Elmbrants Hjalmar Mehr-biografi

Hjalmar Mehr. bild från Wikipedia

Björn Elmbrant, Stockholmskärlek: En bok om Hjalmar Mehr (Atlas, 2010)

Hjalmar Leo Mehr, döpt efter Branting och Tolstoj, föddes 1910 i Stockholm som son till två rysk-judiska invandrare som var mensjeviker och träffades på en förstamaj-demonstration år 1905. Han kom att bli en av Stockholms stora kommunpolitiker under 1900-talet: borgarråd i 23 år varav finansborgarråd (stadens högsta höns) 1958-66 och 1970-71, Kommunförbundets första ordförande och landshövding i Stockholms län 1971-77. Han utbildade sig till jurist och arbetade innan han blev heltidspolitiker inom stadsförvaltningen.

Hans eftermäle är djupt präglat av hippie-aktiviteten "Almstriden" från 1971, och Björn Elmbrants biografi Stockholmskärlek är uttalat ett försök att skriva om historien om Hjalmar Mehr, att nyansera och komplettera bilden av Mehr som en trädhatare och inget mer. Detta lyckas han alldeles utmärkt med, och det är inte så svårt: få människor är så endimensionella. Det är tre politikområden som jag fastnar för här: socialpolitiken, kulturpolitiken och stadsbyggandet.

Socialpolitik. Inför valet 1958 ville Folkpartiet, som då var S främsta konkurrenter i Stockholm, stävja konkurrensen från Högerpartiets populära partiledare Jarl Hjalmarson och betonade därför i valkampanjen vikten av att markera sparsamhet med offentliga utgifter. Mehr, S ledare i stan, ville däremot att kommunen skulle satsa mer. I kommunfullmäktige kunde han formulera sig så här: "Vi begärde av Huss [folkpartistiskt finansborgarråd] 35 tv-apparater på ålderdomshemmen, var beredda att pruta till 20, men fick noll". De borgerliga attackerade S för att vilja spä på "slöseriet på socialroteln". Men i april 58 visade tv dokumentären Strövtåg i folkhemmet, om den 21-åriga rullstolsbundna Maj-Britt Stenberg som placerats på ett ålderdomshem (sic!) i Stureby, och i programmet förklarade att hon visserligen trivdes på ålderdomshemmet men att det vore roligt att komma ut mer. Personal förklarade det hela med att det saknades pengar, och programledaren berättade att det fanns 500 sådana fall i Sverige, där kroniskt sjuka unga placerats på ålderdomshem. Socialdemokraterna bjöd in Stenberg till ett offentligt möte några veckor senare, tillsammans med handikapporganisationer som Hörselfrämjandet, Blindföreningen och Riksföreningen mot polio. Elmbrant beskriver Mehrs tal på mötet:

"I sitt tal inpräntade han, att det vid sidan av alla stora försäkringssystem, måste finnas en omsorg om individen, och att dessa individer har rättigheter, inte bara att överleva, utan också till ett rikt liv. 'Att få vara som andra' var nyckelordet.
- Det är en socialpolitik för en minoritet, och en minoritet må vara hur liten som helst. Dess mänskliga och moraliska rätt får inte nonchaleras eller försummas på grund av kvantitetstänkande.
Talet var fullt av konkreta exempel på samhälleliga skyldigheter.
- Någon lyx är inte tv för handikappade, sa han.
Expressen kände sig dagen därpå tvingad att instämma på ledarplats. Och Stockholms-Tidningens rubrik var 'Maj-Britt i fullsatt konserthus/fick fina löften för framtiden'. Hon hade kvällspermission från Stureby och fanns på bild med en entusiastisk Hjalmar.
Det var inte bara kärnan i handikapprörelsen som den här kvällen kände sig sedd. Mehr hade antagligen vunnit slaget om åtskilliga icke-handikappade väljare också, huruvida det snålades eller slösades på det sociala området." (s 125f)

I ett läge där kommunalskatten i Stockholm låg runt 10 procent och 21-åriga handikappade sattes på ålderdomshem, ansåg alltså FP och M att det "slösades" för mycket i socialpolitiken i stan. All heder åt Mehr för att han gick emot den dumsnålheten och för en solidarisk politik.

