Skräpmat jag minns # 1

För att balansera upp all vällagad - med eftertanke och passion för råvara - och ombesjungen mat, så tänkte jag här beskriva (och möjligtvis starta en tråd?) en riktigt usel måltid. Kanske kommer någon av mina högt ärade bloggbrödrar att hoppa på tåget. Det återstår att se.
Nå.
Jag minns med stor värme 1980. Eller var det 1981. Hur som helst: min far, brevbärare sedan sent 60-tal hade fått nya arbetsuppgifter. Han var nu fackombudsman för SEKO 3023 (dvs postarna i Halmstad). Han hade ett eget arbetsrum på Snöstorpsvägen, på väggen hängde en osannolik klocka, jag minns det när skriver detta. Bakom visarna gick ett arbetartåg under barollen "Glöm inte Ådalen 1931".
Här satt farsgubben och kämpade emot den stora ondskan, dvs. i tur och ordning Kapitalet, USA och Etablisemanget. Och försvarade vad han såg som den lilla människans rätt. ( I det här sammanhanget brevbärarens av naturens givna rätt att få full betalning för halv dags arbete).

Kvarteret bort låg ev stans första hamburgergrillar - då hette den Östergrillen, vill jag minnas. Då: exotiskt. Idag: sunkigt.
Tiden går.
Jag minns att jag ibland fick spendera några timmar på farsans arbetsrum, i brist på dagisplats. Tiden masade sig fram, men jag mindes i alla fall Ådalen 1931.
När vi blev hungriga gick vi till grillen.

Än idag kan jag minnas hur sagolikt den där hamburgaren smakade! Brödet, nästan skumpigt av all luft, som ett Jenka nästan. Löken! Inte så där hårt stekt som idag, utan den hade fortfarande kvar sin vattnighet!
Fläktarna var klumpiga och ineffektiva: långt senare satt doften kvar i kläderna som en påminnelse om måltiden. Den där lyckliga nötfärsen, knappt genomstekt och med en redan då industriell kryddning.
Och slutligen - arkadspelet som stod i ett hörn. Jag vågar inte ens chansa på vad det kostade (10 öre, 50 öre, 1 krona?) men jag minns att pappa höll emot in i det sista innan jag kunde tjata mig till att få en slant till.
Oj oj oj. Skräpmat för gudar.

Jag måste varit en plåga för farsan. Sex eller kanske sju år, med en osviklig känsla för vad som kunde provocera berättade jag sen för hans 3023-kompisar hur jag älskade Gösta Bohman, Coca-Cola och USA. Allt för att vara motvals. Var det något som var impopulärt bland postfolket så var det väl det. Samt möjligtvis ABBA.

Nu sitter jag här och undrar om månne min son kommer att bli likadan. Frågan är väl vad han ska protestera mot?
Det var lättare förr!

Nå. Skräpmatsminne #1. Hamburgare på Östergrillen.

Medan solen lyser bortom hallonbergen

Allan Edwall må vara död, men så icke hans visor! Jag är väldig obevandrad inom vis-världen, så det kanske inte var någon skräll att jag inte hade mer än en avlägsen aning om att hans låtskatt överhuvudtaget existerade fram till dess att Nyström spelade upp några väl valda bitar efter en brakmiddag på Flintyxvägen i sensomras. Dessa väl valda gjorde emellertid ett starkt intryck på mig, och några timmar på spotify senare har jag bekantat mig så pass väl med Edwalls lyrik att jag känner mig mogen för ett blogginlägg inom ämnet.

Kalle Lind skriver raljerande i "Människor det varit synd om" om hur Edwall spelade minst tre roller i alla Astrid Lindgren-filmatiseringar under 1970-talet, och det är tveklöst för dessa roller han är bäst ihågkommen, i synnerhet för dagens yngre generationer.

Men förutom att han var en mångsidig (från "Emil och griseknoen" till "Fanny och Alexander") skådespelare var han även en visdiktare av rang. Jag skulle inte ens tveka för att kalla honom skald.

Skivan "Färdknäpp" från 1981 är den jag hittills fastnat mest för, och det var från just den här skivan Nyström valde ut några låtar den där sensommardagen; "Kom" och "Du och jag" tillhör alltjämt mina favoritvisor. Den bitterljuva kärleken och kapitalismens avigsidor, samt sympati för de svaga och ofta alkoholiserade bröderna på samhällets botten kan sägas vara Allans huvudteman.

I "Du och jag" visar han prov på en skarpsynthet som är få förunnade, en otroligt koncis sammanfattning av ett alldeles vanligt, svenskt, sorgset men vackert liv. Att han är skådespelare snarare än skönsångare missgynnar alls inte hans framförande av visan, han biter till på rätt ställe och sjunger nästan viskande under de mildare passagerna. Ironin är både drypande och dräpande, men mitt i all denna stenhårda diskbänksrealism finns en djup kärlek till livet och medmänniskorna ständigt närvarande.



Ungdomen,
kärleken.
Plus det där som man kallar för passioner.
Längtande,
trånande.
Och så denna dragning till varann.

Okloka,
purunga.
Inget visste man om krassa verkligheten.
Ensamma,
urdumma.
Samt att du var tjej och jag var man.

Och så händer detta som så ofta händer
i vårt fosterland och uti andra länder
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Unga kroppar mötas hetsigt blod som brinner
varje ledig stund, så ofta som man hinner
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Rådhuset,
lillgrabben.
Och en liten tvåa uti Hallonbergen.
Svärmorsa
svärfarsa
Du var dum och jag var likadan
Vattkoppor,
kikhosta.
Mat och hyra och man lever jäms med rumpan.
Missnöje,
urtråkigt.
Du blev sur och jag blev likadan.

Livet är en sand som i ett timglas rinner.
Oh, du dyra liv som tynar och försvinner
trots det ljuva faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Innanför vår tvåa mister livet färgen medan solen lyser bortom Hallonbergen
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Halvpackad,
skärtorsdag
i en trevlig våning efter firmafesten.
Klädpoker,
otrogen
för att visa att man var en man.
Slagsmålet,
tandborsten.
Och en sovsäck på ett golv hos en jag kände.
Rättshjälpen,
hemskillnad.
Du fick grabben du för jag var man.

Du fick möblerna och nya grammofonen
samt min halva lön i underhåll för sonen
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.
Jag blev dömd att leva ensam med förtreten.
Uteliv och fotboll dövar ensamheten
blott för detta faktum att du var en kvinna och så det att jag var man.

Midsommar,
nytändning.
Plus det där som man kallar för passioner.
Passande,
nödvändigt.
Samt en liten dragning till varann.
Hopflyttning,
svärmorsa.
Samt en liten grabb som hon har haft från förut.
Styvfarsa
Volkswagen.
Håret börjar glesna lite grand.

Livet är en sand som i ett timglas rinner. Oh, du dyra liv som tynar och försvinner.
Låt oss leva upp den lilla bit vi hinner. Du är kvinna jag är man.

Under partiet om otroheten visar Allan prov på "vis-timingen" (nu talar jag främst om albumversionen och inte den youtube-dramatisering som jag bäddat in här) som är ett omisskänligt signum hos många inom detta skrå. När man spelar väldigt mycket ensam med en (förhoppningsvis) följsam gitarrist vänjer man sig lätt vid att berättelsen kommer först, rytmen senare. När man sedan spelar med dragspel, klarinett, fiol, kontrabas och hela baletten är det svårare att förhålla sig lika fritt till pulsen, vilket medför en del slitningar. I passagen om klädpokern på skärtorsdagen blir det extra tydligt, då Allan lever sig in i denna ödesdigra händelse och hamnar lite före övriga orkestern.

Apropå "vis-timing" berättade en god vän till mig som spelar med Göteborgs Symfonikerna om hur svårt det var att ackompanjera Sven-Bertil Taube vid en serie julkonserter som gjordes i konserhuset i Göteborg förra året. Låt gå för att Edwalls fria förhållning till tempo mest blir en skön krydda i denna fortfarande ganska behändiga sättning som han använder sig av, men när en orkester på hundra man skall försöka följa en skakig gammal Taube som inte sjungit en hel låt i samma tempo under hela sin karriär blir resultatet kanske inte bara charmigt.

Det om detta. Genom hela "Färdknäpp"-skivan visar Edwall prov på fantastiskt textskrivade, och hans framföranden är som små teaterstycken, omväxlande och ofta väldigt humorisitiska. Lyssna till exempel med glädje på den dumbom han låter framföra "Som de flesta", som tycker att det där med att tycka saker överlåter man bäst till de som vet, eller den liknöjda uteliggare och alkoholist som sjunger "Sommarvisa".

Jag blev faktiskt en smula överraskad över hur välkomponerad och vass vislyrik Allan Edwall hade förmåga att skapa, kanske för att man i dagens samhälle automatiskt är en smula skeptisk mot skådespelare som sjunger in en skiva. Nu när mina fördomar rämnat håller jag honom som en av våra största skalder, och det är kul hur jag som tidigare oinvigd har mött en våg av igenkännande och gillande bland mina vänner och bekanta när hans visor har kommit på tal. Förhoppningsvis kommer bilden av Allan Edwall, skald, leva lika länge som bilden av Allan Edwall, Emils stränga far.

LIL hyllar, #5 - Kulturtanten

Golvad av förkylning på ett hotellrum i Köpenhamn vill jag passa på att låta turen i LiL:s serie av hyllningar till kvinnan komma till en våra hörnpelare i samhället, för att inte säga i mänskligheten: kulturtanten.

Ända sedan bibliotekarien i gråsprängd piafpage, träbrosch och linnetunika med uppmuntrande ord guidade mig som fjortonårig förvirrad hårdrockare till vilka böcker jag borde läsa har jag varit svag för kulturtanter. I min tonårstillvaro var det hon och hennes systrar, de man stöter på på muséerna, teatern och på promenaden längs en stenig strand, som med ett förstående leende skärskådade mig över sina små runda glasögon och sa "det kommer att bli bra". Så känns det i alla fall.

Kulturtant av okänd konstnär

Kulturtanten är en tolerant tant - tack vare all kultur hon får sig till livs är hon en fyrbåk mot inskränkthet och empatibrist. Hon förstår vikten av att alla människor ges möjlighet att ta del av kultur för att kunna bygga upp omdömesförmåga, förståelse för andra och kritiskt tänkande, och kämpar för kulturens berättigande på andra grunder än de marknadsmässiga och kortsynta.

Dessutom har hon en väldigt snygg stil. Den kan vara ganska diskret, för det behövs rätt små signaler för att visa sin kulturtantssjäl. Men vi på LiL har lärt oss se även de mest subtila - en färgglad randig strumpa, ett samiskt örhänge av renhorn, en gråsvartrandig lite tokig mössa.

Stilexempel. Ja, det är från Gudrun Sjödén.

En av de intensivaste kulturtantsupplevelser jag haft på senare tid var en grym spelning på Klubb Impra på Mosebacke nyligen. Två tanter i tunikor på en pytteliten scen i ett pyttelitet rum, där den ena satt med ett sakligt och neutralt ansiktsuttryck framför sin laptop och klickade fram elektroniska ljudkollage och den andra stod framför en mikrofon och producerade alla möjliga och omöjliga ljud med sin röst. Allt med en imponerande självklarhet och auktoritet. Bilder kommer snart i ett separat inlägg.

Kulturtanten är för mig en klippa att ta skydd bakom i en hård och stormig värld. Ur mitt feberheta danska delirium ropar jag - kulturtanter i alla åldrar, jag älskar er!

Tysk höst

För andra kvällen på rad har jag av en slump fastnat framför dumburken, och det är inte utan att jag börjar fundera på om jag borde titta mer på TV. Idag såg jag "Tysk höst", en dokumentär av Michaël Gaumitz som baseras på texter från Stig Dagermans reportageresa till Tyskland 1946, arkivfilm och animationsteknik. Med knivskarpa formuleringar, fascinerande arkivbilder och ett långsamt men sakligt tempo var det en fängslande dokumentär, på samma gång konstnärlig, informativ och tankeväckande.

Ett mikrotest av dansk öl

Förra helgen var jag i norra Danmark och spelade på en jazzfestival i den mycket lilla staden Tversted, en stad som går under epitetet "smilgropen vid havet" på sant danskt lyckligt manér. Det var en fantastiskt fin festival, och det var riktigt inspirerande att märka hur en by med 3000 invånare kan stå värd för en niodagars-festival med två till tre konserter om dagen. Allt inramat av en vältalig och vänlig publik, lokala sponsorer och grymt trevliga arrangörer! Det är verkligen kul att se sådana "omöjliga" projekt genomföras på ett så självklart sätt. Och dessutom hann jag prova två öl...

Det officiella Tversted Jazzy Days-vinet

Thor Classic 2
Ett öl som såg väldigt trevligt ut men som tyvärr inte var någon större smakupplevelse - lite för syrligt och en smula obalanserat. Robert Musil är betydligt bättre, men också klart svårare att ta till sig.


Bryghuset Vendia Ale 3
Vendia är ett av många mikrobryggerier i norra Danmark, och det är inte utan att man blir sugen på att åka på ölcykelsemester i detta område... Hur som helst hade jag höga förväntningar på detta öl som bryggdes endast 6 mil bort från staden vi var i, men jag blev lite besviken. Det doftade gott och fylligt men även om det var ett ganska elegant öl var smaken för tunn och dog ut alltför snabbt. Knappt värt de 70 kronor det kostade.

Kristian Wedel, ordkonstnär

Häromdagen var jag på Härlanda bibliotek, mitt lokala folkbibliotek, för att hitta litteratur om östra Göteborg. Utbudet var magert alternativt utplockat/utlånat; jag kom över en jubileumsskrift från Kålltorps egnahemsförenings (där vill jag bo!) 75-årsjubileum men inte mycket mer om just östra Gbg. Men förstås lånade jag också några andra Göteborgsböcker. Däribland kåsören Kristian Wedels Sextiotre skäl att åka till Hisingen. Ännu en pärla i Göteborgslitteraturen och den kåserande litteraturen av en det småputtriga kåseriets mästare, Kristian Wedel. Som är oväntat ung ser jag på Wikipedia; han är född 1971 men hans kåserier är så knastriga, finurliga och småputtriga att de blir tidlösa; kunde lika gärna vara skrivna av någon född 1925.

Jag har tänkt mig att skriva några fler inlägg här på bloggen om stilistik och om skribenter som jag tycker skriver bra och dåligt. Kanske framför allt intresserar jag mig för sportjournalistkommateringen, fotbollsskribenters ytterst irriterande och gemensamma ovana att strössla sina texter med alltför många kommatecken, antagligen i syftet att få till någon slags förhöjd spänning i texten, en stackato-effekt. Kristian Wedel dyker dock upp i detta tema som en rak motsats: inte som ett avskräckande exempel på hur man inte ska skriva, utan tvärtom som en förebild: så här man kan skriva bra.

Without further ado vill jag presentera tre citat från Sextiotre skäl att åka till Hisingen, som jag tycker exemplifierar Wedels fjäderlätta, eleganta kåseristil. Något för oss wannabe-kåsörer att läsa och inspireras av.

1
Siv Albertsson och Siv Bengtsson på Hattnytt vid Vågmästarplatsen.

”Hattnytt är från golv till tak fullt av pillerburkar, rosa tårtliknande kvarnhjul, bubbliga solhattar, baretter, tyrolerhattar, baskrar och skateboardkepsar.
Här finns kubbar som är så glade att bäraren i princip måste berätta tröttsamma vitsar. Här finns gräddvita Panamahattar som är så snitsiga att några bomullsplantager borde ingå i köpet, baskrar som är så gudomliga att Greta Garbo borde ingå, kepsar som tydligt kräver sin ståplatsläktare, stråhattar som skulle glädja vilken hederlig häst som helst och blanka cylindrar som nästan luktar punsch redan i butiken.”

2.
Bilverkstad vid Hjalmar Brantingsplatsen.

”I ett gult trähus med tjärat tak vid Hjalmar Brantingsplatsen står Ove Lundström i blå overall under en vit Passat med trasig stötdämpare på höger bak. Radion säger: ”…och det var röstningsnummer fyra, Fernandoz, En dag den sommaren”, medan den gamla stötdämparen lossar i ett svart snöfall av fnas och oljedamm.
- Bilarna är bra nuförtiden, säger Ove. Han tillägger att det var annat på hans första arbetsplats för drygt 40 år sedan. De fick in en fiskbil en gång. Reparatören plockade ut några fisklådor som låg kvar och då säckade hela bilen ihop.
Kurt och Oves bilservice är egentligen ett slags fornminne – ett stilla solgassigt 1950-tal med liten knastrig grusparkering och bruna träportar mot ett dunkelt inre av glykolflaskor, kepsar, slangklämmor, oljefilter, tändstift, slangstumpar. Det dammgrå oljeskiktet blänker; ett handfat med liten skär handborste släpper vattnet ner i en tunna; på baksidan växer meterhöga tistlar över en kulle av gamla avgasrör.”

3.
Kyrkogårdspromenad.

”Att promenera på kyrkogårdar är en nött litterär genre där alla förolämpande klichéer verkar tillåtna. Fyrmästaren? Han var nog barsk med röd skäggkvast och nio salta barn. Hemmansägaren? Han tuggade väl potatis under slokhatten. Sadelmakaren? En ängslig krämare som räknade skinnen varje morgon.
Å andra sidan kan offren inte klaga (får man hoppas) och vem kan hålla någon ordning på världen utan sina fördomar.
Såna här ruskdagar i mars darrar buxbomen runt gravarna och lyktorna glittrar under regnet. Den tusenåriga linden ligger utslagen som en blöt solfjäder. Kyrkan står bakom en vägg av vatten.
Man kan också gå på morbidpromenad och jaga inskriptioner. /…/”

Public service

Sveriges Television visade ikväll en konsert med Bobo Stenson Trio inspelad i den svenska granskogen. Med hjälp av motorsågar och lyftkran fick röjde man väg och fick flygeln på plats för att skapa en atmosfärisk konsertplats åt den fantastiska pianotrion. Ibland måste man lyfta på hatten för den statliga televisionen. Hela konserten finns på svt play fram till 24/11, och den är riktigt bra!



---
Uppdatering november 2011
Den fantastiska livespelningen i skogen med Bobo Stenson trio ligger inte kvar på SVT Play, men hela finns istället på youtube: börja här.