the Beatles är störst

Efter att ha läst en intervju med Per Gessle runt 1995 där han listade the Beatles skiva "Rubber Soul" som den skiva han lyssnade mest på just nu blev världen aldrig den samma för mig.

Det låter kanske dramatiskt men det är faktiskt sant. Jag hade innan dess försökt lyssna på Sgt Pepper utan att riktigt fatta grejen, men med Gessles ord i ryggen insåg jag plötsligt hur fruktansvärt bra the Beatles var. Rubber Soul blev inkörsporten till alla andra Beatles-plattor, som ledde till plöjandet av en hel del Beatles-biografier, som i sin tur ledde till upptäckandet av en hel rad andra grupper från 1960-talet. Inom ett halvår hade hela min musiksmak utvecklats och förändrats.

Det finns mycket som gör att just the Beatles är så mytomspunna och för mig har ett skimmer av magi kring sig. De började som ett vanligt arbetarklass-band (mer eller mindre), jobbade stenhårt under många år, slog sedan igenom med dunder och brak och från positionen som världens kanske mest populära band började bandet förändra och utveckla popmusiken på ett sätt som knappast någon annan artist gjort varken för eller senare. Att bandet bara spelade in skivor under sju års tid är svårt att greppa, men det faktum att de aldrig kom på dekis och gjorde dåliga skivor bidrar också till myten, liksom det oerhört tragiska mordet på John Lennon.

Nu har åren gått och jag har hunnit lyssna på mängder av musik och utveckla min musiksmak flera varv till (Ulf Lundell - det trodde jag aldrig!) men fortfarande kan jag märka att the Beatles i min värld är det allra största bandet. Det blev tydligt exempelvis när jag i veckan såg rapporter om att man nu för första gången har släppt Beatles musik för nedladdning på iTunes. Jag blir faktiskt lite rörd när jag ser klipp med Lennon/McCartney och grabbarna i kulturnytt på SVT. Det känns stort på något sätt, lite som att något gudomligt plötsligt visar sig i en annars helt ordinär miljö. På samma sätt minns jag att det kändes när voxpop visade videon till "Hey Bulldog" - en känsla av overklighet blandat med respekt av ett slag man sällan känner nuförtiden.

Kanske är jag numera för gammal för idoldyrkan, men jag kommer alltid att bli lite knäsvag när jag hör John Lennon sjunga.

The Guardians fotbollsbevakning är som baron Charlus

"...Monsieur de Charlus stod däremot helt fri. Och då han var enbart åskådare samverkade allt till att göra honom tyskvänlig, eftersom han levde i Frankrike utan att vara i egentlig mening fransman. Han var skarpsinnig, och majoriteten utgöres i alla länder av enfaldiga; hade han levat i Tyskland skulle de tyska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak utan tvivel ha retat honom, men nu levde han i Frankrike, och de franska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en rättfärdig sak retade honom inte mindre."

Proust, Den återfunna tiden (s 99 i pocketutgåvan)

Jag är en av de många svenskar som växt upp med att kolla på engelsk fotboll på TV (tipsextra, osv), och därmed också i fotbolls-världsbilden att England är en av de verkligt stora fotbollsnationerna. Varje gång EM eller VM är på gång, så lever jag i föreställningen att England är en av favoriterna till att vinna pokalen; jag känner ju till alla spelare i Englands trupp men har ingen aning om vilka ens Italiens anfallare är, så då måste väl England vara ett topplag?

Nej, gång på gång har jag förvånats över att England aldrig riktigt lyckas. Senast i somras blev de förstås överkörda av ett helt underbart tyskt lag, med 4-1 i åttondelsfinalen, och ännu en gång blev världen och framför allt engelsmännen själva negativt överraskade av det engelska landslaget.

Men inte alla blev förvånade. De senaste åren har jag läst The Guardians fotbollsbevakning på nätet, eftersom de skriver humoristiskt och skickligt, och har slagits av hur ironiskt och kallt de förhåller sig till det engelska landslaget. I somras skedde detta återigen i samband med den massiva bevakningen av VM, och jag har nått en reflektion kring detta: nästan alltid i samband med Guardians sarkasmer kring det engelska landslaget, så rör sarkasmerna också fansens och slaskpressens självöverskattning. För det är ju så att Guardian, liksom Observer och Times, är en up-market dagstidning, lite intellektuell sådär; och dessutom politiskt progressiv - inte bra för fotbollsnationalismen, för att vara oreflekterad fotbollsnationalist är ju inte riktigt politiskt korrekt. Och på den andra änden av kvalitetsspektrat finns de vidriga tabloiderna Mirror och Sun, som liksom Aftonbladet i Sverige mer än gärna reproducerar en totalt icke-tänkande sportnationalism och ställer in sitt kritiska tänkande i förmån för just det. Och det slår mig: the Guardians förhållningssätt till det engelska fotbollslandslaget är som baron Charlus förhållningssätt till Frankrike i det fransk-tyska kriget. "de engelska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak skulle utan tvivel ha retat honom": exakt så retar Sun- och Mirror-idioternas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak (England über alles) Guardian-skribenterna, och driver dem till att bli allt mer Englandkritiska. En klassiker som anti-nationalisterna gärna påminner om är matchen mellan England och Ungern på Wembley 1953, när ett England som också då trodde sig vara världens bästa lag ("vi uppfann sporten") förnedrades 3-6 av Ungern.

Fem exempel från VM i somras:

• Paul Doyle ironiserar över att the Sun jämfört Englands knappa 1-0 seger över Slovenien med kampen mot apartheid (!)


• Paul Hayward (23 juni) ironiserar över att the Mirror 1996 använde rubriken "Achtung! Surrender!" när Tyskland och England möttes i EM


• Scott Murray (27 juni) inför matchen mot Tyskland - "Anyway, the English papers have been embarrassing themselves today, as you'd expect. It's been war this, blitz that, Churchill speeches the other."


• Kevin McCarra (27 juni), efter att England mosats av Tyskland (1-4): "England leave the World Cup and should take up immediate residence in a museum of football history."
  


• Paul Wilson (10 juli): "Now that Holland and Spain are punching their weight again, England stand alone among the so-called top-tier football nations, unmatched for underachievement. It is highly debatable whether England still deserve to be billed as a leading football nation. The only actual achievement was almost half a century ago and the Premier League that showcases our fondness for football to the world is full of foreigners and debt."

Och ett mycket fascinerande uttalande som visar exakt på vilket självbedrägeri engelsmännen lever i vad gäller hur bra deras fotbollslandslag är, och bidrar till att förklara varför de alltid misslyckas och förvånar i EM och VM. Steven Gerrard, augusti 2010: "Joe Cole är bättre än Messi".

The Summer of Love är över

Finns det någon bild som kan säga "the summer of love är slut" så tydligt som denna:


Skägget, t-shirten, BLICKEN, bakgrunden... Det ser ut som att Littorin tagit lite för mycket LSD och sett bikers spöa hippies för många gånger. Han förtjänar sin avslappning ("forskning") i Palo Alto.

Country strong

När jag fick veta att Gwyneth Paltrow uppträtt på Country Music Awards med en låt som heter "Country Strong" i förra veckan trodde jag först att hon plötsligt hade fått ett inre behov att sjunga country. En stunds efterforskningar på internet (det som bland ungdomar populärt kallas för att 'googla') gav dock vid hand att det snarare är ett sätt att marknadsföra hennes kommande film som råkar heta - just det - "Country Strong". Sådan är kapitalismen.

Nu skall jag dock inte ta heder av Gwyneth bara för att hon (eller apparaten bakom henne) är mästerligt skickliga på att göra promotion - låten är faktiskt riktigt bra. Och det är fortfarande jäkligt charmigt att se en A-list celebrity göra country och dessutom sjunga bra.

Filmen verkar också lovande. Jag gjorde misstaget att se trailern vilket i sann amerikansk tradition är som att se hela filmen. Det verkar vara en riktigt klyschig och überamerikansk film som är av det där oemoståndliga slaget. Gwyneth spelar en countrystjärna med stort och dyrt hår som precis kommit ut från rehab och nu måste återerövra folkets kärlek, det kan bli riktigt fint! Se trailern på egen risk:

Positive outlook

"it's the way i live
my outlook on life is positive!"
Youth of Today, "Positive Outlook"

Det är slående om man som jag ibland läser artiklar på dn.se eller får en flashbackträff på google, hur extremt negativ och hater/troll-dominerad mycket av den offentliga nätdiskussionen är. Därför är det slående när man sedan går in på en receptsida som tasteline.com och varje diskussion i princip bara är "Fantastisk soppa! Hela familjen älskar den! :)". Mer negativt än "god, men jag föredrog att ta soltorkade tomater istället för oliver", blir det inte. Positive outlook är en mäktig kraft!

Truckers + dansband = sant

"På samma sätt som countrymusiken alltid varit en del av den amerikanska truckerkulturen har dansbandsmusiken alltid varit populär bland svenska lastbilschaufförer."

tidningen Transportarbetaren intervjuar Christer Sjögren, november 2009

Fyra fashion-yrken:

• lastbilschaufför, ca 1982: mustasch, skinnväst, träskor, jeans, flanellskjorta
• ombudsman, alltid
• högstadielärare, ca 1999: khaki, birkenstocks, skjorta, alternativt korta jeans, piké och rundhalsad sweatshirt
• professor: tweed!

Crazy Heart

För en tid sedan såg jag den mycket uppmärksammade filmen Crazy Heart, med Jeff Bridges och Maggie Gyllenhaal (en av mina favoriter) i hudrollerna. Även om jag tycker mycket om klyschor började jag ana oråd när jag läste baksidetexten:

"Den avdankade countrystjärnan Bad Blake spelade en gång på de stora arenorna men hans talang har genom åren falnat i samma takt som whiskeykonsumtionen ökat och nu försörjer han sig genom att spela på vägkrogar och motell. Räddningen kommer genom ett möte med den unga journalisten Jean. Sakta börjar Bad hitta vägen tillbaka från avgrunden och till ett nytt liv."

Det som lätt kan verka som en nästan pinsamt klichéartad historia visade sig vara en riktigt fin och hjärtlig film. Det jag tyckte mest om, förutom den mycket njutbara musiken, var hur snyggt man undvek alla de vanligaste pekpinnarna i beskrivningen av en alkoholist. Bad Blake är en djupt tragisk person men man förstod honom och hur han hade hamnat där han gjorde, och han visade prov på både mycket sympatiska drag mitt i all misär. Att med en så stor gråskala mellan "gott och ont" måla ett porträtt av en äldre alkoholiserad mans kärleksaffär med en mycket yngre kvinna visar prov på god fingertoppskänsla. Man känner sympati och förståelse för alla inblandade karaktärer trots de brister de uppvisar.


Förutom fint skådespeleri och manus bjuds man också på mycket fint mode, jeans och skägg i alla upptänkliga former. Efter att jag såg den här filmen har jag tagit steget och vågat bära jeansjacka med jeansskjorta nedstoppad i jeans - helt tack vare Jeff Bridges välklädda karaktär.