Fredhäll i Stockholm: ett tydligt exempel på tidig funktionalistisk stadsplanering
funkishus i Fredhäll. bild härifrånPer G. Råberg, Funktionalistiskt genombrott: Radikal miljö och miljödebatt i Sverige 1925-1931 (Norstedts, 1972)
Vad är det som gör den arkitektoniska funktionalismen så fascinerande? Per G. Råbergs avhandling i arkitekturhistoria från KTH från 1972, Funktionalistiskt genombrott, ger mig tillfälle att fundera. Funktionalismen fick givetvis ett stort genombrott och inflytande i Sverige, och tillskrivs både det ena och det andra; i På spåret i fredags förklarades Le Corbusier som att ha inspirerat Miljonprogrammets byggande i Sverige, ett byggande som förstås började fyrtio år efter funktionalismens genombrott och tidiga ideologiska fas, så begreppet kan innefatta en hel del. Men jag tänker mig detta: utöver att jag helt enkelt djupt uppskattar hur husen ser ut i Hammarbyhöjden och Kortedala, och stadsplaneringen där, så är det fascinationen över hur funktionalisterna i stadsplanering och arkitektur ville artikulera två samhälleliga omvandlingar på andra plan: industrialiseringen på det ekonomiska området, och demokratiseringen på det politiska området. Funktionalisterna nedtonade betydelsen av konstnärskap och individen inom arkitektur och stadsplanering (s 293, 301), och lyfte istället fram massproduktionen, det funktionella och det anonyma. De gjorde också anspråk på att uttrycka en tidens anda och en tidens tvång, vilket gjorde dem intoleranta mot andra stilar och deras företrädare (s 224); så övertygade var de om att de hade rätt och var på, för att ta ett begrepp någon annanstans ifrån, på toppen av tidens våg. Råberg skriver fint i början av sin bok:
"Aldrig har väl heller en riktning framträtt inom miljökonsten på vilken beteckningen 'radikal' varit så adekvat. Funktionalisterna genomför en total estetisk revolt, men deras program är vidare än så. I målsättningen ingår stadsplaneringens reformering, bostads- och bohagsproduktionens industrialisering, införandet av en ny klasslös kultur efter den hierarkiska representationskulturen. Man uppträder med ett avsiktligt provokativt program, man är demonstrativt revolutionär, men ändå är det mindre än man kan tro yttringarna av en utopistisk idealism. Funktionalisterna är realister, de är fullt medvetna om den omvälvning i samhället som industrialiseringen och demokratiseringsprocessen medfört och inser att de nya förhållandena kräver en ny mentalitet och en ny miljö."
Visst är det fint - "införandet av en ny klasslös kultur efter den hierarkiska representationskulturen". Medelst förändrad arkitektur och stadsplanering! Och det ytterst intressanta förhållningssättet till samtiden och dess tendenser - å ena sidan en fullständig övertygelse om att man kunde omdana samhället, å andra sidan den uttalade acceptansen av vissa tendenser (industrialismen, kommersialismen), som man bara ville spela med snarare än förändra. Som till exempel tar sig uttryck i det svenska 20-talet genom att funktionalisterna intar den för en radikal/progressiv idag otippade positionen att vid kommersiell bebyggelse kan konventionella utsmyckningar ersättas av reklam för att ge variation i gatubilden! Samtidigt som man, med den kanske mest radikale svenske funktionalisten Uno Åhréns ord från 1927, tänkte att "För oss blir mer och mer allting möjligt och ingenting heligt." (s 51) Arkitekturskribenten Gotthard Johansson, positivt inställd till den nya rörelsen, rapporterar i december 1929 från en studieresa på kontinenten:
"Europa håller på att byggas om. Det är inte bara herrarna i Genève, som med tvivelaktigt, eller åtminstone betvivlat, resultat syssla med den saken, utan en rad unga och målmedvetna arkitekter i alla länder, som i bokstavlig mening hålla på att bygga ett nytt Europa. Icke sedan renässansens dagar har det europeiska huset och den europeiska staden stått inför en så radikal omgestaltning. I själva verket är det också den europeiska renässans- och barockstaden, av senare århundraden endast påbyggd - på bredden, höjden och djupet - som inför nya krav - tekniska, ekonomiska och sociala i ännu högre grad än estetiska - visat sig alltmer otidsenlig, och utan tvivel stå vi nu inför en liknande förändring som när den själv ersatte den medeltidsstad, som den ännu ofta sluter som labyrintisk kärna, en trång och smutsig, historiskt intressant men sanitärt besvärlig Altstadt, inom sig. Det nya Europa är - man tvekar, innan man uttalar det farliga ordet - funktionalismens." (s 133)
Funktionalismen uppstår på 1920-talet med Le Corbusier i Frankrike, Bauhaus i Tyskland och De Stijl i Holland; framför allt de två första får starkt inflytande på den svenska riktningen. Vad Råberg gör i sin avhandling är att följa dess första år i Sverige, från introduktionerna av Åhrén med flera ca 1925, till dess två manifest i form av Stockholmsutställningen 1930 och skriften acceptera! från 1931.
Funktionalisternas kritik rörde sig på flera plan - och som Råberg visar så var deras ståndpunkter inte alltid så sakligt grundade som de ville ha det till. Men grundläggande var att man förkastade (1) 20-talets ornamenteri och historiserande eklekticism i estetiken, och (2) kvartersstaden som princip för stadsplaneringen. På den första punkten kan man konstatera att funktionalisterna ansåg att prydnad var överskattat som syfte för vardagsvaror såväl som husfasader, och ville ha ett sakligare och mer industriellt uttryck. De menade att en förståelse av tingets funktion i sig kunde ge en skönhetsupplevelse, bortom ytans spel. Som vanligt så levererar citatmaskinen Åhrén, här i en artikel i Svenska Slöjdföreningens Tidskrift år 1925, om Parisutställningen:
"Blev man inte rent av rebellisk mot alltsammans och färdig att hata all konstnärlig omsorg om de praktiska tingen! Prydnadsform på varje millimeter av tillvaron - hur outsägligt äcklig bleve icke till slut en sådan miljö! /.../
Vilken vild längtan efter luft, rymd, frihet grep mig icke. Vilken tacksam tanke skänkte jag icke allt det som blott sköter sitt arbete utan att bry sig om sitt utseende. Glödlampan, tvättstället med varmt och kallt vatten, hisskranen vid Seinekajen, den franska boken av normaltyp. Den renodlade teknikens form som helt enkelt är anpassad efter det arbete den har att utföra och struntar i konsten!" (s 29, 48)
Ett annat roligt uttryck för denna utställning kommer från Åhréns recension av Gunnar Asplunds nya - och nu oerhört kanoniserade - stadsbibliotek i Stockholm, i 20-talsklassicistisk stil:
"Nedtill på stadshustornet sitter det en klocka. Man kan aldrig se vad den är ty den är ett enda konstrikt ornament. Ibland går det emellertid tre små figurer ut genom en dörr och in genom en annan medan från spelverket uppe i tornet ljuder en medeltida vemodig hymn. I stadsbibliotekets utlåningshall sitter en klocka som har distinkta former utan några ornament, som har den praktiska indelningen i 24 timmar, men romerska siffror, radiellt placerade. Vi längta nu alla mycket efter en klocka med vanliga arabiska siffror placerade med hänsyn till de personer som skola avläsa tiden. Vi tycka att IIIVX är ett opraktiskt sätt att skriva 18. Vi stå även frågande inför detta skrivsätts skönhetsvärde." (s 90)
Åhréns ironi är elegant, det är svårt att säga något annat. Men självklart hamnade funktionalister som Åhrén på kollisionskurs med designers som i högre grad ville betona behovet av sköna ting: Carl Malmsten var en av dem som skrev på upprop mot funktionalisternas anspråk på hegemoni inom arkitektur- och designvärlden.
