När jag häromveckan gick till universitetsbiblioteket och lånade hem ett par volymer om funktionalism och stadsplanering i Sverige, så väckte böckernas varierade ålder en undran om funktionalismens konjunkturer - en bok från 1972, kommer den fortfarande vara i grund och botten starkt positiv? En bok från 1980 som heter Farväl till funktionalismen, kommer den helt döma ut F? En avhandling från 1988, kommer den vara helt pomo och anti-funktionalistisk? Denna avhandling från 1988, Johan Rådbergs från KTH, har jag nu kommit till, och dess förord gav mig i denna tid av härliga promenader i gamla Enskede vatten på min konjunkturspekulationskvarn:
"/.../ Min förhoppning är att den här avhandlingen skall vara en ledtråd i sökandet efter en annan modell i stadsbyggandet än den som präglat efterkrigstiden. En modell som tar upp en av de bärande idéerna i 1910- och 20-talens svenska stadsbyggande, idén om en lågbyggd måttligt tät stad - trädgårdsstaden. /.../
Enskede i januari 1988
Johan Rådberg"
Doktoranden Rådberg har alltså ett tydligt budskap och ärende: ut med "hus i park"-funktionalismen och in med, otippat nog, 10- och 20-talens trädgårdsstad! Och detta skriver Rådberg i den kulturella gottegrismedelklassens Enskede: det passar ihop så fint; Rådberg levde som han lärde. Avhandlingen rymmer också en del tydligt normativa uttalanden, till exempel så utnämner Rådberg perioden 1905-30 till den svenska stadsbyggnadens "guldålder" (s 35).
Jag ska här redogöra för vad Rådberg menar med "trädgårdsstaden" och varför han ser denna som ett ideal för svensk stadsplanering, och därefter gå över till att sammanfatta Rådbergs skildring av svensk - framför allt Stockholms - stadsplaneringsutveckling från ca 1930 till ca 1970.
Trädgårdsstaden, Rådbergs ideal
"Trädgårdssstaden", kan man tänka, "är väl en fin idé men det handlar ju bara om dyra villor, så hur skulle det kunna vara ett ideal för stadsplanering generellt?" Jo, områden som Gamla Enskede är idag mycket dyra att bo i, men Rådberg skulle gentemot den invändningen nog säga att a) ts ska inte bara innehålla enfamiljshus, och b) ts var från början till för arbetarklassen. Trädgårdsstaden är i Rådbergs skildring inte exklusivt ett villaområde, utan ett område som kombinerar villor med två-tre våningars hyreshus (s 101f). Och han gör också en poäng av att skilja trädgårdsstaden, med mindre enfamiljshus ("småstugor"), från villastäder som Djursholm (s 171).
Trädgårdsstaden som typ i svensk stadsplanering springer enligt Rådberg ur "arbetarbostadens kris" i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet (s 109). I industrialismens växande storstäder som Berlin, Paris och Stockholm så debatteras för- och nackdelar med "hyreskasernen" som bostadsform flitigt av socialreformatorer, och många ställer sig kritiskt till det spekulativa privatkapitalistiska byggandet med hög täthet för att höja avkastningen, och små lägenheter. För att komma undan denna situation ansåg en del reformatorer att man skulle från det offentliga stötta byggandet av "småstugor" för arbetare utanför stadskärnor; denna typ av bostad sågs som bra för livskvaliteten och inte minst bra för barnen. I denna anda byggdes till exempel delar av Gamla Enskede i Stockholm och Lundby egnahem i Göteborg - Enskede enligt stadsingenjören Albert Lilienberg 1916 "för de bättre situerade arbetarna" och Lundby för "de mindre bemedlade" (s 191).
Den centrala spänningen i Rådbergs avhandling, som ju formellt sett handlar om täthet i stadsplanering under hela perioden 1875-1975, handlar i min uppfattning om motsättningen eller dialektiken mellan trädgårdsstadska och funktionalistiska program för Stockholms planering, med 1930-talet som en ideologisk brännpunkt. Den mer trädgårdsstadska falangen, som utanför tullarna ville bygga låg- till medeltätt med stor andel småhus och med två-tre våningars flerfamiljshus, hade företrädare som Lilienberg (stadsplanedirektör 1928-1944), Axel Dahlberg (fastighetsdirektör 1930-1946) och borgmästare Carl Lindhagen. Lindhagen formulerade fint 1931 sin idé om hur förorterna, då kallade "drabantstäder" och av honom "hembygder", skulle planeras:
"I varje hembygds centrum läggas hyreshus i högst tre våningar. De må gärna, där så lämpligen kan ske, utföras i stora, dock smakfullt komponerade komplex /.../ Närmast hyreshusen vidtaga smärre kulturparker eller eventuellt stycken av vildparker. Bortom dessa komma egnahemmen de mindre och större var för sig eller blandade med varandra. Utanför egnahemmen ligga koloniträdgårdarna. En sådan hembygd inramas till sist av ett skogsbälte såsom parkområde med anknytning särskilt till trädgårdskolonierna. /.../
Människorna drunkna enligt schemat ej helt i storstadens kollektivism. Hembygden sammanhåller olika människor till en gemenskap." (s 194)
I Rådbergs tolkning står trädgårdsstaden till synes paradoxalt för en "stadsmässig" planering, där tätheten inte ska bli villastads-låg utan det ändå ska finnas utrymme för lite lokala affärer och torg baserade på att småhus, radhus och mindre flerfamiljshus ska leda till hyfsad täthet.
Boven i Rådbergs drama är funktionalismen, eller åtminstone utspårade versioner av den. Han framställer funktionalistisk stadsplanering som en produkt av teknologisk hybris och byggföretags och handelskammares snöda egenintressen (jfr s 330). Här på bloggen har vi tidigare hyllat Hammarbyhöjdens smalhus, byggda i funkis-stil på 1930-talet, och i Rådbergs avhandling ter sig sådana områden - Hammarbyhöjden, Traneberg, m m - som resultat av en fusion av funktionalism och Axel Dahlbergs vision, snarare än renlärig funkis. Modernisterna ville nämligen ofta bygga på ett annat sätt; här är Bauhaus-ideologen och arkitekten Walter Gropius, tillsammans med Le Corbusier den på svenska funktionalister mest inflytelserike arkitekten, år 1931:
"I den kraftiga propagandan för enfamiljshuset mot hyreskaserner tycks man oftast ha glömt att skulden till dessa ovärdiga existerande bostadsformer inte alls ligger i byggnadsformen flervåningshus i sig utan uteslutande i den lagstiftning som tillåter byggandet av dylika hyreshus utan kontroll och utan social garanti emot spekulation. Hyreshuset har blivit impopulärt främst därför att det i sin gamla form - 3 till 4 våningshusblock, erbjuder så få fördelar. Mestadels äro avstånden mellan husblocken alltför knappt tilltagna, solflödet för ringa och tomtytan alltför begränsad. Bygges däremot tio- till tolvvåningshus, så förvandlas i dessa den gamla hyreshustypens nackdelar till lika många fördelar. Den med ansvarskänsla planerade och med rikligt tilltagen tomtyta, som ger möjlighet till inströendet av breda gröna fläckar, försedda moderna storkomplextypen kan fylla alla rimliga krav på ljus, luft, hemro och yttre trevnad och ger dessutom en mängd fördelar, som i enfamiljshuset äro praktiskt outförbara.
I det på rätt sätt planerade och uppförda höghuset får varje familj i vilken våning det än gäller möjlighet att se ett stycke himmel. Från de breda ljusinsläppande fönstren bjudes utsikt över ett något 100-tal meter trädbevuxet parkbälte, som skiljer från nästa huskomplex och erbjuder en härlig tummelplats i ren och frisk luft för barnen. Här kan naturen riktigt tränga in i storstaden och göres så därtill alla tak och balkonger till trädgårdar - något som tyvärr endast undantagsvis skett - kan faktiskt staden ovantill återerövra vad som går förlorat av naturen på markytan genom husens uppförande. Takträdgården måste emellertid bli mera kultiverad än hittills och komma i bruk mera, ty den erbjuder husets invånare en bekvämt tillgänglig solbad- och viloplats, med vidsträckt utsikt, avskild från stadens larm. Den gamla skräcken för hyreskasernerna kommer då att försvinna och människorna får i stället känslan av att leva i en grönskande stad, med naturens under dagligen - och inte blott under sparsamma söndagspromenader - inom räckhåll." (cit i Rådberg s 241)
Detta kommer ur artikeln"Framtida bostadshus", publicerad i kooperativa HSB:s tidning år 1931. Vi ser hur Gropius förespråkar riktigt stora hus - tio, tolv våningars lameller - med gemensamma grönytor snarare än privata såsom i en villa- eller trädgårdsstad, och att han också är starkt kritisk till små flerfamiljshus. Men inte desto mindre var det just som små flerfamiljshus som funkis-arkitektur i mångt och mycket kom att ta uttryck i Stockholm på 30- och 40-talen, när funkis-influenserna filtrerades genom axeln Lindhagen - Dahlberg - Lilienberg. Då byggde man till exempel dessa trevåningars smalhus i Hammarbyhöjden:
foto från Wikimedia CommonsOch dessa i Traneberg:
foto från Wikimedia CommonsOch dessa i Hjorthagen:
Rådberg redogör fint för debatterna mellan de två olika sidorna på 20- 30- och 40-talen. Den funktionalistiske byggmästaren Olle Engkvist skriver i Byggmästaren år 1927:
"Redaktören frågar om man bör lätta på koncentrationen i centrum. För egen del är jag fullt övertygad om behövligheten och önskvärdheten av fortsatt och förtätad koncentration. Jag kan ej finna något skäl för en decentralisation, att skapa fram en konstlad småstad i hjärtat av en modern storstad. Skola vi nu med allvar arbeta på att av Stockholm få en storstad, då går säkerligen vägen dit genom centrums modernisering. Ett av medlen är att gå med på det fulla utbyggandet av sjätte våningen och varför ej även den sjunde? Genom detta skapas ökade möjligheter och nya värden. /.../
Mig synes att Stockholm nu i det närmaste befinner sig i det utvecklingsstadium, som Paris befann sig i under 1850-talet, då parisarna insågo att något måste göras om de ville stadens sunda utveckling. De löste ej problemet genom låga hushöjder utan genom Haussmanns hänsynslösa husslakt och storartade stadsplan." (cit s 255)
Engkvist talar om "sjätte våningen" och "sjunde": i 1874 års byggnadsstadga, som inte ersattes förrän 1932, var det förbjudet att bygga högre än fem våningar i Stockholm. Och Lilienberg, som tillträdde som stadsplanedirektör 1928, hade inget emot detta: han hade gjort sig känd i motsvarande funktion i Göteborg med att bygga låga områden, i regel trevåningars, som Kungsladugård, och ville göra motsvarande i Stockholm. Hans första stadsplan för Stockholm från 1928 blev ett stridsäpple, när funktionalisterna - Åhrén, Gahn m fl - enade sig emot den.
I fråga om generalplanen hade de ingen framgång, men på sina punkter hade de definitivt det: Lilienbergs plan för Fredhäll 1927 var traditionell kvartersstad, men efter den funktionalistiska kritiken ändrade sig Lilienberg och byggde istället lamellhus enligt en funktionalistisk plan (som tidigare tagits upp på bloggen). Husen i Fredhäll blev dock klart lägre än vad utopister som Gropius eller Åhrén (som 1928 föreslagit sanering av nio kvarter i Vasastan med rivningar och byggandet av 10-12 våningars lameller. s 261) ville ha. Också för Traneberg segrade år 1932 den Dahlbergska linjen: man byggde 3 våningars smalhus (10 m djup) snarare än de högre och tjockare hus som funktionalisterna t ex på HSB ville se (s 270). Samma år, 1932, utlyste fastighetskontoret en tävling om "billiga bostäder". Funktionalisterna hävdade ju att det skulle vara mer ekonomiskt att bygga högre och tjockare, men Dahlberg hävdade att så inte behövde vara fallet. Han fick rätt, och "de nya smala husen kom att bli den allenarådande hustypen för flerfamiljshus på stadens mark i ytterområdena under den närmaste 15-årsperioden" (s 271).