Kulturpolitik. Göteborg byggde en stadsteater på 1930-talet, Malmö skaffade en 1944, men i Stockholm gjordes detta inte förrän efter S valseger 1958, med Mehr som finansborgarråd. Högern var emot, ville inte ha konkurrens för privatteatrarna, och motionerade under 60-talet flera år om att lägga ner stadsteatern. Det var också Mehr som ordnade byggandet av kulturhuset på Sergels torg, och han brann för kulturpolitik som t ex stöd till teatrar. Elmbrant konstaterar:

"Och Mehr slogs för att Michael Meschke skulle få en fast dockteaterscen i Stockholm, en filial till Stadsteatern.
Det var inget han behövde göra, det fanns inga folkliga krav på en dockteaterscen som måste uppfyllas. Men han gjorde det ändå, utifrån något slags kall - vi kan väl eventuellt säga så - att sprida ljus och bildning." (s 161)

Stadspolitik. Med almstriden i åtanke och förförståelsen är detta förstås ett huvudtema i ens läsning av Stockholmskärlek. Jag förknippar här stadspolitiken med Mehrs marxism. Hans föräldrar var som sagt ryska flyktingar och socialister; Lenin hälsade på hemma hos familjen Mehr samma år som Hjalmar föddes och även Bucharin och Kollontaj var bekanta. Mehr ledde under SSU-tiden studiecirklar i marxism, och Elmbrants skildring av å ena sidan Mehr som en politisk "doer" som kommunicerade och samarbetade synnerligen vänskapligt med näringslivsdirektörer som Handelsbankens Browaldh, å andra sidan en person med en marxistisk och historiematerialistisk grundförståelse, är fascinerande och tankeväckande. Elmbrant: "Hjalmar Mehrs marxism. Inte något tuggande av teser, men en klar klassidentifikation, och en vilja att historisera sin samtid, det vill säga försöka se den med eftervärldens ögon." (s 204) Det är en klyscha det där med "inte något tuggande av teser", "testuggande" nästan måste nämnas i samband med ordet "marxism" i rumsrena sammanhang i högervindens Sverige, men kanske sant i fallet Mehr. Elmbrant ägnar förvånande nog ett helt kapitel åt Mehr som "lånekungen", en kommunpolitiker som tog stora lån för att kunna bygga tunnelbana och bostadsområden. "Lånekung" är lite missvisande, för någon stor makt framställs Mehr inte som att ha här, utan snarare beskriver kapitlet hur svårt det var för Stockholms stad att få de stora lån som behövdes: kapitalrörelserna över gränserna var vid denna tid starkt begränsade och trots Mehr tjat och kamp mot Riksbanken vägrade de tillåta honom utlandslån. Också staten - styrd i detta fall av Erlander och Sträng - var enligt Elmbrant ogin gentemot Stockholms kommuns behov. Och Mehrs relationer till de stora bankerna därför viktiga. Här finns fascinerande passager som när Mehr 1962 får ett stort lån, 300 miljoner kr, till stan beviljat från Handelsbankens VD Browaldh, och skickar ett brev till kommunfullmäktiges ordförande och ber honom tilldela Browaldh S:t Eriks-medaljen, och motiverar:

"Utan Browaldhs hjälp skulle vi idag befunnit oss i en djupgående kris ifråga om alla våra investeringar och hela vårt program beträffande Sätra-Vårby, sjukhusutbyggnad, T-bana m.m." (s 233)

Staten - och kommunen - är strukturellt beroende av kapitalet. "Lånekung"-kapitlet är märkvärdigt långt (20 s) och torrt, men något fascinerande är det här med Mehrs nödvändiga och högst praktiska klassamarbete. Det är här jag ser sambandet mellan stadspolitik och Mehrs marxism. Socialdemokratisk politik måste handla om att undantagslöst gynna folkflertalet - alla reformer, alla policies måste ha det målet. Det finns klassmotsättningar i samhället, det visste Mehr, men han var bevisligen inte feg för att samarbeta och söka win-win-situationer. När tunnelbanebygge och omstruktureringen av Norrmalm skulle genomföras, behövde stan pengar, och Mehr träffade de olika bankdirektörerna och bad dem om lån till stan i utbyte mot att de fick fina adresser i det nybyggda Norrmalm för sina bankkontor. Det är ingen revolutionsromantik i det där, och den socialdemokratiska skepsisen mot kapitalisterna skiner också igenom här och där i skildringen av dessa expansionsår, som när borgarrådet Joakim Garpe argumenterade för rivningar och ombyggnad i innerstan bland annat med den odödliga formuleringen "gamla äckliga Strandvägen". (s 170) Men det viktiga, från ett socialdemokratiskt perspektiv, måste vara att få saker gjorda för folkflertalet. En arg Mehr 1969, när han debatterat cityomvandlingen med skönanden Lars Gyllensten:

"Hjalmar, som han själv uttryckte det, kände en inte ringa avsmak inför 'den oerhört småborgerliga esteticism som grasserar, utövad av dilettanter och känslotyckare, som alla har det så förbannat mycket bättre personligen ... än de människor för vilka vi bygger och skapar.'
Så skrev Mehr i ett privat brev till Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter." (s 277)

Det finns kanske ett element av osaklig populism i det där. Men också ett element av en sund socialdemokratisk grundinställning, vad Elmbrant annanstans kallat "klasskänsla": att veta att socialdemokratisk politik alltid är till för folkflertalet, inte för att behaga författande disponentsöner till läkare som skriver på DN Kultur.

