En skånsk strand i januari

 

I lördags stannade vi till en kort stund vid stranden i Böste, på kusten mellan Trelleborg och Ystad. Det är inte en by som välkomnar främlingen: ingen strandparkering, ingen camping, bara små gator för de boende och så till slut en vändplats där vi parkerade i tio minuter. En tupp gol upprepade gånger och en man från huset med tuppen kom ut i arbetskläder och granskade oss misstänksamt på avstånd. Tre personer i en Volvo SUV: marodörer?

Det var en otroligt vacker dag i Skåne, med ett blekt vinterljus som för tankarna till Skagenmåleri och andra skandinaviska ikoner av karga stränder. Böste hatade oss men vi älskade Böste.

Renfanorna vid Kontinentalbanan

Sedan i februari bor jag hundratalet meter från Kontinentalbanan, där gods fraktas till Trelleborg för att tas med färja till Sassnitz, och där persontåg går runt runt i Malmös nya ringlinje. Oron över att det skulle vara slamrigt att bo så nära tågen förbyttes -- det visade sig att de inte hörs alls från lägenheten -- i ett mys över att bo so nära "vägen ut", "vägen till kontinenten".

Att bo nära en järnväg innebär däremot att man avleds en del när man är på väg någonstans. När jag ska österut cyklar jag först några hundra meter norrut längs med järnvägen för att komma till en järnvägsövergång. Och det är de där hundra meterna som det här blogginlägget handlar om. Under corona-året 2020 cyklade och gick jag där otaliga gånger. Man var ju sällan ute och gjorde något, men något skulle man ju göra så det blev de där cykelrundorna till Friskis (innan coronan slog till i Skåne i höstas), till tennisbanorna vid gamla Bulltofta flygplats, eller bara ut i största allmänhet.

På vänster sida, små industrier: plast, andra oklara tillverkningar, och en trähandel för byggbranschen. På andra sidan spåren: industribebyggelse mer från det tidiga 1900-talet, tegel, graffitti. Här har jag trampat i varje väder sedan mars och följt årstidernas gång genom dikesblommorna: renfanorna, hundkäxen, vallmon. Renfanorna, med de gula knopparna och den fräna doften, min madeleinekaka till "ängen" (ödetomten) i villakvarteret där jag växte upp. Och den lite nergångna industriella miljön, stans baksida, som ger mig ett kroppsminne av att vara på Söder i Halmstad cirka 1994.

Jag får dela den här cykelbanan med några skejtare då och då, men oftast har jag den för mig själv: som en ficka av staden som glömts bort och lämnats till mig. Det finns något rogivande i sådana obetydliga platser i stan.
 

Spelmansblicken

Hamnade nyligen av en tillfällighet framför en dokumentär om riksspelmannen Görgen Antonsson, "Görgen med G" som ligger på Svt play.

Bortsett från all fantastisk musik är den en fascinerande inblick i en spelemans liv och bakgrund. Antonsson är uppväxt på en bondgård i södra Hälsingland och var redan som barn en fiolvirtuos, så till den grad att hans pappa som introducerat instrumentet för honom själv slutade spela. Även om jag inte riktigt fattar varför så är det i alla fall ett slående inslag i historien om hur Antonssons spelande växt fram.

I dokumentärer får vi följa Antonsson i hans olika gebit: som folkmusiker och spelman på konserter, stämmor och workshops. Som skådespelare på länsteatrar och i frigrupper. Och som privatperson: som motorcyklist, muskelbyggare och hemmansägare. Han bjuder på många bra anekdoter från folkmusikens värld och det är väldigt intressant att höra hur varje spelman har sin unika stil och hur stycken och låtar traderas vidare från person till person genom tiden.

Görgen Antonsson som 14-åring tillsammans med Lasse Feldtblad

Och det är underbara bilder från folkmusikrörelsens olika träffpunkter - fäbodvallar, gårdstun och hälsingländska gräsängar fulla med husvagnar och partytält. Klipp av Antonsson på bryggor vid älvstränder med sina bara ben dinglande i vattnet spelandes bitterljuva polskor i sommarkvällen. Antonsson bakom ratten längs landsvägar genom böljande sommarlandskap, där han svarar på frågor om livet som kulturarbetare.

Men det som verkligen grep mig med det här programmet är Antonssons uttryck när han sätter fiolen till hakan och spelar. Hela det fysiska uttrycket förändras, han börjar röra sig smidigt och nästan kattlikt till musiken - och framför allt förändras blicken. Blicken!!!! Jag kommer att tänka på min latinlärare på gymnasiet när hon berättade om Dionysos, det måste varit något sånt här hon menade. Antonsson blir liksom förbytt, hans uttryck ändras på ett snudd på kusligt sätt. Och ofta händer samma sak med hans lyssnare, särskilt klippen från en krogspelning med ett folkrockband Antonsson spelar med tycker jag visar vilket grepp han tar om publiken, de blir liksom utom sig. Den känns som en blick som kan spela både vettet och kläderna av precis vem som helst (utom möjligtvis prins Carl Philip, rätt kul segment på honom stonefaced i publiken på kronprinsessans födelsedag).

Men själv är jag i alla fall förtrollad. Görgen Antonsson står väldigt högt upp på min bucket list över livemusik att se när det blir möjligt igen.

Ryska huset

 Lyckades pricka att se Ryska huset igår kväll med fyra timmar till godo innan den skulle plockas ner från Svt Play. Filmen slog ner som en blixt som nu får Frankensteins blogg att, mot all förmodan och troligen högst tillfälligt, kravla upp på fötter.

Ryska huset bygger på en bok av underbare John Le Carré och är en spionhistoria som handlar om en bokförläggare som dras in i en maktkamp mellan väst och öst under Sovjetunionens glasnost-era i slutet av 1980-talet. Den är en inte särskild minnesvärd film, utom i ett avseende: modet. Från första rutan till den sista är den full av fantastiska outfits från skiftet 1980-1990-tal. Inget annat än en fest för ögat.

Filmen går ut hårt när huvudrollen (spelad av Sean Connery) bokförläggaren Bartholomew "Barley" Blair gör entré i en svårt skrynklig linnekostym av safarisnitt. Connerys karaktär blir förhörd av brittiska underrättelsetjänsten i en lägenhet i Lissabon där han sitter svettig och arrogant och svarar på frågor från agenter som sitter slängigt tillbakalutade i sammetsfåtöljer i oklanderliga engelska kostymer.

Efter ett antal turer beger sig Connery till Sovjetunionen och möter upp Michelle Pfeiffers ryska redaktör Katya. De båda lär känna varandra under mulna promenader i Moska, Connery i hatt och lodenrock och Pfeiffer i rutiga tweedkappor och stickade fingervantar. Båda bär röda accentplagg en stor del av tiden: Connery oftast slipover, Pfeiffer halsduk. Det saknas helt enkelt inte ledtrådar till vad som komma skall.

För såklart, tycke uppstår och Connerys uppdrag för fäderneslandet utmanas. I några modemässigt makalösa scener flygs Connery till ett hus vid en sjö någonstans i USA. Ett fantastiskt hus till att börja med, nån sorts Frank Llloyd Wright-inspirerat fritidshus i sten och trä modell miljardär med enorma panoramafönster och pösiga exklusiva tygsoffor i murriga mönster. Och kläderna!!! Kolla t ex Roy Scheiders CIA-man i armbågslappstweed och Connerys kombo av tunn röd polo och kabelstickad tjocktröja.

Filmen sparar inte på krutet i dessa scener från huset vid sjön, nästa omgång förhör ger oss Scheider i stickad vit koftblazer och alltså, slipsnålen på den ena förhörsmannen i detta klipp - magisk! Kul samtal om jazzmusiker och anarkister förgyller också.

Blir också enormt sugen på stadssemester när jag ser Ryska huset, många väldigt vackra bilder från Lissabon och Moskva. Så här långt inne i pandemin framstår det som en avlägsen dröm att kunna flanera i världens gamla kulturmetropoler, och det är nog ännu en anledning till varför jag verkligen muntrades upp av att se filmen.

Filmen om Gunilla Palmstierna-Weiss

Staffan Juléns film från 2014, Kvinnor som du gör en man impotent, är medryckande och djupt fascinerande. Vilket liv Gunilla Palmstierna Weiss har levt.

Blaserade posörer

När jag var kanske 21 och, som jag tyckte, politiskt desillusionerad (ha!) efter politiskt aktiva gymnasieår, fastnade jag för några – slitna, vet jag nu –  rader ur en dikt av Yeats:

”The best lack all conviction, while the worst

Are full of passionate intensity.”

Ja så är det, tänkte mitt 21-åriga jag. Barnsliga gymnasister rusar in i politiken och tror – ”full of passionate intensity” – att de kan förändra allt, men vi livserfarna 21-åringar har minsann genomskådat det där.

Det var en fas, och den gick över. Men för vissa gör den aldrig det. Bengt ”Benke” Ohlsson, Johan Hakelius och i någon mån Viktor Barth-Kron gör alla sig ett gott leverne på att vecka in och vecka ut skriva krönikor som lyder – min parafras:

”Hå hå ja ja,

Högern tycker si och vänstern tycker så.

Men vi allvetande betraktare, de blaserade posörerna, vet att det är helt meningslöst.

Så vi gör oss lustiga över dem istället.”

De gjorde en världsvan grimas av obryddhet när en vindil kom, och grimasen fastnade. Likgiltighet som ersatz för sprezzatura.

Jag kom att tänka på det här när jag häromdagen satt ochläste Aftonbladet från 1868 och en 1860-talets Hakelius skrev en lustig krönika om modet ”att göra strike”. Så här 150 år senare: jovisst kan man skoja om murare, skräddare och timmermän som ställer till med oreda, men å andra sidan får man nog också säga att de hade rätten på sin sida – vågar jag säga det, historien på sin sida.

Boktips: Flodernas bok

Osannolikt nog har jag hunnit läsa några böcker första kvartalet 2018, och den bästa av dem är Flodernas bok av Nina Burton.

Flodernas bok är en, som titeln antyder, vindlande reseberättelse och kulturhistorisk essä längs de tre europeiska floderna Rhone, Rhen och Themsen. Nina Burton reser i sin släkts fotspår från flodernas källor ut i havet och diskuterar längs vägen vilken roll floderna spelat, direkt och indirekt, för de samhällen som vuxit upp kring dem. Det är både naturvetenskapliga, idehistoriska och samhällsvetenskapliga betraktelser sammanvävda på ett väldigt sympatiskt sätt med Burtons egna släkthistorier och personliga minnen, iakttagelser och reflektioner.

Boken är fängslande på många sätt - dels tycker jag är Burton en väldigt god skribent, med ett flyhänt, direkt och personligt anslag som inte väjer för historiens stora idéer, naturens skönhet eller själens smärta. Och dels är själva upplägget - att följa en kulturtant/författare 65+ som flodluffar genom Europa på pensionärskryssningsbåtar och lastpråmar och reflekterar över livet - såklart oemoståndligt, i alla fall när författaren är Nina Burton. Ett fint exempel på stilen nedan:

Flodernas bok väcker verkligen reslusten, och uppmärksammar numera lite bortglömda (i alla fall som turistmål) städer som Basel, Köln, Strasbourg, Valence, Avignon och andra genom intressanta essäer om deras naturgeografier, ekonomier och kulturer. För en frihetsberövad småbarnspappa är det välkommen eskapism.