Knö daj in

Denna urgöteborgska pärla är för trevlig för att hålla ifrån läsekretsen! En härlig sång som jag lärde mig av en kompis från Göteborg när jag var i Tallinn för några år sedan, vi gick och sjöng den på skumma barer som hade öppet dygnet runt...

1970-75

När jag gick på gymnasiet var jag ett tag väldigt inne på 1967, och köpte nästan bara plattor som kom ut detta år (Love, Hollies, Kinks, Beatles, Rolling Stones, Tages). Senare var det 1980-talet som gällde med New Romantic-vågen, Depeche Mode, O.M.D, och Cindy Lauper. Ett tag var jag väldigt förtjust i punk- och new wavevågen från slutet av 1970-talet och lyssnade mycket på bl.a. the Clash och the Jam.

Nuförtiden blir jag en större allätare för varje dag som går, men om jag skall välja en favoritperiod i musikhistorien blir det nog första hälften av 1970-talet. Det är lite ironiskt, för just denna tid dissade jag hårt under mina tonår och jag minns hur jag oblygt hävdade att det var den enda period under 1900-talets senare hälft som inte bjudit på någon ny bra musik. Jag hade fel.


Fördelen med att snöa in på en period som jag själv inte upplevt är att det finns så mycket jag har missat, vilket gör att jag hela tiden upptäcker nytt. De senaste månaderna har jag lyssnat en del på Tom Waits tre första album och kunnat konstatera att både soundet, låtarna och stämningen är underbar, vilket givit mig ännu mer vatten på min 1970-talskvarn. För några dagar sedan snubblade jag över inspelningar med America, som på sina två första album bjuder på ett härligt och tidstypiskt sound. Sedan är det klart att Jackson Browne och Neil Young gjorde ett par plattor under den här perioden som definierar bra rockmusik, vilket har gjort grovjobbet för accepterandet av min nya favoritperiod. Nick Drake, David Bowie, the Kinks, the Who och Led Zeppelin gjorde också mycket minnesvärd musik under den här perioden.

Det är nästan komiskt när jag tänker på vilken kovändning jag har gjort vad beträffar min uppfattning av det tidiga 1970-talet. Till mitt försvar kan jag säga att jag var ett så stort Beatles-fan att jag tyckte att allt dog ut när Beatles splittrades 1970. Än en gång är det skönt att bli av med sina fördomar!

Halmia-säsonger 2001-2005

Skrivet augusti 2006, uppdaterat maj 2011:

Fotbollssäsonger har en tendens att flyta ihop i minnet. Det var väl när Halmia låg i ettan, 97-98 nånting, som jag började gå på matcherna regelbundet, och 2000-2001 eller så som jag började gå på alla matcher. I abstinens följer här ett försök att minnas de senaste säsongerna (alla i Division 3 sydvästra Götaland), med hjälp av gamla matchrapporter (tillbaka till 2004) och tabeller.

2001: sexa. Askim vann serien.
Vad jag minns hade Halmia den här säsongen ett vidunderligt uselt försvar till och med för att vara Halmia. Ola Johansson spelade väl på topp. Bästa spelare var som jag minns det mittbacken Mikael "Durre" Durenius. Var det denna säsongen som den underbara hemmamatchen spelades som vanns med 2-1 efter ett rungande skott av Landberg efter en 40 meters löpning? Jag minns inga fakta (inte ens vilket motståndarlaget var), bara hur ISH i andra halvlek vann varenda andraboll och den fantastiska känslan när Landberg tryckte in segermålet.
- Tränaren Björn Andersson lämnade under säsongen för att börja jobba för Bayern München, och ersattes av Kent Andersson.
Bästa målgörare för ISH: Jonas Wassman 7, Joakim Alfredsson 5, Erik Landén 2, Mikael Durenius 2, Martin Nilsson 2

2002: åtta, bara en poäng från kvalplats neråt.
Skene vann serien och jag minns mest en förskräcklig hemmamatch i ösregn och höstkyla där Halmia fick däng av andra topplaget Kinna med 4-0 - Per Kiltorp var deras skyttekung. Var det den här säsongen som publikfavoriten Abner Hintsa utsågs till årets dribbler i Halland?
Matchreferat från bortamatchen mot Hagapojkarna (Halmia vann med 3-0) finns här. En match där Ahmeti, Abbe och Ola Johansson gjorde mål och mittbacken Dragan Grymalm blev matchens spelare.
- Halmia blev bara tia (!) i publikligan med 184 i snitt; bäst där var Ljungby med 457 och Varbergs GIF med 324.
- Skytteligan i serien vanns av GIF:s Anders Larsson (17 mål; han var med i topp också säsongen före) med Vinbergs Rikard Holmén och Kinnas Per Kiltorp (13 var) hack i häl.
- Halmias bäste målskytt var Abner Hintsa med 10 mål. Övriga målskyttar i ISH: Florim Ahmeti 7, Martin Nilsson 6 (varav två straffar), Ola Johansson 5, Durenius, Mårten Lerner och Mikael Johansson 2 var, Fredrik "Lunkan" Lundkvist och Tomas Johansson 1 var.

2003: tvåa i serien, tre poäng efter Kinna.
Det var denna säsong som hemmamatchen mot Leikin spelades ute i Haverdal (under Kommunalstrejken) och ISH vann den efter en grym frispark av Issa Mehmeti. Det var också den här säsongen som jag åkte med gubbarnas bussresa till bortamatchen mot Perstorp (inklusive armemuseum) och Halmia i en hemsk match fick stryk med 2-0. Den gamle räven Ola Johansson spelade fortfarande på topp, tillsammans med den yngre förmågan Florim Ahmeti. Mittfältaren Daniel Åström antagligen bäste spelaren. Mats Altemyr var tränare. Laget fick kvala till tvåan och mötte då Lärje/Angered, fick stryk med 3-5 (!) hemma och var i bortamötet, vinst med 3-1, därefter bara ett mål borta från att gå upp.
ISH trea i publikligan med 304 i snitt; Varbergs GIF och BOIS var före.
Per Kiltorp vann skytteligan med 20 mål. Denne Kiltorp är en av få spelare som jag sett i Halmiasammanhang som åtminstone omnämnts i riksmedia - Simon Bank är från Kinna och ett fan av Kiltorp. (Målstatistiken för ISH är väldigt inkomplett - bara 18 av 39 mål är registrerade på svenskfotboll.se.)

2004: sexa. Ett inte imponerande lag - VMA - vann serien.
Första halvan var kass och till sommaruppehållet låg ISH på nedflyttningsplats, värvningen av playmakern Christian Augustsson - en av de bästa spelare jag sett i Halmia - från Mjällby höjde till hösten radikalt kvaliteten på Halmias spel, (blev tio matcher i rad utan förlust) när han i varje match serverade anfallarna tre-fyra frilägen.. Anfallet var tveksamt denna säsong, och Johan Görsson var trots att han gjorde en hel del mål ingen publikfavorit; på mittfältet fanns dock rivjärnet Anders Persson. Jag minns hemmaderbyt mot Leikin där Halmia räddade en poäng med reducering i 84:e och kvittering i 87:e minuten. Jag minns också Vinbergs målskytt Oskar Boman som gjorde två mål mot Halmia i hemmamatchen som slutade 3-3. Och en tung hemmaförlust mot Snöstorp Nyhem med 2-4 efter ledning med 2-1.
Liksom 2002 vann Ljungby publikligan, denna gång med 398 i snitt. Halmia femma - efter VMA, Markaryd, och Bromölla - med ett snitt på 235.
Andreas Hedström i Snöstorp/Nyhem vann skytteligan med 13 mål. ISH:s Johan Görsson kom trea med 11 mål. (Enligt svenskfotboll.se:s visserligen skakiga statistik.)

2005: sexa, Varbergs BOIS vann.
41-41 i målskillnad.
Ojämn och oförutsägbar säsong som vanligt. Stefan Jönsson ny (?) tränare*. Mest negativa minne två derbyförluster mot Snöstorp Nyhem, men säsongen innehöll också en himmelsk bortaseger mot Varbergs GIF. Det var en vacker och varm sommardag, som jag jobbade på Peigs. Jag hade inga planer för kvällen och matchen började 19 i Varberg, så jag bestämde mig för att ta tåget dit. Tåget visade sig vara försenat, såpass mycket så att jag skulle missa första halvlek. Jag åkte ända. Kom dit i halvlek, nervös för att det skulle bli en meningslös resa, och det stod 0-0.. En av gubbarna berättade att Halmia dominerat. Och i andra halvlek lossnade allt. Halmia vann med 5-0 och körde verkligen över GIF. Sällan kommer jag glömma när "Pagge" efter första målet i glädjerus sprang ut över löparbanan till folkölsfansen och kramade om dem och jublade. Fotbollsglädje i division 3 när den är som bäst. Också bortamatchen mot Leikin var fin, Halmia fick en man utvisad efter en halv minut men spelade riktigt bra och vann med 2-0.
Halmia hade punktvis ett bra lag men i början bisarra disciplinproblem och även som vanligt ett skakigt försvar, och ingen offensiv centralmittfältare. Disciplinproblemen i och kring laget gav också avtryck i rubriken "Läktarvåldet letar sig neråt i divisionerna" i Sydöstran, efter handgripligheter mellan en halmian och en Sölvesborgare på läktaren under lagens möte på Örjans vall. Sydöstran skrev oroat:

"Halmia har en stämpel som ett, minst sagt, oroligt lag. Efter 14 spelade matcher har laget dragit på sig 38 varningar och sex utvisningar, varav en målchansutvisning. Detta har resulterat i totalt tio avstängningar, varav två spelare har två avstängningar vardera.
Tränaren Stefan Jönsson är titt som tätt avvisad från bänken. Måndagens match var inget undantag och även den assisterande tränaren skrek tillräckligt mycket för att bli uppvisad på läktaren."

Och jo, jag minns hur irriterande och frustrerande det var som supporter att se hur ISH, som i grund och botten inte hade något dåligt lag, slängde bort energi och poäng genom att skrika på domaren och dra på sig kort efter kort. (Det här är ju till exempel ganska fascinerande: borta mot Åhus Horna ledde ISH med 3-0 efter 55 minuter och vann till slut med 3-1; ändå lyckades man dra på sig två utvisningar (Florim Ahmeti och Slavisa Stijepic) de sista tio minuterna! Hur kan man behöva ta två utvisningar när man redan vunnit matchen?)
Starka punkter var defensiva mittfältaren Niklas Rosenberg (en publikfavorit!), yttrarna Issa Mehmeti och Marcus Larsson, mittbackarna Patrik Sönnerstedt och Slavisa Stijepic och anfallaren Florim Ahmeti, det känns som att laget trots standardplaceringen i tabellen var klart bättre än t.ex. 2002 och 2001 års upplagor. Johan Görsson en målspottare (bl a hat-trick mot Åhus Horna hemma) som ändå aldrig blev någon publikfavorit. Martin Nilsson en bra back och lagkapten, även om han var bättre som mittback än vänsterback. En anledning till att man ändå misslyckades var såklart disciplinproblemen, och en av allt att döma mindre lyckad tränare i Stefan Jönsson. Topplagen - Varbergs BOIS och Sölvesborg - var också bra denna säsong.
Halmia bara åtta i publikligan med 185 i snitt; Sölvesborg vann med 578 och Varbergs GIF kom tvåa med 420.
32 av ISH:s 41 mål har en registrerad målskytt i statistiken; i den har Florim Ahmeti 7, Fredrik Andersson och Johan Görsson 5 var, Daniel Olofsson och Martin Nilsson 4 var (Nilsson med 3 straffar), Isa Mehmeti, Niklas Rosenberg och Daniel Mogren 2 var, och Afrim Shulemaja 1.

---
en Hallandsposten-artikel om en oförglömlig Halmia-match:

2006-08-26
Halmia hämtade upp 0–3 till 3–3 i årets match

2006-08-26 00:10
FOTBOLL
Halmia var nedslaget, men inte uträknat. Underläget med 0–3 i paus mot Sennan i går kväll hämtades upp till 3–3 vid full tid.

– Vad jag sa till killarna i pausen? Att det bara är de själva som kan göra något åt det. Jag kan inte trolla på bänken. De måste ta tag i det själva – och det gjorde de. Jag är full av beundran, säger tränaren Stefan Jönsson.

Säsongens 15:e Halmstadderby i division tre blev något av årets match på Örjans vall.

Sennantränaren Nils Bäckström visste knappt vad han skulle säga efteråt:

– I måndags ledde vi med 3–0 i paus med B-laget mot Leikin och förlorade med 4–3. Vi sa att det inte skulle få hända igen, men de fick ett tidigt mål och – ja, vi får vara glada att vi kom undan med 3–3.

Magnus Isaksson satte 1–0 (13:e min) och 3–0 (41) för Sennan i första halvlek. Rickard Horvath ordnade 2–0 (27).

Efter pausen dröjde det mindre än två minuter innan Robert Carlsson nickade in Halmias 1–3-reducering. Därefter prickade Daniel Olofsson in 2–3 (60) direkt på frispark innan Carlsson även knoppade in kvitteringen (62).

I ett dramatiskt slutskede sköt Sennan i ribban och Halmia träffade stolpen.

Dessutom blev Stefan Jönsson uppvisad på läktaren för att ha protesterat mot en utebliven målchansutvisning då Sennans målvakt Danni Andersson sprang ner Robert Carlsson på väg igenom med fem minuter kvar. Domaren Juhannes Akyol från Västra Frölunda, som annars var flitig värre med korten, dömde inte ens frispark.

– Det är en solklar frilägesutvisning. Undviker han att blåsa för den så kan man lika gärna lägga av med allt, tycker Jönsson.

Halmianerna får trösta sig med att de efteråt fick stående ovationer av delar av publiken. När hände det senast? 1978?

CARL FREDRIK JOHANSSON
http://www.hallandsposten.se/artikel.asp?oid=163630

---
EDIT
*Före detta Halmia-spelaren Niklas Sjögren verkar inte alltför positiv till Jönssons fotbollskunnande, så här i efterhand. Apropå att Martin Nilsson, som spelade i ISH samtidigt som Sjögren, blivit tränare skriver han (april 2010): "Hoppas bara han inte tagit för stora influenser från vissa av tränarna vi hade i Halmia. Jag menar att om han blandar Dusans retorik, Knibergs nacke, Altemyrs tillslagsteknik och hela Stefan Jönssons kunnande så blir han ingen bra tränare."
Nilsson kommenterar: "Utan att ha fått uppleva alla dessa monstertränare ISH bjöd på hade jag ju inte vetat hur man INTE ska agera...så nog var det nyttigt alltid.
Jag anser fortfarande att det är ett under att vi inte gick upp i tvåan med de trupperna vi hade under ett par säsonger i ISH. Mycket märkligt måste jag säga."

---
Här finns en guide till Halmias säsong 1998, med motståndare som Falkenberg, Åtvidaberg, Gunnilse, Landskrona och Kalmar FF. Ett publiksnitt på 437, med hemmamatchen på Falkenberg (1-0) som höjdpunkt: 1142 åskådare!

De ofrivilliga

Jag har, liksom många av mina vänner har jag märkt, väldigt svårt för svensk film. Kanske är det för att man är mer känslig för halvkassa filmer som framförs på ens modersmål än halvkassa filmer på fräsig amerikanska, kanske har svensk film för lite pengar för att göra riktigt bra och genomarbetade rullar, kanske är svensk film generellt sett dålig, kanske är det bara mig det är fel på.

Jag tror att en stor del av min aversion mot inhemska filmer grundar sig i den svenska ångesten som genomsyrar många av de produktioner jag sett. En av de filmer som har tagit mig allra hårdast är ”Populärmusik från Vittula” som jag såg för ganska många år sedan, med förväntningar på en rolig och trevlig komedi. Självklart är det delvis mitt eget fel att den träffade fel eftersom jag förväntade mig något annat än vad jag fick, men i vilket fall har jag aldrig mått så dåligt av att se en film. Allt var helt nattsvart. Alla hade ångest. Alla ville bort. När farfadern, som aldrig talar om sina känslor, är dyngrak i bastun öppnar han sig och avslöjar att hela hans liv varit värdelöst och totalt ångestfyllt. Jag var tvungen att gå och lägga mig direkt efter att jag sett filmen för att jag mådde så dåligt. Jag menar inte att film endast måste handla om solsken och lycklig kärlek, men det finns olika sätt att skildra saker på. Det här sättet, helt utan ljuspunkter eller någon form av hopp anser jag vara nedbrytande, men även den mest deprimerande historien kan vara vacker och givande om den visas på ett sätt som ger betraktaren chansen att känna att det finns hopp och glädje närvarande någonstans, även om det är väldigt avägset.

Med allt detta sagt är det därför extra glädjande när man får sina sura gamla fördomar om svensk film motbevisade. ”De ofrivilliga” av Ruben Östlund är bland de bästa filmer jag sett på väldigt länge. Vi får följa fem parallella historier; en man på ett 60-årskalas, en lärarinna på en mellanstadieskola, ett grabbgäng på återträff, två tjejer i yngre tonåren som är ute på dåligheter och skådespelaren Maria Lundqvist på en buss. Stilistiken är tylig, enkel, och väldigt snygg. Scenerna är ganska långa, utan klipp och med en helt stillastående kamera. Ofta ser man inte ansiktena på de som talar, ibland ser man bara en person i ett samtal mellan flera, ibland ser man bara ryggen på de som talar.

Egentligen är det inte så mycket som händer, scenerna är mer som exempel ur verkliga livet, men de parallella historierna vävs ihop snyggt och det är hela tiden spännande. Skådespelarna är, förutom Maria Lundqvist som spelar sig själv, helt okända men överlag helt fantastiskt bra. Jag tänkte inte en enda gång på att det var skrivna repliker som lästes, det kändes snarare som att det var en dokumentär om livet i Sverige. För om det var något som förde samman alla dessa vitt skilda karaktärer i filmen var det hur de hela tiden rättade sig efter gruppen, och hur deras gruppkänsla och svenska arv påverkade dem. Den äldre mannen som vägrar be om hjälp, tonårstjejerna som poserar framför webkameran, kvinnan som vägrar erkänna att hon gjort fel, grabbarna som hanterar kärlek och ömma känslor med att slå på varandra. Samtliga dessa bilder känns typiska och är roller som är väldigt svåra att komma ur. Frågan vi tvingas ställa oss är vad som händer när någon vågar bryta mönstret och säga ifrån?

Det fina med den stillastående kameran är att det ger en känsla av objektivitet. Alla karaktärer i filmen har båda goda och onda sidor, och gör både rätt och fel, men ingen döms ut eller hyllas, vi får själva bilda oss en uppfattning. Vi som såg filmen diskuterade den mycket och länge efteråt och jag har levt med den sedan jag såg den förra veckan. Så otroligt mycket tankar och känslor om min egen och andras identitet snurrar genom huvudet.

Trots att det var många riktigt tunga och tragiska scener (i vissa fall satt jag bara och längtade efter att scenen skulle ta slut) blev jag inte alls nedstämd av den. Åtmintsone inte mer nedstämd än vad jag blev upplyft av att det var en så fantastiskt välgjord och tankvärd film. Nu längtar jag efter att se Ruben Östlunds första film ”Gitarrmongot”!

Livet på en pinne del 4

Jag var i Bovallstrand i lördags, och spelade musik av Evert Taube med en 8-mannaorkester; kontrabas, dragspel, akustisk gitarr, fiol, klarinett, saxofon, trumpet och sång. Det är lustigt hur saker utvecklar sig ibland, för två år sedan hade jag knappast varit särskilt till mig över att spela gamla svenska sånger med tidstypisk sättning, nu njöt jag i fulla drag.


Bovallstrand visade sig vara en riktig bohusländsk pärla. Vi spelade på en uteservering nere vid hamnen, och när de ohyggligt välbärgade medelålders paren började valsa till tonerna av "Rosa på bal" samtidigt som solen bjöd på en färgbadande nedgång var det riktigt gott att vara. Jag har dryftat det här med sammanträffanden eller flöde eller vad man skall kalla det förut här på bloggen, man blir ofta förvånad över hur mycket saker hänger ihop. Kanske är det dock bara så enkelt att det är ett tecken i tiden att ens vänner har dragit ihop en Taube-orkester samtidigt som jag själv börjat intrssera mig alltmer för maritimt anstrukna visor och sånger från första hälften av 1900-talet.

Apropå välbärgade par, det var en man som tog mikrofonen från Alexander efter sista numret för att å byns vägnar tacka för "en av de bästa konserterna någonsin i Bovallstrand". Det var onekligen ett trevligt initiativ, även om det ofta kan bli finsk stämning vid tillfällen när en enskild person skall föra många människors talan. Det känns i vilket fall som något som det krävs en person som kommer från privilegierade förhållanden för att göra, den här självklara pondusen och medvetenheten om sin egen förträfflighet känns typisk. Även om det som sagt bara var trevligt i detta fall, och inte grundade sig i något annat än att denna person ville understryka för alla närvarande hur bra konserten var, finns det ibland något tråkigt med denna inställning att ens egen åsikt är så viktig att alla måste få höra den.

När vi stod på parkeringen utanför och de av oss som inte skulle övernatta i Bovallstrand precis var i färd med att åka tillbaka till Göteborg kom det fram en medelålders dam och frågade vart vi skulle åka. Knappt hann vi svara förrän det dök upp ett helt gäng med väldigt högljudda och rejält förfriskade damer och mer eller mindre slet upp dörrarna på bilen och frågade om vi kunde skjutsa dem till Hunnebostrand. På något sätt lät vi oss övertalas och strax var det riktigt trångt i bilen. Jag tror faktiskt att jag aldrig tidigare har träffat människor som är så kraftigt berusade. Damerna som satt längst bak satt bara och skrek och bad oss följa med dem ut i Hunnebostrand, damen bredvd mig pratade om sitt jobb på psykakuten och drack någon häxdrink på PET-flaska. Ingen av dem var förmögen att föra en konversation i den mening att man kan lyssna på och ta in det den man talar med säger och reagera på det. När vi släppte av det förgiftade 40+-gänget kunde vi äntligen andas ut och jag kunde konstatera att fjädringen där damen med PET-flaskan suttit var helt förstörd.

Min förmodligen ganska onyanserade bild av Bovallstrand är numera att det är en väldigt vacker stad där folk tjänar grova stålar, har enorma hus och festar stenhårt.

Bara ibland

Ibland får jag för mig att tidernas vackraste kärleksförklaring finns i raderna

"...sköljda av fräsande sjöar

ligger ett pärlband av öar;

Styrsö och Donsö och Känsö och Brännö

jag älskar er!"

från Lasse Dahlquists sång "Morfar har berättat". Men bara ibland.

Sound of Summer Running

Vi har tidigare avhandlat, eller åtminstone diskuterat, vad som kännetecknar musik som passar bäst på höst och vinter här på Längre inåt landet; de senaste dagarna har jag lyssnat mycket på en typisk sommarplatta, dessutom en själutnämnd sådan.

"Sound of Summer Running" heter skivan, som kom 1998. Den står i Marc Johnsons namn men han samarbetar med två av de mest profilerade gitarristerna inom jazz/alternativ-musiken; Bill Frisell och Pat Metheny. Trumslagaren Joey Baron fullbordar kvartetten, som i sanning utgör en mycket spännande samling musiker.

Det är en väldigt bakåtlutad skiva som rör sig i gränslandet mellan jazz, blues, amerikansk folkmusik och country. Många av låtarna är oerhört enkla, nästan naivt simpla men tack vare kärnfullt och innerligt spel från samtliga bandmedlemmar blir det en oerhört vacker och skön upplevelse. Musiken andas glädje och optimism, precis som sommaren. Jag tror det till stor del är där det ligger, den sorglösa och behagligt lugna stämning som präglar skivan är nog en av de saker vi i bästa fall förknippar med sommaren, åtminstone är det vad man ofta strävar efter när man gör planer för den soligaste delen av året.

Skivan är så lågmäld att den passar utmärkt som bakgrunds- eller stämningsmusik, men om man lyssnar mer intensivt blir man belönad, många av spåren är riktiga pärlor. Bästa spåret är enligt mig "Union Pacific", en bluesig och otroligt svängig shufflelåt som omedelbart får mig på bra humör. Marc Johnsons basspel lägger grunden, och kontrabassoundet är bland det bästa jag har hört på skiva. Ihop med trumslagaren bygger han upp ett fantastiskt groove som de båda gitarristerna tacksamt hakar på.

Överlag är det en välproducerad skiva med väldigt behagligt sound. Pat Metheny spelar inspirerat och utan att använda allt för många av sina klichéartade fraser och licks, som ibland kan bli en smula trötsamma. Bill Frisells lite mer vresiga gitarrspel kompletterar den mer smidiga Metheny utmärkt. Även om det är en väldigt vanlig sättning i popsammanhang är det sällan man stöter på jazzmusik med två gitarrer, något som jag efter att ha lyssnat på den här plattan mycket tycker är riktigt synd!