Jag går därför ifrån Stockholmskärlek med en ny respekt för Mehr och den fantastiska gamla rörelse som är socialdemokratin. Elmbrant är en duktig skribent, det visste jag redan, och detta är en lättläst - om än som sagt här och där lite väl detaljerad - och behaglig biografi, med mannen Mehr ständigt i rummet, utan den typ av djupare kontextualiseringar som t ex Henrik Berggren eller Kjell Östberg på olika sätt genomfört i sina Palmebiografier. Men inte desto mindre undrar jag om inte Stockholmskärlek ändå är lite svagare som litteratur sett, än vad Elmbrants egna briljanta Palmebiografi är.

Stockholmskärlek uppvisar här och var en märklig imprecision. Till exempel:

"Hjalmar och många andra av de kommunpolitiker som senare skulle kallas 'de röda patriarkerna' hade tumregeln att hellre handla än att inte göra det.
- Man måste uppvisa resultat, annars sopar man bort. Det är vårt dilemma, kunde Mehr efteråt erkänna." (s 251)

"Kunde efteråt erkänna"? När? I en intervju i en tidning mitt i skeendet, eller i nedskrivna opublicerade memoarer, eller vad? Också:

"Hjalmar var inte dummare än att han i sin kammare insåg att några verkligt 'rena' kommunalval [som inte påverkas av rikspolitiken, EB anm] kanske aldrig funnits och inte heller skulle finnas.
Men med en gemensam valdag, som nu drivits igenom, skulle det inte bli lättare, utan säkerligen svårare att hävda de lokala frågorna.
- Man blir som en jolle efter den stora skutan, sa han på ett seminarium några år senare." (s 259)

"På ett seminarium några år senare". Kanske är det väl hårt att reagera på dessa sätt att sammanfoga skeendebeskrivningar med Mehrs egna omdömen avgivna här eller där. Men det är något som skaver och jag undrar om Elmbrant inte kunnat förmedla det här bättre. Jag får ett intryck att själva skrivarhantverket i Stockholmskärlek är utfört med lite mindre geist än i Palmebiografin eller Fälldinbiografin, att miljöskildringarna här inte kan mäta sig med skildringarna från Ångermanland i boken om Fälldin. Detta trots att jag är bra mycket mer intresserad av Stockholm på 50- och 60-talen än Ångermanland på 30-talet. Så här kan en klick av lokalfärg utformas i det aktuella verket: "Han hade en brinnande cigarett i handen, för detta var på den svart-vita tid, när man ännu kunde röka i tv." (s 241) "Den svart-vita tid, när man ännu kunde röka i tv"? Är inte detta en lite lam beskrivning, klyschig? Är inte glöden i berättandet mindre än vad t ex Per Wirtén uppvisar när han beskriver ett gammalt fotografi i Där jag kommer från? I Stockholmskärlek finns också inslag av talspråk - "landshövdingens representationsplikter var inte Mehrs grej" (s 324), "för redaktionerna i Stockholm var Hjalmar många gånger som en tagg i röven" (s 312) - som inte gifter sig väl med stilen överlag, och som förstärker intrycket av att boken hade mått bra av starkare redigering.

Det är en bra bok ändå, Stockholmskärlek. Lärorik och man får perspektiv på saker och ting, blir påmind att ännu på 1960-talet hade Sverige inte mycket till välfärdsstat (eller välfärdskommun): väldigt mycket positivt som man idag tar för givet tog fart först då. Och att rädda Mehr undan det simplistiska eftermälet om almstriden, det är hedervärt om något. Samhällsingenjörer och folk som verkligen vill förbättra för folkflertalet, även om några träd i innerstan får stryka på foten: det är en grupp vars anseende står alltför lågt.

---
fin artikel om Mehr: Pontus Dahlman, "Hjalmar Mehrs hemliga sidor", DN 19 maj 2002.
SVT Play: Mehr om almstriden.