Laguna Beach. foto från Wikipedia
Vilhelm Mobergs roman Din stund på jorden från 1963, om svensk-amerikanen Albert Carlson som på sin ålders höst sitter på ett hotellrum mellan motorvägen och havet i Laguna Beach i södra Kalifornien och tänker igenom sitt liv, är ohyggligt vacker och gripande litteratur. Jag kommer antagligen återkomma till den här på bloggen, men nu vill jag bara citera detta stycke från första kapitlet, som anslår tonen för berättelsen:
"Det föresvävar mig att jag framlever mitt liv på en ytterligt smal landremsa, där jag har spolats upp från ett oändligt hav och där jag med möda och ansträngning klänger mig kvar, väntande på det enda som ännu kan hända mig: Att samma hav som har fört mig hit skall ta mig tillbaka igen, skall skölja mig bort från mitt lilla landfäste och i sitt djup förunna mig sömnen utan slut.
Om natten när insikten härom tränger sig inpå mig ligger jag och lyssnar till Stilla havets rörelser mot stranden nedanför hotellterrassen. Jag flyr undan min förföljare, in i mina hörselförnimmelser. I mina öron följer jag gången av vågorna, som med oerhörd kraft kastar sig mot klippornas granitvall och splittras emot den. Jag lyssnar till Oceanens kanonad emot strandmuren. Vågen sjunker tillbaka, men det kommer en ny. Havet laddar åter sin kanon, avlossar sitt dova skott, och vågen slår sönder sig mot klipporna, som åter översköljs av vattensvärmen, som av en häftig regnskur. Jag hör de tunga jättedropparna falla.
Dånet och sorlet från havsstranden fyller mina örons snäckor. Men de förmår inte driva undan min förföljare: Mina tankars frågor ställes och upprepas. Men det finns inga svar åt dem --- de slår sönder sig bara, emot en granithård mur. De kastas tillbaka, sköljs bort. Men de kommer igen, alltid igen, som vågorna utifrån vattenvidden.
Där är den åter, insikten om att mitt liv är förbi. Vad har jag kvar? Vad återstår det mig? Jag hittar endast ett svar: Att foga mig och invänta den våg, som skall föra mig tillbaka."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar