Kindness är tillbaka!

Sedan en tid tillbaka skrivs och pratas det om Kindness lite överallt. Finns goda skäl därtill: vi har hyllat honom tidigare här på bloggen och på nya albumet tar han i mitt tycke sin grej till nästa nivå. Låter som står ut är till exempel repetitiva sexminutersballaden Geneva, det perfekta beatet i This Is Not About Us, eller det magiska samarbetet med Robyn i Who Do You Love?.

Men dagens tips blir tillbakalutade, saxofonmjuka With You (Feat. Kelela). LA-sångerskan Kelela lägger likt en kalifornisk Monica Zetterlund försiktig, innerlig sång över syntbasgångar och melankoliska saxofonslingor som smeker skjortan av Stuart Matthewman.

Kindness nya alster känns som musik för regniga höststäder och ensamma lördagseftermiddagar; en välmanikyrerad och lotionlen hand att hålla i när höstvinden viner.

Parks and Recreation - en fyllemeditation (med viss spoilervarning)

"There has never been a sadness that can't be cured by breakfast food."

Orden är Ron Swansons, en man vi bloggat om tidigare här på LiL, i avsnitt tretton av sjätte säsongen av Parks and Recreation. Två av seriens huvudkaraktärer ska lämna staden (och serien?) på obestämd tid. Seriens huvudperson Leslie Knope (briljant spelad av Amy Poehler) gråter när flyttbilen som Chris och Ann sitter i rullar ut ur den lilla staden Pawnee i Indiana där det hela utspelar sig. För att trösta föreslår Ron, Leslies medelålders och mustaschprydde chef med fäbless för träslöjd, kött och nattväktarstat, frukostmat för att dämpa saknaden. En djupt mänsklig och vacker gest.

Ron Swanson - genererar svår mustaschavund

Parks and Recreation har producerats sedan 2009. Jag har följt serien sedan starten. Seriens livstid och dess olika vändningar har därför gått hand i hand med händelser och företeelser jag själv upplevt, som jag påminns om när jag tittar. Den har en stämning som jag trivs väldigt bra i. Persongalleriet är fantastiskt, och återspeglar några helt centrala facetter av vad det innebär att vara en västerländsk nutidsmänniska. Samtidigt plockar Parks and Recreation upp många teman som jag tycker väldigt mycket om, och som också går igen här på bloggen: vänskap, politik, öl, hantverk, musik, staden vs landet, hipstermode, skägg, sökande, kärlek...

Andy Dwyer - sångare i bandet MouseRat

Avsnitt tretton rörde mig särskilt. Kanske för att den dramatiska förändringen i serien sammanfaller med en insikt om förändringar i mitt eget liv - goda ting som jag uppskattat och älskat, och som inte längre spelar samma roll. Mutationer och skiften som pågår så långsamt att det är först vid en given tidpunkt som vikten av förändringen blir märkbar. Insikter som knappt kan formuleras annat än som banala konstateranden: tid som går - tid som förlorats. Rutiner som inte längre finns kvar, tankevärldar som glöms. Konstellationer av vanor och vänner och samband och sammanhang som plötsligt en dag är borta - precis som Chris och Ann när de kör i sin flyttbil mot Michigan och ut ur bilden.

Chris och Ann

Parks and Recreation är kanske en av de mest relevanta speglingarna av samtiden under 10-talet, som vi mycket snart genomlevt hälften av. Serien är också en fast punkt i mitt eget liv, och ett elixir i den meningen att den finns kvar, att den förändras med mig, att den fortsätter att ta temperaturen på en splittrad samtid med ett obönhörligt gott humör.

Jag behöver lite breakfast food - tack Parks and Recreation för att du finns!

Leslie Knope

Dagens låt, Göteborgs-Posten

Progg/jazzrocktrion Kvartetten som sprängdes kompar Bernt Staf på dennes platta Valhall, 1973. Dungen före att Dungen fanns.

Genom civilingenjören/gitarristen/flöjtisten Finn Sjöbergs hemsida får jag dessutom tag på dessa magiska foton från Kvartettens storhetstid på 1970-talet:

Bästa inslaget i valkampanjen 2014

B.B. 

Mitt favoritinslag i 2014 års valrörelse är helt klart när den globalt influerade jazzmusikern Bengt Berger -- själv säger han att han spelar country and eastern -- känd från band som Arbete & Fritid, Rena Rama, Spjärnsvallet, Archimedes Badkar, Bitter Funeral Beer Band, Stockholms Gahuklubb, Chapter Seven, Enteli, Kalousch, Old School, Viltvarning, STRIKE, och Beches Brew dök upp i Vänsterpartiets kulturpolitiska kampanj, som en av många kulturprofiler som ordlöst men med en låt, en video eller liknande tog ställning för Vänsterpartiet i valet. Berger, som har med låten "Babel Twist", presenteras lakoniskt med den lysande kulturgubbe bilden från ovan och så denna helt magiskt kulturmarxistiska presentation.

"Bengt Berger är jazzmusiker (trumslagare), kompositör och producent. Berger har studerat nord- och sydindisk musik sedan 1960-talet i bland annat Indien och spelar tablas och mridangam. Under 1970-talet studerade han västafrikansk xylofon- och slagverksmusik i Ewe- Brong-Ahafu och Lo-Birifortraditionerna i Ghana."

 Jo, det är ju en bit från Da Buzz och Springsteen, svensk politiks två största partier, det här.

* * *
fyra topplåtar med Bengt Berger: "Till mera" med Beches Brew, "Engelska kanalen" med Arbete & Fritid, "Badiboom" med Archimedes badkar, "Taivas kesän valkaistua palttinaa" med Mirja Mäkelä.

Anna Ahnlund på Södra Bar 11/6 2014

I onsdags förra veckan var jag en del av den vältaliga publik som hade det stora nöjet att få bevittna Anna Ahnlunds releasefest på Södra Bar vid Mosebacke Torg i Stockholm. Anna nämner själv influenser som Dungen, Turid, Linda Perhacs och Beatles, namn som förpliktigar men samtidigt ger en rättvis fingervisning av det musikaliska innehållet. Till detta kan vi addera underbart välformulerade låtar, och det gäller i synnerhet texterna som skruvar sig långsamt mellan stora och små iakttagelser på ett sätt som öppnar för fantasieggande associationer och känsla av sammanhang. Bandet är understundom nio musiker starkt, och låtarna framförs med ackuratess med de tre körsångarna och Annas plysch-onepiece som särskilt lyckade detaljer. Poetiska texter på svenska av det här slaget är en fröjd att höra, och Anna och bandet utnyttjar samspelet mellan texternas finstilta detaljer och de intrikata musikaliska inpassen på ett mästerligt sätt. Det är proggigt i bemärkelsen improvisatoriskt, utsvävande, nyfiket, och soundet domineras av täta körstämmor, tvärflöjt och härligt ärtiga gitarrer.

En av kvällens höjdpunkter är när Anna inledningsvis, ensam på scen, framför Tellus Korona, som är en tolkning av den italienske nobelpristagaren Salvatore Quasimodos dikt "och plötsligt är det afton". Hennes tonsättning av denna text är långsamt flytande, med en melodi som dröjande vecklar ut sig. Detta ger en god anvisning om vad som väntar resten av kvällen, och jag upplever denna afton en sann musikalisk vederkvickelse. En annan favorit är den bitterljuva Kalaset, som med sitt snabba gitarrplock och vackra melodi ger tyngd åt den försiktigt jublande texten:

nu flyr jag till kalaset

äntligen blir det av

och flyr från lilla aset

hon som satt i mitt hår

alltför länge

med för stora

och för tunga ord för mig

Skivan är nu släppt på Havtorn Records och rekommenderas varmt!

* Här är en länk till Anna Ahnlunds soundcloud.

* Se videon till Glömmer aldrig:

Tyska hippies, ca 1900

I helgen var jag på bio och såg dokumentären Freak Out! (regisserad av Carl Javer), om en grupp borgerliga tyska ungdomar som ca 1900, trötta på borgerligheten och materialismen, flyttar ut på landet i Schweiz, till en kulle som de döper till Monte Verita, för att leva vegetariskt och självförsörjande. De har okonventionella kläder, långt hår och männen skaffar långt skägg  -- likheten med 60-70-talens hippies är tydlig, och den kopplingen görs också fint genom intervjuer med en forskare i Kalifornien som vittnar om hur tyska flummarimmigranter, de kallades Naturkinder, som kom på 1910-talet för att undvika kriget startade den kaliforniska hippieestetiken att se ut som Jesus. I filmen får man bl a höra den magiska historien bakom jazzstandarden "Nature Boy", som skrevs av en av Kaliforniens tyska ökenhippies, och se filmmaterial från när han träffade Nat King Cole som spelade in låten och gjorde den till en hit -- en go kulturkrock. 

 tyska urhippies på Monte Verita

proto-hippie, ca 1917

Annat gott material i filmen är sånt som Monte Verita-hippien Gusto Gräsers ca 70-åriga bayerska lärling som berättar om att han var student i München på 20-talet (?) men hoppade av efter att ha träffat Gusto, och vandrade i två år, eller chefen för dagens Monte Verita-museum som berättar på underbar schweizertyska om hur kollektivets succé förstörde det lugn de var ute efter och drev upp markpriserna så att deras konstnärsvänner inte längre hade råd att komma dit (känns det igen?). Så fint när han säger ungefär: "det är som när man griper något och i gripandet förstör man vad man ville gripa".

Baseballkepsens uppsving

Toronto Blue Jays-keps

"hur bär man en baseballkeps utan att se ut som en idiot -- 

det är en fråga som ibland dyker upp i modetidningar"

P1 Stil, 4 april

Arvid kommenterade häromdagen trenden/anti-trenden normcore, att klä sig medvetet vanligt eller som en ogenomtänkt klädd amerikansk turist från 90-talet. Ett inslag i denna trend, men som jag tror har ett uppsving också helt oberoende av normcore, är basebollkepsen!

Detta är ett av mina favoritplagg, av någon anledning, kanske för att jag växte upp på 90-talet och lyssnade på skatepunk som jag skrev om i ett av mina första inlägg här, och jag har fascinerat följt baseballkepsens uppsving de senaste åren. Så sent som 2010 skrev jag i min huvudbonadsspaning från Way Out West att "basebollkepsen, den huvudbonad som jag själv föredrar, var i princip utdöd, och endast buren av de besökare som allra minst såg ut som modebloggare." Men de senaste 2-3 åren har jag sett många fler kepsar, t ex i hipsterkvinnakombon baseballkeps -- lång rock, vilket förvånat mig. (Genom internetsökning hittar jag att baseballkepsen var ett bärande inslag i Acnes vår-sommar-kollektion 2012.)

Oakland Raiders-keps. Populär bland hip hop-lyssnare under tidigt 90-tal efter att bl a NWA
burit Raiders-merch, fortfarande en logga med subkulturell prägel. "The city of Oakland's working-class background and 'underdog status' compared to its neighboring city of San Francisco is cited as the foundation of the Raider Nation and its image, as is the influence of 'outlaws' such as owner Al Davis and players like Ted Hendricks, John Matuszak, Bob Brown, Jack Tatum, and Lyle Alzado in creating a bad boy image" -- Wikipedia

New York Yankees-keps. Berömd logga, bästsäljare

Nu i veckan körde P1:s program Stil ett helt program om baseballkepsens uppsving! Programmet är mycket intressant (och diskuterar också bandanas!) och spårar uppsvinget för kepsen tillbaka till 1996 då den välkände och hyllade regissören Spike Lee tillverkaren av kepsar om en röd Yankeeskeps att  bära (matchande till sin jacka) på World Series-finalen det året. Tidigare hade kepsarna bara tillverkats i lagets färg, dvs i Yankees fall marinblått och vitt. Men Spike Lee fick sin röda Yankeeskeps, syntes i teve med den på, och detta blev startpunkten på produktionen av baseballkepsar i alla möjliga färger och även spridning av kepsar utifrån kretsen av fans av olika baseballlag. Stil diskuterar i och för sig också hur rappare i slutet av 80-talet bar keps -- framför allt från footballaget Oakland Raiders -- vilket ledde till spridning av Raiderskepsar bland hip hop-lyssnarna, men Lee verkar också ha varit viktig. I programmet görs en jätteintressant intervju med en företrädare för kepstillverkarna New Era som har licens för att göra lagkepsar för alla de fyra stora US-amerikanska proffsligorna MLB, NFL, NBA och NHL. Han förklarar att baseballkepsarna i USA kan delas in i två typer: med böjd skärm och låg krona och i lagets färger, burna av lagets egna fans -- som Blue Jays-kepsen ovan. Den andra typen är färgstarka och kanske mönstrade kepsar med andra former, som bärs mer som ett mode-statement än som stöd för laget. I Sverige har vi väldigt lite relation till sporten baseball och ingen bär kepsen för att visa stöd för laget. Här dominerar New York Yankees starkt med Los Angeles Dodgers som tvåa. Det är den böjda skärmen som leder fast med konstiga färgkombinationer; Yankeeskepsen säljs t ex här mest i svart, rött, navy och grå.

Nu när baseballkepsen varit ovanligt trendig i ett par år lär den väl försvinna ur modet snart igen, men den kommer fortsätta vara ett intressant plagg.