lägenhetshus av Mies van der Rohe i Weissenhof, Stuttgart, från utställningen 1927Den andra punkt som jag lyfte fram var stadsplaneringen. Som Gotthard Johansson lyfte fram i citatet ovan ville man bygga en ny typ av stad. Rymligare, luftigare och mer utspridd: en föregångare till vad Per Wirtén fint kallar "tunnelbanestaden". Man ville bygga bostäder som folk i gemen skulle ha råd med, och dessa bostäder skulle samtidigt uppfylla vissa mål: berömt är funktionalisternas fixering vid solinflöde i bostäderna. Den starka betoningen av ljusets betydelse i lägenheter gjorde fritt stående lamellhus snarare än gårdshus till den perfekta lägenhetstypen, och man argumenterade också starkt för "smalhus", 10 meter djupa snarare än 15, där man skulle ha genomgångslägenheter som alltså skulle ha ljus från två sidor. Åhrén formulerade sig så här i programbladet till Stockholmsutställningen 1930:
"En utställning av bostäder för vår tids människor bör, om den verkligen skall ge någon behållning, angripa bostadsbyggandets och bostadsinredningens problem från grunden. Den måste ta ett radikalt tag i frågorna. Men samtidigt får den icke släppa kontakten med dagens ekonomiska realiteter. /.../
Man kan formulera den ledande tanken så: bygga de bostäder vi behöva till de pris som passa oss. Med 'vi' menas då den stora allmänhet som rör sig med så små inkomster att deras bostadsfråga verkligen blir ett problem." (s 148)
Funktionalister som Åhrén ville att nationalekonomi och liknande ämnen skulle införas på arkitektutbildningarna (s 99), och i samband med Stockholmsutställningen konstaterade de att många hushåll i Stockholm lade ner halva sina inkomster på hyra, en siffra som man genom billigt, effektivt, rationellt, industriellt byggande ville pressa ner till en fjärdedel-tredjedel. (Även om man just på Stockholmsutställningen misslyckades rejält - i princip alla modellbostäder som presenterades där överskred kostnadsmålen. s 153) Funktionalisternas stadsplaneringsideal uppträdde programmatiskt i den svenska debatten första gången kring idétävlingarna om bebyggandet av Kristineberg år 1927 och Gärdet år 1929. Sven Markelius, Uno Åhren med flera funktionalister deltog i tävlingarna med lamellhus-förslag, och de lade också fram sin teoretiska argumentation. Råberg beskriver arkitekten Wolter Gahns diskussion av Kristineberg-tävlingen:
"Gahn gör gällande att ett rationellt stadsbyggande med högt ställda fordringar på hygien, ekonomi och trevnad logiskt för fram till en radikalt ny bebyggelsestruktur, och han genomför ett resonemang som skall visa hur den öppna stadsformen är frukten av ett sådant tänkande. Utgångspunkt är kravet på största möjliga solmängd åt alla bostäder, vilket leder till en bestämd optimal orientering av huslängorna. Fordran på ljus även i de lägst placerade lägenheterna framtvingar vidare ett relativt stort husavstånd i förhållande till hushöjden. Den logiska konsekvensen blir lamellsystemet med uppradade bostadslängor." (s 100)
Och i acceptera fortsätter argumentationen i samma stil:
"Numera måste vi oavvisligt ställa den fordran på ett bostadsområde, att det så planlägges, att varje lägenhet får tillräcklig tillgång till sol och luft, ett krav, som helt och hållet omkastat de äldre stadsplanebegreppen, vilka laborerade med slutna kvarter och rumsbildande gatuanläggningar /.../
Den sociala rättvisa, som vår tid kräver, och medvetandet att det ej längre duger att låta människors hem först och främst bli motiv i en stadsbild, har emellertid haft till konsekvens, att vi måste överge det slutna kvarterssystemet för nya bostadsområden. /.../
Om vi måste kräva i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla, blir den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen. På så vis har kravet på tillgång till direkt solljus för alla bostäder kommit att sätta en helt ny prägel på moderna bostadsområden. Det har framtvingat ett öppet byggnadssätt med parallella huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen." (s 101)
Och som vanligt är det Uno Åhrén som uttrycker sig argast och mest kategoriskt:
"Lamellhussystemets riktighet behöver knappast diskuteras. Visserligen har ännu icke någon utredning verkställts över dess ekonomi i jämförelse med den slutna kvartersbebyggelsens. Men en sådan utredning skulle endast ha teoretiskt värde. Tillräckligt starka skäl tala för att i praktiken tillämpa lamellsystemet, även om det skulle visa sig att det är dyrare. Det är då naturligtvis främst belysningssynpunkten som är avgörande. Det är brottsligt - det är icke för starkt ord - att icke försöka göra allt vad som kan göras för att alla människor, som bo i ett bostadsområde, få i möjligaste mån lika tillgång till sol och luft." (s 101)
Och vi ser här också bra exempel på en sak som jag tagit upp tidigare: funktionalisternas övertygelse om att de stod i förbund med tidsandan, och den intolerans mot andra möjliga uppfattningar som medföljde. En intressant aspekt som Råberg kunde ha diskuterat mer är också: varför fäste de så oerhört stor vikt vid just ljusaspekten? Jag håller helt med om att detta är en viktig faktor för människors välmående och att det är viktigt att planera bebyggelse så att folk kan få så mycket solljus som möjligt, men det måste ju finnas fler möjliga aspekter att betona och som funktionalisterna också måste ha diskuterat?
De tidiga svenska funktionalisterna byggde mycket i Stockholms city - affärsbyggnader bland annat på Drottninggatan och Sveavägen, bostäder på Norr Mälarstrand och på Norrmalm, skolan Katarina Real, med mera. Men deras planeringsideal med lamellhus och "öppen stadsplan" (vad kritiker som yimby idag refererar till som "hus i park") lämpade sig också väldigt bra för förortsbebyggelse. Råberg: "lamellsystemet framstår på många sätt som den lämpliga övergångsformen mellan tät citybebyggelse och öppen landsbygd i en expanderande stadsregion." (s 102) Inspiration tas från tyska Siedlung-bebyggelser som vid Stuttgartutställningen 1927, med klungor av lägenhetshus omgivna och avskilda från omvärlden av grönska. Med denna typ av bebyggelse ska man kunna uppnå en ny livsstil för den nya demokratiska människan; Mies van der Rohe uttryckte det som att "Das Problem der neuen Wohnung ist im Grunde ein geistiges Problem" (s 15). Men den tidiga svenska diskussionen, Råbergs 1925-31, var ändå outvecklad i stadsplaneringshänseende: man lanserade med buller och bång lamellsystemet som ideal, men frågor om trafikdifferentiering med mera lämnades olösta (s 307).
Det ofullständiga är också något av mitt intryck av den tidiga funktionalism som Råberg introducerar och diskuterar. Åhrén med flera hävdade mycket och hävdade det med stor övertygelse, men inte alltid med helt saklig grund, och inte heller alltid med helhetstänkande. Vilket heller inte är så konstigt, att en så ung rörelses tänkande var just ofullständigt. Ofullständigt - men djupt fascinerande. Ambitionerna att nedvärdera krusiduller och myten om det romantiska konstnärsgeniet, och istället uppvärdera industriellt och jämlikt byggande, det är funktionalistiska tendenser som jag sympatiserar med. Råberg relativiserar på några punkter funkis-pionjärernas anspråk. Han visar till exempel att det redan i den existerande 20-talsarkitekturen fanns tendenser till sådana förenklingar som funktionalisterna förespråkade, och att deras anspråk på originalitet och klart brott med historien var överdrivna (s 306). Han visar också det paradoxala i att de tidiga funktionalisterna såg sig själva som ståendes bortom frågan om stilriktningar, att de endast levererade en objektivt korrekt arkitektur utifrån de tekniska och sociala förutsättningarna, samtidigt som de i realiteten givetvis lanserade just en ny stil. Deras förhärligande av tekniken och industrialismen blir, visar Råberg vidare, också ironiskt nog en romantik i sig själv, i motsats till deras anspråk på att vara rationella och slänga romantiken på historiens sophög:
"Benämningen ingenjörsromantik är mer adekvat och djupare förankrad än funktionalisterna själva i allmänhet vill medge.
Betraktad ur denna aspekt framstår den funktionalistiska estetiken som en symbolestetik av samma slag som jugend och nationalromantik, med samma ambition att finna en 'stil' som förkroppsligar vissa högre egenskaper i tiden." (s 297)
Nej, den tidiga funktionalismen i Sverige levde givetvis inte upp till sina mycket högtravande mål. Men inte desto mindre var den ett stort framsteg arkitektoniskt och socialt, och erbjuder idag också ett mycket fascinerande stycke kulturhistoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar