Fuck yeah Per Albin Hansson

LiL goes tumblr:

bildtext: Per Albin och författaren Ture Nerman var lagkaptener när partihögern och partivänstern spelade s k politisk fotboll vid en arbetarfest på Stockholms stadion 1916. Per Albins lag vann med 2-1.

Från: Anders Isaksson, Per Albin. I: Vägen mot folkhemmet (1985)

Kållered-Halmia 2-0

23 juni 2011
Kållereds SK - IS Halmia 2-0 (0-0)
1-0 i 84:e minuten, 2-0 i 89:e minuten
Kållereds IP, 287 åskådare

ISH: Käck - Boman, Gasslander, Mangfors, Österberg - Taube, Mazreku, Thomasson - Maholli, Ribic, Sabo
byten: Lindh och Genberg in för Thomasson och Ribic efter ungefär 60 minuter
(uppställningen var samma som föregående match, vinst 1-0 borta mot Vimmerby)

Halmia fick stryk med 2-0 ikväll i en riktigt tung förlust. Matchbilden var väldigt tydlig från början och lätt igenkännbar för den som följt ISH de senaste åren: motståndarna backade hem och satsade på kontringar, och Halmia ägde bollinnehavet och försökte lirka sig fram med kortpassningar. I säsongens matchprogram uttryckte Kållereds ordförande sin och föreningens förvåning över att de befinner sig så högt upp som i tvåan i år (de kvalade upp förra säsongen), och KSK låg på kvalplats inför den här matchen med bara en seger på tio matcher, så man kanske inte ska vara förvånad över deras defensiva inställning. Man kände igen grejen från de lägre divisionerna där man har två-tre spelare i laget som sticker ut med någon specialitet (snabb anfallare, passningsskicklig mittfältare) och försöker maximera effekten av detta genom att den mittfältaren som kan passa gång på gång försöker slå genomskärare till den snabbe anfallaren.

Det enda speciella med KSK:s spel var hur konsekvent spelförstörande fula de var. Hela tiden skavande på halmianernas hälsenor, hela tiden lite över gränsen för att inte få några snabba anfall emot sig. En mycket svag domare gjorde att detta lönade sig. Första halvlek hade ISH inte ett skott på mål (trots kanske 70-75 procents bollinnehav), och KSK hade vad jag minns ett. Att KSK bara fick ett enda gult kort under matchen ska de vara mycket glada för - knuffar med raka armar före inkast, sparkar och efterslängar efter avblåsningar, med mera borde ha gett dem minst ett rött kort (nr 5, centralmittfältare) idag.

Halmias uppställning var märklig och kändes verkligen inte optimal. Backlinjen spelade faktiskt bra och jag har inga klagomål där, men mittfältet funkade inte. Kombinationen Taube-Thomasson-Mazreku förstår jag inte hur den ska funka. Taube såg idag överbelastad ut: det verkade som att han skulle vara den som skulle slå de avgörande genomskärarna i anfallet, men han var också den av mittfältarna med störst defensiv kapacitet och som jobbade hem mest. Taube är min favoritspelare i Halmia men idag var han dålig, eller gjordes dålig av hur ISH spelade. Det fanns ett Johan Karlsson-format hål på ISH:s mittfält, det saknades en bollvinnare och defensivt ansvarstagande mittfältare (Makelelerollen!). Att Lindh kom in för Thomasson var helt begripligt, men varför inte från start?

Anfallet var också märkligt sammansatt. Sabo spelade vänsterytter och det har jag inga anmärkningar på, han är snabb och tekniskt briljant och alltså en perfekt ytter i 4-3-3, och Maholli spelade högerytter och utifrån de få matcher jag sett honom i ser jag honom som en Sabo-typ. Men Ribic som center? Ribic är en kantspringare, har framför allt spelat högerback och högerytter, och har ett bra skott, men varför han placerades som center begrep jag inte före matchen och än mindre efteråt. Han byttes ut mot Genberg som är en center rakt igenom, och jag fattar inte varför han inte startade; den bästa chans som Halmia skapade var också en typisk 4-3-3-chans: Sabo kommer runt på kanten och slår ett inlägg som Genberg nickar i kryssribban. Sabo-Genberg-Maholli ser jag som en lika klockren anfallstrio som Carlsson-Olofsson-Welander år 2007: kombinationen tekniker-centertank-tekniker borde funka fint.

Efter att ISH som sagt inte skapat en enda chans efter 45 minuter så var vi på läktaren förstås frustrerade, men jag var ändå försiktigt optimistisk: Kållered såg ut som ett rätt dåligt lag, och med Sabos och Mahollis individuella briljans skulle det när som helst kunna bli ett mål för ISH. Det blev också mer öppet spel i början av andra halvlek, Kållered lyfte upp lite mer i samband med hörnor och annat, och det skapades chanser åt båda håll. Halmias backar var ovanligt bra; efter manfall där bland andra Martin Svensson lämnat laget var man orolig, men alla fyra spelade riktigt stabilt idag (även om Österbergs uppspel lämnar mer att önska), och det är något positivt att ta med sig från den här matchen.

