Therese Bohman om Värvet

Therese Bohman står i Expressen för den avhyvling av podcasten Värvet som jag väntat på.

"När jag skulle lyssna på intervju-podcasten "Värvet" för första gången, trodde jag att topplistan över de mest lyssnade avsnitten var ett skämt: Alex Schulman, Filip Hammar, Henrik Schyffert och Fredrik Wikingsson.

Samtiden, här är den, tänkte jag. Det är som på Louvren. Killar snackar med andra killar om att vara mediekillar och blir sedan nominerade till Stora journalistpriset som årets förnyare."

Therese Bohman, "Outhärdlig mediahype", Expressen 10 december

Svenska hus

Jag vill rekommendera alla Katarina Dunérs serie Svenska hus från 1995, nu tillgänglig på SVT:s Öppet arkiv. Det första avsnittet är en fantastisk resa genom historisk landsbygdsbebyggelse från Västerbotten till Dalarna till Lappland till Öland och Gotland. magiskt foto, hypnotiskt långsamt tempo, fokus på det materiella, hur husen byggdes av de material som fanns till hands just på platsen. Börjar: "Byggnaden är en återklang av marken, träden, ljuset..."

Tonsättarfestival 2013: Unsuk Chin

Den koreanska kompositören Unsuk Chin stod för majoriteten av all musik som framfördes på konserthusets traditionsenliga tonsättarfestival, som ägde rum förra veckan. Jag hade förmånen att i lördags få se ett program bestående av en violinkonsert, en cellokonsert, samt scener ur Chins första opera Alice in Wonderland.

Unsuk Chin

Jag skall utan omsvep erkänna att jag inte är en van konsument av nutida konstmusik, och att jag dessutom bär på en och annan fördom mot denna musikform - kanske var det därför som jag blev så oerhört berörd. Förväntningar är en stor del av en kulturupplevelse, och då jag möjligen förväntade mig att inte förstå blev effekten så mycket större när jag blev som bortsvept av konserten. 

Unsuk Chins musik är modern, absolut, och det finns knappast några melodiska teman som återkommer, men det finns en spänning, densitet och dramaturgi som fångar lyssnaren direkt och håller uppmärksamheten ända i i mål. Just spänning är ett ledord, det är oväntade och dynamiska vändningar, hela tiden med befriande överraskande inslag. Taktarter och tonarter är ständigt föränderliga, men det finns en tydlig röd tråd och riktning som tillåter lyssnaren att "vila" i spänningen.

Dirigent Susanna Mälkki och Viviane Hagner

Violinkonserten leddes av solisten Viviane Hagner, som med strålande elegans visade vägen genom det dramatiska och stämningsfulla stycket. Alban Gerhart var cellosolist, och även om jag inte tilltalades fullt lika mycket av detta stycke spelade han med en nästan otäck precision, och dessutom framförde han hela detta mycket komplicerade stycke utan noter.

Efter paus var det dags för scener ur Alice in Wonderland, och det var för mig konsertens höjdpunkt. Otroligt dramatiska scener, med mycket humor och hisnande fantasisprång; en värdig tonsättning av Lewis Carrolls mästerverk från 1865. Sammantaget en underbar konsert signerad en enastående tonsättare.

Don Cherrys ABF-studiecirkel

Don Cherry var en av (fri)jazzens stora -- spelade med Ornette Colemans banbrytande band, etc. Så jag tycker att det är rätt kul att i en understreckare i SvD hitta att han 1967-68 faktiskt ledde en studiecirkel (!) på ABF i Stockholm. Det gamla sosse-Sverige möter det internationella avantgardet!

”1967–1968 spelar de [Bernt Rosengren och Don Cherry] mycket tillsammans. Inte minst i de studiecirklar som Don Cherry leder om söndagarna på ABF-huset. Kurserna handlade om improvisation och komposition och deltagarna bestod av en liten grupp musiker med bland andra Rosengren, Falay och Bengt 'Frippe' Nordström. I en skriven rapport från Don Cherry framgår hur de ingående studerar turkisk 9/8-rytm genom att tålmodigt spela den och hur de gemensamt kommer fram till melodiernas avgörande betydelse för improvisationerna, precis vad Cherry en gång lärde från Ornette Coleman.”

Ronny Carlssons country

Den kanske ultimata svenska countrylåten är Ronny Carlssons “Vägarna jag fann“, fran skivan Reserverat från 1983. Det är en uptempo-lunkande country från tidigt 80-tal, nära Waylon Jennings eller The Highwaymen i stilen, med gnisslig fiol och studsig countrybas, och Ronnys djupa, pa alla sätt nedstämda röst och grova skånska dialekt. Det är en grym låt. Till den utnämning som den ultimata svenska countrylåten för oss ocksa det perfekta countrynamnet -- jag kan inte tänka mig ett mer country svenskt namn än Ronny Carlsson -- den perfekta gubbrocklooken (bilden ovan!), och texten som är så country som det kan bli: en man som är på väg, jagad av sina minnen, full av ånger över saker som det är för sent att ändra på. Bitterljuvt, bitterljuvligt!

Snubblar fram på vägen och på tanken att jag reser

Det har hänt många ganger förr

Samma vindar blåser cirklar runt mitt huvud

Varför finns minnet alltid kvar?

Det finns en hemlighet i mitten av min himmel

Som en gång syntes ganska klart

Men sen kom molnen ut fran tankarnas vimmel

Och allt blev skuggor av igår

Något viskar i mitt öra

Så jag hör inte att jag gråter

Försöker inte länge drömmar som försvann

Jag följer vägarna jag fann

Ut från min spegel kommer sanningar som bränner

Förintar bilder som aldrig fanns

Men krossat glas ger reflektioner av min svaghet

Vem ger mig styrka när jag går?

Något viskar i mitt öra

Så jag hör inte att jag gråter

Försöker inte länge drömmar som försvann

Jag följer vägarna jag fann

Jag söker inte längre drömmar som försvann

Jag följer vägarna jag fann

---

Per Wiker har på Obladoo en rejäl, utmärkt introduktion till Ronny Carlsson.

Kate Zambrenos Heroines

Avantgarde-författaren Kate Zambreno kom förra aret ut med boken Heroines, som är en hybrid av essä och självbiografi, med ursprung i en blogg. Zambreno är en författare som är gift med en författare som ocksa är akademiker, och har i boken flyttat pa grund av makens arbete. Heroines är en undersökning av den kvinnliga intellektuelles position, den kvinnliga författarens möjligheter och begränsningar. Hon citerar TS Eliot: ‘I distrust the feminine in literature’. Och Flaubert, i ett brev till hans älskarinna ‘Don’t you feel everything is currently dissolving into the humid element – tears, chatter, breast-feeding. Contemporary literature is drowning in women’s menses.’ Tankegangarna känns sa väl igen -- Flauberts hävdande fran mitten av 1800-talet att den tidens litteratur "drunkar i kvinnors mens", serietecknaren som säger till Liv Strömquist pa 2000-talet, ‘kvinnliga serietecknare ritar bara serier om mens’.

Sheila Heti har en väldigt bra recension i London Review of Books av Heroines, där hon diskuterar  Zambrenos framställning och historiska paralleller -- till paret Eliot, Virginia Woolf, Simone Weil, Scott och Zelda Fitzgerald...

”Zambreno is usually talking about a historical figure, or several at once, or about her own life, or comparing her female subjects to herself. The comparisons aren’t meant to flatter her: their purpose is broader. She is endeavouring to create a type and determine whether and to what extent she belongs to it. She needs to do this because she doesn’t trust the inherited pictures of female types, since they are produced by ‘the patriarch’ who ‘decides on the form of communication. Decides on the language.’ Her task is urgent because we can only understand ourselves if others like us have come before. To imagine we are the first and only of our kind is certainly alienation.

So the comparisons begin: ‘We echoed the Eliots. Marrying fast out of a sense of noble adventure (they had known each other three months, we had known each other nine).’ Jane and Paul Bowles are always on the move – so are she and John. Zelda and Virginia Woolf had debilitating periods and headaches – she does, too. How far can she go? In one scene, she looks at Simone Weil. ‘I am Simone Weil,’ she declares, ‘although Simone Weil pushed bravely past her sinus headaches, working in the fields and organising worker protests, and writing her crystalline philosophical texts in her notebooks, while at the slightest hint of sinus troubles I dive under the covers. I am the exact opposite of Simone Weil.’

The unfortunate thing for Zambreno is that the women she has chosen are all mad. Or perhaps they weren’t mad, but were driven mad by their lives: their men, their culture, the doctors who didn’t understand them, and especially by the oppressiveness of their husbands’ genius and work, in which they were routinely turned into literature – the sickness came partly from being a character in someone else’s creation, a heroine not of one’s own making or in one’s own words. All we know for sure of these women survives in scraps – in their letters, in the few biographies, in the scant literary texts they managed to write, and in the way they appeared in the poems, novels and reports of people more famous than they were. ‘There appears to be a project to destroy these remnants, these reminders,’ Zambreno writes, ‘to destroy these women. And I have married a keeper of archives. I feel compelled to act as the literary executor of the dead and erased. I’m responsible for guarding their legacy.’”

Heroines kanske kan vara nagot för LIL:s bokcirkel?

---

om Heroines på svenska: http://ettlysandenamn.se/gurlesk/fagertun.html

Frøy Aagre

P2:s Jazzradion blandar verkligen och ger. Supergäspig vokaljazz och ointressant traditionalism blandas med allt möjligt, även om det experimentella verkar fa sta tillbaka. Varje gang har de en livespelning som del av sitt tre timmarsblock, och för nagra veckor sedan var det med en spelning med norska Frøy Aagre Electric. Riktigt bra tycker jag, förändrar inte världen men väl värt ett tips pa LIL -- bara ljudet av elpianot räcker för att väcka min entusiasm.