här målas en bild av Linds uppväxt i Hägerstensåsen:

Familjen är bättre bemedlad arbetarklass, farsan portvakt och sjukvårdare på Långbro, morsan sjuksyrra på deltid, från lägenheten på tredje våningen ser man hela världen; flygplanen som landar på Bromma i norr, i söder ända bort till det vida Södertörn.

Magnus drar i sin mustasch och bullrar så kistan hoppar:

– Vet du, vi bodde på Valutavägen i kvarteret Skattmasen. Runt om hette gatorna Vinstvägen och Inteckningsvägen...där jävlar skulle arbetarna veta sin plats, haha, ingen poesi alls.

Han spelade i ett hippieband på 70-talet, körde taxi, hittade på namnet Black Army, "polade med en tjej som bodde i Freddan" (Fredshäll)... Och hamnade på 1990-talet i Hälsingebandet Perssons pack.

Arvid bloggade för länge sen fint om dragspelets historia, om Calle Jularbo och danser. Harry Martinsson skrev:

Dragspelet fick sin största framgång i granskogar.

Det var byggt för att överrösta grov tallskog.

Det kunde sättas i knät som en kittlad piga

och rallarhänderna skyndade tapplande fram över dess

tangenter och basar.

Och segern vanns från Smålands Markaryd till

Stora Lule.

Skogarna gav sig och kastade valsen om Hammarfors

och Västanfors

mellan granstupen i Doversfors, Skogafors och Kilafors.

Och mötet mellan Magnus Lind, stockholmskisen, och det rustika dragspelet fascinerar mig. Mötet mellan Hägerstensåsen och Hälsingland:

Magnus har funnit sig tillrätta där uppe, blivit du och bror med jägare och skogsmän. Tystnaden, myggoljan, tjärveden, voltstarterna på Bollnäs och Hagmyren.

Men att bo där för jämnan, nja. Det är rakt och det är reko, men granskogen alldeles för mörk för hans smak.

– Jag var där uppe ensam och funderade. Jag kom på att jag faktiskt vantrivdes på Kungsholmen, rullatorerna försvann och in kom golfbagar och SUV:ar, grannen köpte balettkläder och började jogga, jag blev både deppig och förbannad, fullt av egomaskiner överallt, Stockholm blev en annan stad.

Så han for hem och gav sin hustru, som inte är hemma när den här intervjun görs, hennes livs överraskning: ”Du, vi säljer skiten och flyttar till Gotland”.

Och så blev det, efter 25 års tjat?

– Ja, och det absurda, vet du vad det är? Jag älskar det. Ljuset, kalkstenen, det finns en lätthet här...jag går bra ihop med hela Nilsson-släkten och samtidigt har Marie och jag kommit närmre varandra. Allt är bara bra.

Sist han var i Voxna, berättar han, blåste han längs Essingeleden utan den minsta ton av längtan in till stan.

Så kan det gå!

– Ja. Vad är det som är så speciellt med det där strecket, har jag alltid sagt. Horisonten. Nu älskar jag den. Livet har gett mig en snyting, kan man säga.

Magnus Lind, en man som kör "Hva gor vi nu, lille du" live!