Trevåningssystemets dominans befästes ytterligare under andra världskriget, när starkt reglerade kreditmarknader gjorde att staten blev allt viktigare för att förse byggmästare med krediter för att kunna bygga. Socialdemokraterna såg krav på byggandet i samband med sådana lån som ett steg på vägen mot starkare politisk styrning av byggbranschen, och den s k "Westholms bibel" är ett exempel på hur statliga normer spelar roll i byggandet. Sigurd Westholm som 1916-1940 var stadsarkitekt i Stockholm skrev 1942 en skrift för bostadsbyggnadsbyrån om bedömningsgrunder vid utlåningsbeslut, och denna befäste ytterligare trevåningssystemet (s 296f). Rådberg: "40-talets trevåningssystem kan betraktas som en kompromiss melllan den funktionalistiska stadsplanetypen med fritt liggande hus och trädgårdsstadsdoktrinens krav på låga hus och måttlig exploatering" (s 299). Han talar också om "det smala trevåningshuset i sin funktionalistiska stildräkt" (s 301).
Men förstås byggdes också några hus högre än så. De första höghus som byggdes i Stockholm efter att 1932 års byggnadsstadga tog bort förbudet mot byggnader högre än fem våningar var HSB-hus på Kungsklippan på Kungsholmen:
HSB-hus i kvarteret Kungsklippan på Kungsholmen i Stockholm, bild från 1936 (wikipedia)Därifrån gick man också vidare med högre hus, som dessa åttavåningars punkthus i Årsta byggda 1946:
Årsta var, påpekar Rådberg (s 315n) ett område där Dahlberg förlorade diskussionen om hur man skulle byggas: i stadsplanen för området inkluderades femvåningshus snarare än trevånings som han ville ha (och som vi ser blev en del hus än högre när man började bygga.) Och de punkthus, jag tror att de är från slutet av 50-talet, som syns i bakgrunden på denna bild från Rågsved, en förort som kan misstas för "miljonprogramförort" men är äldre än så:
Funktionalisternas idéer om det önskvärda i att bygga högre än 3-4-5 våningar hade ju funnits där sedan slutet av 20-talet. Men de fick inte fäste i Stockholms stadsplaneringspolitik förrän andra halvan av 40-talet, när Lilienberg slutat som stadsplanedirektör och Dahlberg som fastighetsdirektör och ersatts av funktionalisten Sven Markelius (s 316). Mellan 1945 och miljonprogrammets början 1965 byggdes höghus i områden som Årsta, Rågsved, Vällingby och Farsta. Här ser vi Vällingby, som blev normerande, från luften år 1960:
Vällingby. Foto från Wikimedia commonsOch här ser vi 17 våningars punkthus i Farsta, byggda 1961:
Punkthus i Farsta. Bild från Wikimedia commonsVid detta laget, menar Rådberg, hade byggintressena, handelsintressena som företrädda av Stockholms Köpmannaförbund med dess direktör Gösta Bohman, och funktionalisterna fått som de ville: man byggde nya förorter med höga hus, öppen planering och trafikseparering. Han klassificerar perioden 1955-65 som "första höghusperioden", att skilja från miljonprogrammets period 1965-75 som blir "andra höghusperioden". Exempel på den första av dem är Rågsved, exempel på den andra är Bredäng (s 301). Redan Västertorp, som planerades 1946, fick 21 % punkthus 6-8 våningar, 60 % trevånings smalhus, och bara 19 % i radhus (s 327). Västertorp var också en av de första stadsdelarna med genomförd trafikseparering, något som blev mönster för senare höghus-förorter.
Rådbergs avhandling
Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875-1975 är matnyttig läsning, inte minst om man som jag kommer till den med en positiv inställning till funktionalismen. Den är mer struktuerad och mer "samhällsvetenskaplig" i tillvägagångssättet än vad Per G Råbergs avhandling var, och det är framför allt väldigt fascinerande att följa motsättningarna inom stadsplanerings- och byggnadsfrågorna från funktionalismens debut på 1920-talet till höghusplaneringens dominans i slutet av 60-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar