Blommor topp 5, #2 - Rallarros

Nu har turen kommit till andraplatsen på min topp fem-lista över svenska blommor, och den går självklart till rallarrosen.

En introduktion till rallarrosen (chamerion angustifolium, också känd under namnen mjölke och mjölkört) behövs väl knappt. Det räcker att kasta ett öga på den här bloggens rubrikbild för att förstå att det här är en blomma som kickar skiten ur det mesta. Rallarrosen blommar längs banvallar och älvar, på ängar och runt gamla bortglömda torp, och plockar i alla fall hos mig fram nästan obehagligt nationalromantiska känslor.

Rallarrosen är sturm und drang.

Om kaprifolen representerar västkustbygderna så är rallarrosen inlandsblomman par excellence. Den skimrar mot en bakgrund av mörka granskogar, hyggen och parkeringsplatser som ett ensamt bluesigt munspel i den svenska sommarkvällen. Den är också en blomma som gör sig bäst i regnväder, eftersom fuktig luft förstärker färgen så att den nästan blir självlysande. Den kan lyfta anden hos mången vägtrött bilförare som dricker bryggkaffe från en snart nedlagd mack och spanar ut över skogar och sjöar i nån bortglömd avlägsen glesbygd.

Rallarrosen är en roadtripblomma.

Och den blommar sent - trots att det redan är september finns fortfarande chansen att se dess lila uppenbarelse längs en gammal järnvägsräls nära dig.

Rallarrosblues

Göteborg är staden på G: en riktigt bra kulturhelg

förortsjazz

Det är inte ofta men ibland så måste LIL ta sitt sociala ansvar och agera nöjesguide och rekommendera vilka uteställen som "gäller" till helgen. Nu står vi nämligen inför den kanske mest längreinåtlandiga (ja, jag uppfann det adjektivet nu!) helgen i mannaminne i Göteborg: imorgon kväll en jazzklubb (ja!) på ett förortssunkhak (ja!), och lördag kväll honky tonk-klubb (who-hoo!) i kulturtanternas Majorna (ja!). Det är så mycket som är rätt i den meningen..

Imorgon kväll handlar det om Bellevue Jazz på legendariska haket Markurells - mest känt som "Svensk o Kina" för sin klassiska skylt som tyvärr tagits ned nu - i Bellevue/Gamlestaden. De har ett riktigt starkt höstprogram med bekantingar som oss närstående Hi Hank! och LIL-favoriterna i Franska trion, och imorgon spelar Göteborgskvartetten Köket. Gratis inträde, 20 kr per set rekommenderas. Lars Kaggsgatan 38.

Lördagens mest Bakersfieldska evenemang i Göteborg är Klubb Honky Tonk på Café Hängmattan i Musikens Hus; klubben arrangeras för sjätte gången och denna gång spelar Pilgrim och Slidin' Slim's Three Men Riot. 80 kr förköp på Dirty Records eller Pusterviksbiljetter; 100 kr i dörren. Karl Johansgatan 16.

Vilken kulturhelg vi har framför oss, Göteborgare!

Min favoritlåt när jag var fem år gammal

Matz Bladhs år 1991

"Flickan, jägarn och priset"-skivan till salu på internet

Det finns tre saker som min mormor frågar mig i princip varje gång vi träffas.

Ett, (pekar på mitt huvud), är det där verkligen din riktiga hårfärg? Och jo, det är någon slags anonym mellanbrunt, och jag har inte färgat håret sedan identitetskrisande i början av gymnasiet för ungefär tio år sedan..

Två, är du klar med studierna snart? (Jag är doktorand så får betalt för att jobba på universitetet, men att vissa får betalt för att läsa böcker är inte helt lättbegripligt för folk som aldrig satt sin fot på ett universitet.)

Tre, (skrattar ironiskt) lyssnar du fortfarande på "Kyssingen"?

Detta är den låt som var min favorit när jag var fyra-fem år gammal, "Flickan, jägarn och priset" med Falkenbergs största dansband Matz Bladhs. Jag föddes i Hyltebruk (mindre än en timme från Falkenberg) och min mormor bor där, så Matz Bladhs var och är ett av de stora lokala dansbanden i mina hemtrakter. De är ett klassiskt dansband - z i namnet, mycket saxofon, covers på låtar som "Ljus och värme" och "Tusen bitar" och mellan 1981 och 1997 gav de varje år ut en LP som hette Leende dansmusik, med året som tillägg. Som barn var jag ett stort fan och en mycket uppskattad julklapp från morfar var ett år en signerad poster! Senare visade det sig att morfar hade fejkat autograferna - han hade skrivit dit dem själv. Ridå!

I alla fall, den låt som jag som fyra-fem-åring refererade till som "Kyssingen" (ordet kyss nämns i texten) var "Flickan, jägarn och priset". Enjoy:

Nu när man rör sig mest i miljöer där Matz Bladhs inte på något sätt är en allmänt vedertagen referens, så tycker jag att det är en lustig tanke att detta en gång i tiden var min favoritmusik. Nog för att jag gillar country och att det finns ett släktskap till även den tamaste dansbandsmusik, men riktigt så hardcore är jag inte idag att jag går omkring med Matz Bladhs eller Per-Erics i hörlurarna på Göteborgs gator. Och jag kan fundera på: vad är det som gör att man gillar viss musik när man är barn? Kan man gilla vad som helst som råkar vara i ens omgivning - för någon Bourdieusk baktanke om att gilla vad som är "hippt" har man knappast -, eller är man styrd mot viss musik? Och: vad har musiken man gillar som barn för koppling till musiken som man gillar senare? Jag tänker mig ändå att det finns en anledning till att jag nu som vuxen gillar dansband och svängig country så mycket, att det här dansbandssvänget är inympat i mig och fungerar som en guldstandard för "sväng", så att "Sleepin' on the Foldout" med Brad Paisley, som jag hörde för första gången när jag var 26 år gammal, eller "Jambalaya" med Queen Ida slår an en sträng djupt inom mig och jag känner igen: detta är vad jag gillar!

LIL kvalitetsmärker uteställen, #9: The Cinema Bar

munspelsrock på The Cinema Bar, en söndag i slutet av maj

Sedan februari 2009 har vi på LIL-redaktionen kvalitetsmärkt åtta stycken uteställen, i Malmö, Göteborg och Stockholm, och nu har det blivit dags att så att säga "go global" med konceptet, och kvalitetsmärka ett uteställe i annat land. Närmare bestämt USA, ännu närmare bestämt Los Angeles, ännu lite mera närmare bestämt härliga Culver City.

Jag pratar såklart om countrybaren The Cinema Bar! En mycket liten och mörk "dive bar" (typ "sunkhak"), med livemusik och gratis inträde varje kväll (hatten skickas runt), burk PBR för $3 och grymt trevlig personal och dito stammisar, som är en perfekt blandning av folk i åldrar mellan 18 och 60, countrymänniskor, folkmusikmänniskor, och bara allmänna dive bar-människor. Wilco-stuk (män med stora polisonger och dito mustascher!), bluegrass, hard country, blues, singer-songwriter: allt detta kan du få (gratis) på The Cinema Bar, medan du sippar en iskall Pabst. Och mellan seten spelas musik från den bästa jukebox jag någonsin avnjutit, där det inte är något konstigt om Clashs "English Civil War" kommer mellan låtar av Hank Williams och Mavericks. The Cinema Bar är helt enkelt en perfekt "modern" countrybar: de gillar country på riktigt, men inte bara country.

På tips-sidan yelp kommer en del träffsäkra kommentarer om TCB. En kommentator placerar precist in stället på sunkighetsskalan och konstaterar att nivån är just right: "the place was just the right side of divey -- not too much to be scary (cf: Lotus Lounge, which I love nonetheless), not too hip to be full of dirty hipsters. " En annan får drömmar igångsatta på TCB: "When I walked into Cinema Bar, I thought I had walked into the deepest part of my own imagination- the part that thinks that it would be a good idea to throw career aspirations and relationships and financial solvency out the window and open up a dive bar."

Avslutningsvis vill jag bara säga som Toby Keith: "I love this bar".

---

tidigare kvalitetsmärken: Nya Tröls, Stage Door, 100 knop, Red Lion, Nefertiti, Bara vi bar, Blecktornskällaren, Hornstull Strand.

A Mighty Wind

Åtta år försent skulle jag vilja tipsa om den fina lilla mockumentären A Mighty Wind från 2003, en film som i alla fall jag har missat helt och hållet.

A Mighty Wind är skriven och regisserad av Spinal Tap-regissören Christopher Guest och handlar om upptakten till en hyllningskonsert till den fiktiva folkmusikhjälten Irving Steinbloom. Vi får följa tre folkmusikgrupper som ska spela på konserten - The Folksmen, The New Main Street Singers, och duon Mitch and Mickey.



Filmen har en perfekt tonträff för den amerikanska folkmusikscenen - lite ostig, lite småtöntig, stundtals extremt pårökt och knarkig, men alltid med en överväldigande kärlek till musiken. Många av karaktärerna är fruktansvärt roliga och väldigt trovärdiga. Eugene Levys (kanske mest känd som pappan i American Pie-filmerna) Mitch är höjdpunkten, med sin socialt tvivelaktiga och LSD-utzonade framtoning. Ett mästerligt stycke skådespeleri. Harry Shearers (Ned Flanders, Principal Skinner et al i Simpsons) skepparkransprydda bassångare/kontrabasist Mark Shubb är också minnesvärd - han är en stor komediant som inte fått tillräckligt med cred. Fantastiska Jane Lynch är också värd att nämna - hon var ruskigt bra nu senast i Party Down och så också här som LA-new age-folkmusik-hippie.



All musik i filmen är skriven av Christopher Guest och det är ett imponerande arbete. Låtarna både driver med och hyllar med kärlek den amerikanska folkmusikgenren under 60-talet.

Helt enkelt ett väldigt underhållande stycke film om en musikgenre som är lätt att båda älska och hata.

Blommor topp 5, #3 - Vallmo

Vallmo - förlamande fin

Nu har turen kommit till tredjeplatsen på min lista över mina fem favoritblommor. Den platsen innehas av vallmo.

Vallmo skulle jag misstänka är en blomma som många har som en av sina favoriter. Den är röd, rund och harmonisk i formen, och växer vilt i de sydsvenska åkermarkerna. Den är ett romantiskt färgstänk i våra senmoderna odlingslandskaps monokulturer.

Vallmo har också en suggestiv aspekt, en mörk sida - en variant av blomman används för att framställa opium, råvaran till morfin och heroin. Är man lite poetiskt lagd kan man alltså hävda att vallmo bär på en både underbar och livsfarlig skönhet.

Min egen relation till vallmo är också tvetydig, och starkt präglad av 1) tonår, 2) kärlek och 3) Gotland. Första gången jag på allvar slogs av vallmons storhet var en sommarkväll någon gång i slutet av juni 1997. Jag var kär i en tjej men för feg för att ta några initiativ så inget hände någonsin, vi gick bara fram och tillbaka på de gotländska klapperstenstränderna, under tallarna strax ovan strandlinjen, och längs fälten in över land. På de där fälten växte massor av vallmoblommor som var smärtsamt vackra i kvällsljuset, och såklart en perfekt backdrop till min likaledes smärtsamma tonårsupplevelse av förälskelse, tafatthet och förlorade chanser.

Vallmo blåser därför liv i bitterljuva tonårsminnen som fortfarande femton år senare kan bränna till i blåa stunder. Lite som blommornas svar på Henrik Berggren.

Henrik Vallmo Berggren

Väldigt kär/Obegripligt ensam

Jag skriver tydligen enbart om så kallad kommersiell musik nuförtiden, men det må vara hänt.

Min goda vän och kollega Linnea Henriksson, välkänd från gruppen Prylf och från sina uppmärksammade framträdanden i Idol 2010, släppte i måndags sin debutsingel "Väldigt kär/Obegripligt ensam". Låten har skrivits i samarbete med Orup ("Regn hos mig-mannen"), och låter väldigt samtida, om det nu är en adekvat beskrivning. Jag gillar hur som helst låten skarpt, och vi på Lil-redaktionen lyfter på hatten och ser fram emot debutalbumet.