Joel Danell, mannen bakom Musette, beskrev inför släppet av skivan "Datum" (2009) sin musik som "fransk rapfilmmusik utan rap, trummor och film". Då dominerades ljudbilden av piano, gitarr,dragspel och vissling. På nya skivan "Drape me in velvet", där Musette utgått från gamla rullband från 50- och 60-talet och sedan spelat över och på olika sätt misshandlat dessa för att få fram den speciella ljudbild som präglar albumet, är avsaknaden av trummor borta. Soundet är nu mer elektroniskt, präglat av slagverk. syntar och blåsinstrument.
På gårdagens releasefest i restaurangdelen på Horsntull Strand uppträder Musette med en kvartett bestående av två keyboardister (med tillgång till en hel drös syntar), gitarr och trummor. Den något opraktiskt inredda lokalen är välfylld och stämningen är hög när bandet äntrar scenen efter den något kryptiska presentationen där Strands bokare och vd Conny C uttalar bandnamnet Musette med ett imaginärt frågetecken efteråt, vilket gör att det dröjer lång tid innan publiken förstår att det är dags att applådera (jfr I'm Ron Burgundy?).
Soundet är underbart, med ljuvligt skruvade syntljud, dunkande trummor och svävande tremologitarr. Det är svårt att på ett enkelt sätt beskriva Musettes musik; Emellanåt rycker det i dansnerven, emellanåt är det nästan stillastående ljudlandskap som målas upp. Den något skruvade ljudbilden och de oregelbundna kompositionerna kombinerad med relativt enkla ackordsföljder och lättillgängliga melodier bildar en oerhört tilltalande helhet. Det är i gråzonen mellan det svarta och det vita, det överdådiga och banala, som den mest intressanta musiken skapas, och Joel Danells känsla för den balansen är perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar