Mitt Land

En av de största inspirationskällor jag har haft de senaste åren är Mauro Scocco, och det är på tiden att han föräras ett eget inlägg. Jag är fascinerad av olika skildringar av hemland, hemstad och så vidare. Tidigare har jag publicerat ett inlägg om småstadsromantik och något som hör ihop med det är nationalromantik, eller vad man skall kalla det. Nu menar jag inte Werner von Heidenstam, utan tänker mig något lite mer lågmält och kanske lite mer nyanserat, låtar som man kan känna igen sig i som handlar om Sverige.

Mauro har alltid varit en mästare på att formulera sånt som alla känner men som oftast är väldigt svårt att sätta ord på, klyschor helt enkelt. Har man ett hjärta finns det garanterat minst en Mauro-låt som sätter fingret på exakt den situation man befinner sig i för tillfället, det är nästan skrämmande! Hur många brustna hjärtan har du innanför västen, Mauro?

Jag har i många år nu följt herr Scoccos utveckling som artist och han har ju som få andra varierat sin stil, allt från syntpop, house med budskap, solopiano, soul, jazz och slick pop (med Michael McDonald som gäst-keyboardist) har passerat revy i Mauros katalog. Senaste plattan "Ljudet av tiden som går" från förra året är (trots att jag är slående okritisk till det mesta han har gjort) min favoritplatta, här möter vi en mer lågmäld och reflekterande småbarnsfar i en underbart gubbig produktion med akustisk gitarr och munspel som bas. Och här hittar vi så låten som detta inlägg lånat sin titel från: "Mitt land". Jag tycker det är en så otroligt vacker och nyanserad bild av det land vi lever i, även om den är väldigt vemodig. Just den här dubbla känslan, att man båda älskar och hatar, tycker jag han får med på ett bra sätt. Jag känner på samma sätt med min hemstad egentligen, det är verkligen både en kärlek och ett hat.

det här är mitt land
floderna och bergen
sjöar som glittar
jag flyger över sverige

det här är mitt land
pubar och hotell
volvo och ikea
snövita fjäll

det här är vårt land
nedlagda fabriker
regnet som piskar
över nybroviken

här har svett och tårar flutit i vår midvinterdröm
några hjärtan brinner ännu som tomtebloss i snön

du kan resa men aldrig lämna
det är en kärlek och ett hat
jag har rest runt hela jorden
men alltid, alltid kommit tillbaks


det här är vårt land
bakom leenden som stelnat
bakom välviljans profeter
bakom inget illa menat

det här är vårt land
på akuter och perronger
prinsar och prinsessor
vid stureplans salonger

bland kinakrogar och pizzerior
släcks det drömmar och tänds det hopp
i garage och replokaler
spelar banden som aldrig ger upp

jag minns palme och hasse å tage
evert taube på gröna lund
ingemar stemarks andra åk
då sverige stannade för en stund

du kan resa men aldrig lämna
det är en kärlek och ett hat
jag har rest runt hela jorden
men alltid, alltid kommit tillbaks


Just avsnittet med välviljans profeter och inget illa menat känns väldigt på pricken. Och kinakrogar och pizzerior, finns det något svenskare? Jag har nog aldrig varit i en håla värd namnet som saknat dessa obligatoriska inrättningar. Jag skulle tro att kriterierna för att få kalla sin ort för samhälle ser ut som följer: Fotbollsplan, kyrka, pizzeria, kinakrog.

Nu efterlyser jag andra Sverige-skildrare! Kent har en låt som heter Sverige som jag tycker är ganska fin men sedan kan jag inte komma på några fler! Läsekretsen, hjälp!

Fäst vid dig

Låtar om kärlek som håller genom åren är ganska sällsynt, åtminstone i min skivhylla. Ska någon göra det så är det så klart allas vår favorit Huey Lewis. En av mina favoritlåtar med honom handlar om just det här, och det är så fint, så självklart och enkelt att leva i Huey's värld. Efter ett bestämt trumfill vaggas vi in i en lagom romantisk stämning med hjälp av ett effektivt dansbandsgung. Huey börjar reflekterande;

We've had some fun, and yes we've had our ups and downs
Been down that rocky road, but here we are, still around
We thought about someone else, but neither one took the bait
We thought about breaking up, but now we know its much too late

Det är ju klart att solen inte jämt skiner, man har sina ups and downs, men vem har inte det? Sådant som andra människor ägnar hela liv åt att ha ångest över avhandlar Huey snyggt med fyra textrader. Dags för ett stick som mest konstaterar fakta:

We are bound by all the rest
Like the same phone number
All the same friends
And the same address

Lite tyngre trumkomp nu under sticket; en orgel smyger sig in och tersbas-ackord bygger upp till refrängen. Notera hur han lite busigt betonar adre-y-ess för att ytterligare höja temperaturen inför vad som komma skall:

Yes, its true, (yes its true) I am happy to be stuck with you
Yes, its true, (yes its true) I'm so happy to be stuck with you
cause I can see, (I can see) that you're happy to be stuck with me

Huey som vanligt smakfullt klösig och hurtig, och körerna understryker faktum på ett sublimt sätt. Dags för ett mellanspel där den nyss insmugna orgeln får lite mer spelrum och förstärker liksom sådär mysigt som bara orgel kan känslan av att livet inte blev så dumt trots allt. Dags för vers två:

We've had our doubts, we never took them seriously
And we've had our ins and outs, but thats the way its supposed to be
We thought about giving up, but we could never stay away
Thought about breaking up, but now we know its much too late

And its no great mystery
If we change our minds
Eventually, its back to you and me

Kören följer med in i andra versen och det är som vanligt när vi snackar Huey Lewis & the News ett underbart arrangemang, först lite oande och sedan call & response på "giving up" och "breaking up". Också här löser han upp knutar lätt och ledigt; tvekar du någon gång i ett förhållande så ta inte dina tvivel seriöst.. Refräng maestro!

På det hela taget är "Stuck With You" en verkligt fantastisk låt som har ett sådant helylle-tema. Jag brukar inte gilla musik som är för snäll eller för lagom, men som vi förut konstaterat här på LIL lyckas Huey Lewis hitta de små dynamiska skillnaderna och betoningarna som gör det intressant, och lagom rivigt.

Han sjunger om landet vi föddes i

Den svenska sångare och låtskrivare som jag tycker bäst förvaltar det amerikanska country/folk-arvet i ett svenskt sammanhang är stockholmaren Tomas Andersson Wij. Han har släppt skivor sen 1999 och byggt upp en allt större lyssnarkrets på det gamla goda sättet, genom flitigt turnerande runt om i Sverige. Sverige är också ett bärande element i hans rockpoesi.

TAW frammanar bilder av landet Sverige som det ser ut i vårt kollektiva undermedvetna, och kopplar starka, ofta filmiska bilder av landskap, vägar och städer till livets olika känslotillstånd. Han vet hur man skriver konstruktivt om folkhemmet och det förflutna, och är dessutom inte rädd för att diskutera, ibland nästan högtravande men alltid balanserat, djupt existentiella ämnen som förlust, svek, barndom, åldrande. Jag gillar skarpt hur han ramar in och uttrycker det existentiella med hjälp av sina samhällskildringar. Ofta när man går och är nostalgisk över gamla tider så sitter känslorna liksom ihop med landskap, bilder och stämningar och det är detta jag tycker TAW är så bra på att fånga.

Musikaliskt har han också mycket av det jag gillar - till exempel saxofonsolon, talade partier, steelgitarr, countryplock, gubbsväng, ödesmättat piano. Det finns också en stillsam monotoni i många av hans låtar och det har han gemensamt med andra av mina största favoriter som till exempel Sade och Steely Dan.

TAW sägs ha sin största fanbase här i Stockholm och det tror jag delvis beror på att det bor så många före detta småstadsbor i exil här. Ett stilprov får avsluta:

Nu slår vårens första regn emot taken jag står vid fönstret som en vålnad
den här stan är som ett pålagt skratt lika död lika punktlig och lånad
en gång hade jag mitt kort i baren i slipen mellan framgång och undergång
mitt i änslighetens största seger samförståndet och skvallrets knägång
och du drar mig till soffan och vi lägger oss ned och du viskar
den här stan är för sorglig vi är värda så mycket mer

(Tomas Andersson Wij, "Vi är värda så mycket mer" från Vi är värda så mycket mer Warner 2002)

En good guy - med lite klös i! Den perfekta mannen

Jag antar att de flesta som lyssnar mycket på musik någon gång reflekterar över vad för slags personer de kan vara, de här musikerna. Är Neil Young ett original med humör? Brian Wilson ett vuxet barn? Ulf Lundell en mansgris? Donald Fagen en fantastiskt rolig, torrt ironisk intellektuell som njuter av livet?

När jag lyssnar mycket på musik av män har jag kommit att tänka lite speciellt just på mansroller kanske. De senaste åren har jag haft en ganska intensiv känsla av att bli äldre, ibland till och med av att bli gammal (men inte nu, jag är 24 och tycker att rent objektivt är det ungt, även om jag mentalt sett varit gubbe sen jag var 14). Och just i den här känslan av att bli äldre undrar man väl lite över hur man kommer bli som vuxen man. (Ifall jag inte redan är det.) Som Beach Boys formulerade det i en fantastisk låt från 1964, "What will I be when I grow up to be a man?"

Något som jag var rätt övertygad om för några år sedan, när jag inte förstod ett smack av Ulf Lundell, var att jag inte ville bli som Ulf Lundell. Även nu när jag lyssnar på Ulf Lundell och tycker att en del av hans låtar är fantastiskt fina så tror jag att även om jag hade velat (vilket jag inte vill) så hade jag inte kunnat bli som honom.

En sångare som däremot ger ett riktigt helylle intryck, som en good guy - fast med lite klös i! - är Huey Lewis, sångare i klassiska Huey Lewis and the News. Deras 80-talsplattor är så grymt sjysta, slapp gitarrpop som varierar mellan dansbandstakter ("Stuck with you"), uptempovrålhis ("The power of love", "Do you believe in love"), postpunk typ Elvis Costello (första skivan) osv. Ett snällt sound, aldrig högljutt, alltid melodiöst. Och med en helt underbar sångare, Huey är verkligen kungen av inlevelse i snälla poptexter om att det är hippt att vara tråkig, att ett förhållande varat så länge så att det inte är någon mening att göra slut trots att vi ibland haft våra tvivel, om att kärlek är det enda vi verkligen behöver. Viktigt är förstås också körarrangemangen, call and response i refrängerna är verkligen typiskt Huey Lewis and the News och får Hueys lena stämma - ibland med lite klös i! - att framstå i än bättre ljus.

"I like my bands in business suits, I watch them on tv
Im working out most everyday and watching what I eat
They tell me that its good for me, but I dont even car
I know that its crazy
I know that its nowhere
But there is no denying that
Its hip to be square"

http://howlongtosingthissong.blogspot.com/2008/07/huey-lewis-and-foos.html

Sister Rosetta

Gitarrister finns det som bekant tretton på dussinet, och när musikjournalister ska kora 1900-talets viktigaste så brukar namnen vara desamma: Hendrix, Richards, Van Halen, Berry etc.etc. Mycket sällan förekommer det kvinnor på listan. Det skulle väl i så fall vara Jennifer Batten som under 80-talet spelade på bl.a. Michael Jackson. Och aldrig att jag läst någon nämna Sister Rosetta Tharpes namn! Trodde ni att Keith Richards stal allt från Chuck Berry? Och att Chuck Berry uppfann sin egna stil? Well, kolla in Sister! Allt från blueslicks som idag är standard och vevandet i luften med högerhanden.
Dessutom tycker jag att hon är en fantastisk sångare, med frasering och feeling som ibland påminner mig Ray Charles, för att nu nämna någon.

Att välja sida: skatepunk mot skinnjackerock

Millencolin, 1996

Sen jag såg Millencolins "Move Your Car"-video på SVT:s musikvideoprogram Voxpop år 1996 har jag lyssnat på skatepunk och pop-punk med stor glädje och behållning. I detta blogginlägg har jag tänkt att förklara något om vad jag uppskattar med skatepunk och varför jag ogillar skinnjacke/moptoprock som Oasis och Mando Diao så mycket på ett ideologiskt plan. Min tes är att dessa två genrer står för två helt olika förhållningssätt och attityder, och att skatepunk är sympatisk och skinnjackerocken osympatisk.

Under andra halvan av 90-talet var två viktiga beståndsdelar i min lyssning på ny musik punk och hardcore å ena sidan, och allmän rock å andra sidan. Det senare var band som Oasis; jag minns hur mycket jag älskade What's the Story Morning Glory-skivan och hur jag när Be Here Now-skivan kom (1997) blev extremt besviken, tyckte att den lät skit, sålde skivan och sen dess inte har kunnat lyssna på Oasis utan en sur bismak och att dela ut en gliring. Och Kula Shaker, som kanske inte heller har stått sig så väl. Förutom Be Here Now-skivan var en annan vändpunkt i min anti-brittisk-rock-hållning och musiklyssning den period - var det i början av 2000-talet? - när musikjournalister som Andres Lokko hyllade brittiska band som Badly Drawn Boy, the Doves, Coldplay(!) et al. Jag köpte några av de skivorna och tyckte rätt omedelbart att de var rätt kassa, vilket jag fortfarande tycker. The Doves för helvete! Jag har svårt att tänka mig något sämre. Oasis, the Doves, Coldplays första skiva. Tråkig, jämntjock brittisk rock som hyllas i NME och som är fullständigt innehållslös och humor- och intelligensbefriad. (Observera att jag undantar Radiohead denna sågning - musikaliskt sorterar jag in dem i samma genre men de tycker jag har en poäng.) Av den episoden lärde jag mig att inte lita på musikjournalister - jag var väl bara 16-17 år då och visste inte riktigt var och hur jag skulle kunna hitta ny musik. Men efter det hajade jag i alla fall att att följa varje hype skulle inte funka för mig. (De senaste 1-2 åren har jag dock tvärtom försökt att börja lyssna på musikjournalister igen, för de har hållt på och i hyllningar av nya band referera till Fleetwood Mac, CSNY och annat som jag gillar (och Andres Lokko skrev för nåt år sen en krönika om Sandy Denny!!) så jag borde nog ta till mig mer av vad de rekommenderar. .Men bränt barn skyr elden, och jag brändes av att journalister på allvar hyllade the Doves.)

Skatepunken däremot har aldrig hypats av pressen under den tiden som jag har lyssnat på den; år 1997-98 ungefär var det på min högstadieskola coolt att lyssna på Millencolin och bära stora byxor ("workers' pants" minns jag med en rysning att JC kallade modet, jag gick inte på det utan skaffade istället lagom stora chinos och min systers gamla Levis' och kombinerade det med grymt snygga Airwalk-skateskor) men annars har skatepunken varit rätt konstant utanför det hetaste rampljuset men å andra sidan heller aldrig förtvinat eller glömts bort, och jag har hållt igång med punklyssnandet hyfsat över åren. Vissa perioder - som min indieperiod eller symfrockperiod 2003-04 - inte så mycket, men jag även de perioder när jag inte har letat upp ny punk har jag ändå återkommit till de gamla skivorna. (Fast: de dummaste skivsäljningarna jag har gjort var två punkskivor som jag sålde under indieperioden, Dog Eat Dogs tuffa NY-rapcoreskiva från 1994 All Boro Kings, och en samling med det klassiska 80-tals-LA-punkbandet Operation Ivy! Tänk att jag en gång i tiden inte ville ha kvar så smakfulla skivor! Galenskap. Jag skyller på indiepopen.)

I alla fall. Nuförtiden lyssnar jag /återigen/ mycket på band som Lagwagon, No Use For a Name, NOFX, Raised Fist, Snapcase, Discharge och så vidare. Vad jag verkligen gillar med många av dem, förutom själva ljuden såklart, är att dessa band ofta har humor och självdistans - en viktig beståndsdel av intelligens - och även en politisk hållning. Det är sånt som jag verkligen saknar med skinnjackerock. Handlar den överhuvudtaget om nånting förutom uppsvällda egon, knark och att omskrivas och hypas i brittiska skräptidningar? Som jag uppfattar det finns det ingen substans alls i den genren, utan man lägger på 100 distade gitarrer så att man får det rätta vidriga brittiska tråksoundet, sjunger några ledsna låtar så att man ska verka djup, och resten av texterna är bara nonsens som framförs i klichéposer som man tagit från vad Rolling Stones gjorde 1973. Det är så förutsägbart, så konservativt, så idéfattigt, så renons på ambitioner bortom omnämnande i NME..

I somras påminde mig skinnjackerockbandet Sugarplum Fairy om vilken sida jag valt och varför. De berättar om sitt bandnamn:

"Först hette vi The Curb, eftersom vi ville ha ett sånt där coolt, kort ”the”-namn som alla britpop-band hade. Men sen öppnade det en skateaffär i Borlänge med samma namn, och det var ju antitesen av allt vi stod för så vi var tvungna att byta direkt, säger Calle."
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1411523.svd

Antitesen av allt jag står för. Ja, musikaliskt sett är det konservativ brittisk/influerad/ gitarrock som utgår från en astråkig version av rockhistorien. Så mycket jag då föredrar band som No Use For a Name och Lagwagon som har humor och vågar stå för någonting (progressivt) politiskt, och inte bara är självupptagna, dryga och regressiva.

Höstar vi minns: 2001

Jag är en nostalgiskt lagd person och mina regelbundet återkommande sentimentala attacker utlöses ofta av musik som jag lyssnade mycket på under en viss period. För mig, och jag tror inte jag är ensam om det här, kan en låt eller ibland bara några toner förflytta mig år tillbaka, och jag riktigt känner hur det var, hur jag såg ut, vad jag tänkte på, vilka jag umgicks med, det känns som om man är där igen helt enkelt. Spela första ackordet på "Without You I'm Nothing" med Placebo och jag kastas tillbaka till Hallägraskolans korridorer och nionde klass. Brian Blades fantastiska platta "Perceptual" kan jag inte lyssna på utan att tänka på hur jag och Johan sitter i radhuset(!) han hyrde på Dalabergsvägen i trean på gymnasiet, hur vi sitter och lyssnar med levande ljus tända och dricker rödvin eller te eller något annat som vi trodde var tecken på god smak och mognad. Vi drömmer om att gå på folkhögskola och spela jazz.. Hör jag Hurricane #1:s självbetitlade album sitter jag plötsligt på loftsängen på Antons rum och tycker att det är det bästa jag hört sedan Oasis. Etc, etc..

En annan skiva jag har väldigt tydliga minnen kopplade kring är "Tigermilk" med Belle & Sebastian. Nu befinner vi oss ungefär ett och ett halvt år in i det nya milleniet, och jag har nyss börjat gymnasiet. Plötsligt hade min trygga villa- och radhusområde-tillvaro med alla kompisar inom en radie på två kilometer bytts ut mot något helt nytt. Jag kände i princip ingen på skolan utom Anton, som bytte till en annan skola efter bara några veckor. Det jag gick igenom var helt nytt för mig, ensamhet och utanförskap. Jag ogillade de flesta i klassen och de allra flesta drack dessutom alkohol, vilket både skrämde och upprörde mig, en inställning som inte direkt gynnade min sociala position..

Jag minns det som en riktigt tung höst, men min lycka vände någon gång i oktober när jag på mina föräldrars uppmaning tog kontakt med den här historiens hjälte och min nuvarande bloggkollega Erik. Vi var barndomsvänner som umgicks väldigt mycket i riktigt unga år, och hade alltid kommit bra överens och haft liknande intressen, men av någon anledning förlorat kontakten gradvis och nu inte umgåtts på säkert fem år. Jag ringde alltså Erik och föreslog att vi skulle ses och så blev det. Det visade sig att vi fortfarande hade mycket gemensamt men med vissa tydliga skillnader (hans husgudar var Beach Boys, mina Beatles).

Erik pratade bland annat om något som tydligen hette indiepop eller twee och som jag aldrig hört talas om innan dess. Jag kommer ihåg att han hade en hel packe skivor med sig hem till mig när vi sågs på denna återträff och han lånade mig fyra stycken; "The Queen is Dead" med the Smiths, "Forever Changes" med Love, "The Man Machine" med Kraftwerk och "Tigermilk". Vi kom att ses ofta denna senhöst och vinter, vi lyssnade jämt på musik och småningom blev jag oundvikligen biten av denna indiepop (Kraftwerk och Love är ju inte indiepop men var stora inspiratörer åt många av banden vi lyssnade på) och utvecklade min musiksmak väldigt mycket. En viktig höst alltså, en musikalisk vår skulle man kunna säga, en period som kom att påverka mig väldigt mycket under många år, och som efterhand ledde till att jag träffade många härliga människor och kom in i en ny gemenskap.

För jag insåg, mycket tack vare Smiths, att det här utanförskapet jag känt också kunde vara en del av en identitet. En klassisk tonårsperiod helt enkelt, och snart löpte jag linan ut och blev medlem i ung vänster och vart vegetarian också ("Meat is Murder"!).

De fyra plattor jag nämnde här ovanför är alla mer eller mindre fantastiska, och den jag allra mest förknippar med första ring på gymnasiet är "Tigermilk". Jag lyssnar på den nu medan jag skriver och sluter jag ögonen ser jag framför mig hur jag går över skolgården på Sturegymnasiet på väg hem, ser hur lyktorna på gården blänker genom regnet, det är mörkt och kallt, "We Rule the School" spelas på min minidisc.. Det är så rysligt tydligt, och det är just det som gör det här med musik så fantastiskt, att den är så oerhört kopplad till ens känslor och ens liv att det ibland är svårt att veta var gränsen mellan ens liv och musiken egentligen går..

"Tigermilk" är ett riktigt häftigt album tycker jag, coola låtar och texter som är ganska eftertänksamma och stundom skarpa och avståndstagande men ibland nästan gulliga, samtidigt som de fångar ungdomens leda, längtan och förväntningar. Första versen på första låten är på samma gång vemodig, vacker och lite märklig;

I was surprised, I was happy for a day in 1975
I was puzzled by a dream, stayed with me all day in 1995
My brother had confessed that he was gay
It took the heat off me for a while
He stood up with a sailor friend
Made it known upon my sister's wedding day

Det är en skiva som har hängt med mig sedan dess, som liksom symboliserar mina första mer eller mindre försiktiga steg in i vuxenvärlden. Tack vare Erik, Belle & Sebastian, Love och the Smiths kunde jag skönja ljuset i den tunnel jag precis klivit in i, och det ljuset följer jag fortfarande!