Detta är ett klassiskt mys-pys-livskris-drama som är välskrivet och välgjort, även om det i mina ögon inte når några svindlande höjder. Det har skrivits mycket om hur befriande det är att se George Clooney som en tafatt klantgök med dålig klädsmak, och det är onekligen roligt att se George Clooney som en tafatt klantgök med dålig klädsmak, men det som jag kommer att komma ihåg från filmen är det underbara soundtracket.
För mig var detta en ny genre, den hawaiianska musiken. Nog för att jag har sett hula-hula-flickor med ukulele och blomsterkransar porträtteras på film, men uppenbarligen rymmer den hawaiianska kulturhistorien större djup än så. Tack vare slack-key-gitarrens öppna stämning får musiken ett speciellt sound som distingerar den från annan populärmusik och lite googlande ger snabbt vid handen att artisterna, som exempelvis Gabby Pahinui, Dennis Kamakahi och Keola Beamer är väletablerade och erkända på Hawaii. Många av låtarna är instrumentala och målar upp en drömsk värld inte olik den Bill Frisell gärna frekventerar. Det doftar av country, pop och blues, men sångstilen är ofta mer "traditionell", i brist på bättre ord. Många av sångarna har djupa barytonstämmor och en mer pompös sångstil än vad som är standard i fastlands-popen, och jag som i vanliga fall tycker att texter är väl så viktiga som musiken njuter mycket av dessa underliga sånger, trots att jag inte begriper ett ord.
Vissa av låtarna på sonndtracket är så gamla som från 1940-talet, och då är soundet ännu mer likt traditionell blues, men med en underligt gällt klagande sångstil, som Sol Hoopii får illustrera här:
Hela soundtracket finns tillgängligt på Spotify, det kan vara värt en lyssning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar