Trädälskaren

Min vana trogen är jag sent ute, men måste ändå tipsa om en riktigt bra dokumentär som jag såg häromdagen.

Platsen för visningen var en tågkupé på nattåget mot Norrbotten. Jag hade blivit medbjuden av en vän att övernatta på Treehotel som ligger i Harads fem mil norr om Boden. Han hade fått övernattningen i trettioårspresent, och det som fick honom att önska sig denna lite udda grej var dokumentären Trädälskaren från 2008.

Trädälskaren handlar om tre män som bygger en stuga sju meter upp i en tall i skogen på stranden av Luleälven. Byggandet av stugan blir den röda tråden i en diskussion om urbanisering, modernitet, rotlöshet och längtan hem till ett ursprung, till naturen. Huvudpersonen Jonas bor i Stockholm och känner längtan tillbaka till sin uppväxts Norrland, till vidderna, skogarna, himlarna och ett till synes mer okomplicerat, mänskligt och långsamt liv.



Klipp från bygget och hur det fortskrider blandas med intervjuer med olika "experter" på trender, livsåskådning, genus, religion osv. Låter det som ett tråkigt upplägg? Alls inte. Bara fotot i filmen är supervackert och musiken, skriven av Loney Dear, skapar en vemodig och finstämd fond för de existentiella samtalen.

Jag fastnade särskilt för hur berättelsen om stugbygget gestaltar existentiell rastlöshet och sökande, utan att detta egentligen någonsin diskuteras explicit. Istället får de intervjuade experterna stå för verbaliseringen av det tillstånd som huvudpersonerna befinner sig i.

Speciellt Owe Wikström, känd religionspsykolog och miljonär på boken Långsamhetens lov, säger saker som jag kan känna igen mig i. Han menar att upplösningen av kollektivets meningsskapande och normerande funktion har lämnat oss i ett förvirrat tillstånd av individualism utan inre, själsliga och andliga riktmärken. Naturen kan sätta oss i kontakt med andliga dimensioner av vårt väsen som inte syresätts i det moderna urbana livet. De här skönhetsupplevelserna är så att säga anti-alienerande, dvs de skalar bort alla lager av kultur, ekonomi och andra samhällsförhållanden som i det dagliga livet ligger mellan vår medvetna tillvaro och ett mera "rent" existentiellt tillstånd. De här upplevelserna svarar mot vårt behov av ett andligt hem, en, med Wikströms ord, helig plats (på latin: Hic locus sanctus est). Att sitta i en stuga i en tall vid Luleälven kan vara att hitta just en sådan andlig plats, ett både geografiskt och metafysiskt betydelsefullt ställe. Men som Wikström också säger: trots att naturens skönhet tillfredsställer det här själsliga sökandet kommer det mitt i allt det ljuvliga alltid finnas en slags rest, ett outgrundligt vemod eller en skärva av sorg som han menar är en upplevelse vars existens kan fastlås objektivt. Trädet aktiverar denna sorg och visar vägen mot något som finns bortom och utanför människan.



Och visst är det väl just detta som Uffe sjunger om i Gå upp på klippan? "Han behöver inga katedraler. Han har sitt tempel där han står. Han behöver inga kardinaler. Han behöver bara vinden i sitt hår."

Nå, Trädälskaren rekommenderas i alla fall till alla naturvurmare som känner sig vilsna i tillvaron mellan varven. Om inte annat för att filmen innehåller så mycket annat gött som vi här på LiL gillar: en grön gammal Saab, långa diskussioner om Eyvind Johnson, rutiga fodrade snickarskjortor och hörselskydd med inbyggd radio, kaffe på fat, brasor, mormödrar, etc.

Ridin' in my car

Via Lisa Milberg på PSL hittar jag den här fina låten om bilkörning, Ridin' in my car av amerikanska poprockarna NRBQ.

Videon här nedanför är en väldigt fin hemsnickrad (antar jag) youtubekompilation av bilder på vägar. Tänker såklart omedelbart på Ulf Lundell och hans frihetslängtan och ute-på-vägen-igen-romantik, som vi ju skrivit om förr här på bloggen.

Och så själva låten såklart: vacker och glad melodi, gubbstompigt sväng, nasal stämsång och dragspel. Precis vad man behöver i lurarna för att orka genom en septembermåndagseftermiddag.

Blommor topp 5, #2 - Rallarros

Nu har turen kommit till andraplatsen på min topp fem-lista över svenska blommor, och den går självklart till rallarrosen.

En introduktion till rallarrosen (chamerion angustifolium, också känd under namnen mjölke och mjölkört) behövs väl knappt. Det räcker att kasta ett öga på den här bloggens rubrikbild för att förstå att det här är en blomma som kickar skiten ur det mesta. Rallarrosen blommar längs banvallar och älvar, på ängar och runt gamla bortglömda torp, och plockar i alla fall hos mig fram nästan obehagligt nationalromantiska känslor.

Rallarrosen är sturm und drang.

Om kaprifolen representerar västkustbygderna så är rallarrosen inlandsblomman par excellence. Den skimrar mot en bakgrund av mörka granskogar, hyggen och parkeringsplatser som ett ensamt bluesigt munspel i den svenska sommarkvällen. Den är också en blomma som gör sig bäst i regnväder, eftersom fuktig luft förstärker färgen så att den nästan blir självlysande. Den kan lyfta anden hos mången vägtrött bilförare som dricker bryggkaffe från en snart nedlagd mack och spanar ut över skogar och sjöar i nån bortglömd avlägsen glesbygd.

Rallarrosen är en roadtripblomma.

Och den blommar sent - trots att det redan är september finns fortfarande chansen att se dess lila uppenbarelse längs en gammal järnvägsräls nära dig.

Rallarrosblues

Göteborg är staden på G: en riktigt bra kulturhelg

förortsjazz

Det är inte ofta men ibland så måste LIL ta sitt sociala ansvar och agera nöjesguide och rekommendera vilka uteställen som "gäller" till helgen. Nu står vi nämligen inför den kanske mest längreinåtlandiga (ja, jag uppfann det adjektivet nu!) helgen i mannaminne i Göteborg: imorgon kväll en jazzklubb (ja!) på ett förortssunkhak (ja!), och lördag kväll honky tonk-klubb (who-hoo!) i kulturtanternas Majorna (ja!). Det är så mycket som är rätt i den meningen..

Imorgon kväll handlar det om Bellevue Jazz på legendariska haket Markurells - mest känt som "Svensk o Kina" för sin klassiska skylt som tyvärr tagits ned nu - i Bellevue/Gamlestaden. De har ett riktigt starkt höstprogram med bekantingar som oss närstående Hi Hank! och LIL-favoriterna i Franska trion, och imorgon spelar Göteborgskvartetten Köket. Gratis inträde, 20 kr per set rekommenderas. Lars Kaggsgatan 38.

Lördagens mest Bakersfieldska evenemang i Göteborg är Klubb Honky Tonk på Café Hängmattan i Musikens Hus; klubben arrangeras för sjätte gången och denna gång spelar Pilgrim och Slidin' Slim's Three Men Riot. 80 kr förköp på Dirty Records eller Pusterviksbiljetter; 100 kr i dörren. Karl Johansgatan 16.

Vilken kulturhelg vi har framför oss, Göteborgare!

Min favoritlåt när jag var fem år gammal

Matz Bladhs år 1991

"Flickan, jägarn och priset"-skivan till salu på internet

Det finns tre saker som min mormor frågar mig i princip varje gång vi träffas.

Ett, (pekar på mitt huvud), är det där verkligen din riktiga hårfärg? Och jo, det är någon slags anonym mellanbrunt, och jag har inte färgat håret sedan identitetskrisande i början av gymnasiet för ungefär tio år sedan..

Två, är du klar med studierna snart? (Jag är doktorand så får betalt för att jobba på universitetet, men att vissa får betalt för att läsa böcker är inte helt lättbegripligt för folk som aldrig satt sin fot på ett universitet.)

Tre, (skrattar ironiskt) lyssnar du fortfarande på "Kyssingen"?

Detta är den låt som var min favorit när jag var fyra-fem år gammal, "Flickan, jägarn och priset" med Falkenbergs största dansband Matz Bladhs. Jag föddes i Hyltebruk (mindre än en timme från Falkenberg) och min mormor bor där, så Matz Bladhs var och är ett av de stora lokala dansbanden i mina hemtrakter. De är ett klassiskt dansband - z i namnet, mycket saxofon, covers på låtar som "Ljus och värme" och "Tusen bitar" och mellan 1981 och 1997 gav de varje år ut en LP som hette Leende dansmusik, med året som tillägg. Som barn var jag ett stort fan och en mycket uppskattad julklapp från morfar var ett år en signerad poster! Senare visade det sig att morfar hade fejkat autograferna - han hade skrivit dit dem själv. Ridå!

I alla fall, den låt som jag som fyra-fem-åring refererade till som "Kyssingen" (ordet kyss nämns i texten) var "Flickan, jägarn och priset". Enjoy:

Nu när man rör sig mest i miljöer där Matz Bladhs inte på något sätt är en allmänt vedertagen referens, så tycker jag att det är en lustig tanke att detta en gång i tiden var min favoritmusik. Nog för att jag gillar country och att det finns ett släktskap till även den tamaste dansbandsmusik, men riktigt så hardcore är jag inte idag att jag går omkring med Matz Bladhs eller Per-Erics i hörlurarna på Göteborgs gator. Och jag kan fundera på: vad är det som gör att man gillar viss musik när man är barn? Kan man gilla vad som helst som råkar vara i ens omgivning - för någon Bourdieusk baktanke om att gilla vad som är "hippt" har man knappast -, eller är man styrd mot viss musik? Och: vad har musiken man gillar som barn för koppling till musiken som man gillar senare? Jag tänker mig ändå att det finns en anledning till att jag nu som vuxen gillar dansband och svängig country så mycket, att det här dansbandssvänget är inympat i mig och fungerar som en guldstandard för "sväng", så att "Sleepin' on the Foldout" med Brad Paisley, som jag hörde för första gången när jag var 26 år gammal, eller "Jambalaya" med Queen Ida slår an en sträng djupt inom mig och jag känner igen: detta är vad jag gillar!

LIL kvalitetsmärker uteställen, #9: The Cinema Bar

munspelsrock på The Cinema Bar, en söndag i slutet av maj

Sedan februari 2009 har vi på LIL-redaktionen kvalitetsmärkt åtta stycken uteställen, i Malmö, Göteborg och Stockholm, och nu har det blivit dags att så att säga "go global" med konceptet, och kvalitetsmärka ett uteställe i annat land. Närmare bestämt USA, ännu närmare bestämt Los Angeles, ännu lite mera närmare bestämt härliga Culver City.

Jag pratar såklart om countrybaren The Cinema Bar! En mycket liten och mörk "dive bar" (typ "sunkhak"), med livemusik och gratis inträde varje kväll (hatten skickas runt), burk PBR för $3 och grymt trevlig personal och dito stammisar, som är en perfekt blandning av folk i åldrar mellan 18 och 60, countrymänniskor, folkmusikmänniskor, och bara allmänna dive bar-människor. Wilco-stuk (män med stora polisonger och dito mustascher!), bluegrass, hard country, blues, singer-songwriter: allt detta kan du få (gratis) på The Cinema Bar, medan du sippar en iskall Pabst. Och mellan seten spelas musik från den bästa jukebox jag någonsin avnjutit, där det inte är något konstigt om Clashs "English Civil War" kommer mellan låtar av Hank Williams och Mavericks. The Cinema Bar är helt enkelt en perfekt "modern" countrybar: de gillar country på riktigt, men inte bara country.

På tips-sidan yelp kommer en del träffsäkra kommentarer om TCB. En kommentator placerar precist in stället på sunkighetsskalan och konstaterar att nivån är just right: "the place was just the right side of divey -- not too much to be scary (cf: Lotus Lounge, which I love nonetheless), not too hip to be full of dirty hipsters. " En annan får drömmar igångsatta på TCB: "When I walked into Cinema Bar, I thought I had walked into the deepest part of my own imagination- the part that thinks that it would be a good idea to throw career aspirations and relationships and financial solvency out the window and open up a dive bar."

Avslutningsvis vill jag bara säga som Toby Keith: "I love this bar".

---

tidigare kvalitetsmärken: Nya Tröls, Stage Door, 100 knop, Red Lion, Nefertiti, Bara vi bar, Blecktornskällaren, Hornstull Strand.

A Mighty Wind

Åtta år försent skulle jag vilja tipsa om den fina lilla mockumentären A Mighty Wind från 2003, en film som i alla fall jag har missat helt och hållet.

A Mighty Wind är skriven och regisserad av Spinal Tap-regissören Christopher Guest och handlar om upptakten till en hyllningskonsert till den fiktiva folkmusikhjälten Irving Steinbloom. Vi får följa tre folkmusikgrupper som ska spela på konserten - The Folksmen, The New Main Street Singers, och duon Mitch and Mickey.



Filmen har en perfekt tonträff för den amerikanska folkmusikscenen - lite ostig, lite småtöntig, stundtals extremt pårökt och knarkig, men alltid med en överväldigande kärlek till musiken. Många av karaktärerna är fruktansvärt roliga och väldigt trovärdiga. Eugene Levys (kanske mest känd som pappan i American Pie-filmerna) Mitch är höjdpunkten, med sin socialt tvivelaktiga och LSD-utzonade framtoning. Ett mästerligt stycke skådespeleri. Harry Shearers (Ned Flanders, Principal Skinner et al i Simpsons) skepparkransprydda bassångare/kontrabasist Mark Shubb är också minnesvärd - han är en stor komediant som inte fått tillräckligt med cred. Fantastiska Jane Lynch är också värd att nämna - hon var ruskigt bra nu senast i Party Down och så också här som LA-new age-folkmusik-hippie.



All musik i filmen är skriven av Christopher Guest och det är ett imponerande arbete. Låtarna både driver med och hyllar med kärlek den amerikanska folkmusikgenren under 60-talet.

Helt enkelt ett väldigt underhållande stycke film om en musikgenre som är lätt att båda älska och hata.