Kållered däremot är ett grislag och jag hoppas att de åker ner i trean i år.

Betyg:
Käck 3
Boman 4, Gasslander 4, Mangfors 4, Österberg 3
Taube 2, Mazreku 2, Thomasson 2
Sabo 4, Ribic 2, Maholli 3

---
Hallandsposten om matchen.
Halmias hemsida om matchen.
Andra division 2 VG-referat denna vecka: Torslanda-Västra Frölunda 1-0.

Sådant bröl, sådan son

Det här klippet dök upp på facebook för en tid sedan, och jag tycker att det är fantastiskt roligt på flera sätt. Kenny G:s lite för entusiastiska presentation ("He just got his driver's license last week!!"), sonens Mini-Me-uppenbarelse, den menlösa musiken, etc, etc. Håll till godo!

Korvstoppning

Som skribent på en av Sveriges mer trendkänsliga gubbrocks-bloggar får man inte vila på lagrarna, och efter allt tal om hur surdegs-hipsters börjar få konkurrens av korv-hipsters kände jag mig i förra veckan nödgad att stoppa min egen slang. Faktum är att jag tack vare mitt alltmer blommande matintresse ganska länge gått och burit på en inre önskan om att få göra hemgjord vurst, och när jag för ett tag sedan insåg att jag delar denna önskan med en vän, kollega och granne till mig var det äntligen dags att skrida till verket.

Jag köpte en köttkvarn på Täby bakluckeloppis förra helgen, och efter att J sonderat terrängen och införskaffat ett så kallat "korvhorn" möttes vi på Östermalmstorg en mulen måndag för ett besök i Hallen med stort H. Vi införskaffade fjälster och fläskbog, späck och piri-piri-krydda, och kompletterade på Lars-Åkes (eller vad köttmannen nu kan tänkas heta) inrådan med rödvin och vitlök och hade på så sätt samtliga ingredienser som krävs för att laga salsiccia. Lars-Åke (Ulf? Östen? Gösta?) var en sann slaktare, komplett med frodig rondör och guldtand, och gav oss med stor entusiasm en grundkurs i Salsiccia. Han förklarade att korven ursprungligen kommer från Bologna men att det finns en rad olika lokala varianter, varpå han med emfas uppmanade oss att börja med grundreceptet eftersom vi som nybörjare "går i korvstoppningens första klass" på vilket han brast ut i ett smittande gapskratt. Nöjda och uppmuntrade av denna lektion begav vi oss hemåt med en korvstoppnings-nybörjares lätta steg.

Själva proceduren var, precis som jag befarat, tämligen omständlig och ineffektiv, och vår brist på erfarenhet gav upphov till en del problem. Det är ett kladdigt göra, och många 'platonskt erotiska' (J:s uttryck) situationer uppstod, som när man trär tarmen över hornet, formar korven, osv. Det faktum att korvhornet inte riktigt passade på köttkvaren var också en anledning till att humöret gick ganska märkbart upp och ner under de cirka tre timmar vi ägnade åt vår kära första korv. Men skam den som ger sig, även om resultatet lät vänta på sig var det en fantastiskt god korv som utgjorde den (mycket) sena middagen.

Tillgång till två Per Morberg-dockor är inget måste, men det underlättar naturligtvis

Mannen som sålde fjälster till oss påpekade faktiskt att han märkt ett uppsving av tarmförsäljningen, och kunde så sätt bekräfta att det faktiskt är en trend att stoppa sin egen korv. Jag är stolt över att vara en del av denna strömning.

Uffe-andlighet: "Gå upp på klippan"

"Det står en man på en klippa.
Han har fjädrar och örter i handen.
Se hur han sträcker sina armar
upp mot molnen, ut över landen.
Han behöver ingen död kyrka.
Han behöver inga stickor och plån.
Han kan sin sak, han känner sin styrka
och han vet var han kommer ifrån.

Han har kropp, han har själ, han har ande.
Han tar hand om alla tre.
Han kan jaga, han kan känna.
Han kan gå upp på klippan och be.
Han behöver inga katedraler.
Han har sitt tempel där han står.
Han behöver inga kardinaler.
Han behöver bara vinden i sitt hår."
Ulf Lundell, "Gå upp på klippan" (1988)

En av Ulf "Uffe" Lundells bästa och mest andliga (ja!) låtar är "Gå upp och klippan" från skivan Evangeline från 1988, en skiva som jag redan skrivit om här i ett livsåskådningsperspektiv. "Gå upp och klippan" har ett mycket tydligt tema och budskap: "Du behöver inga processioner / Ingen guldbroderad skrud / Du behöver inga orgeltoner / för att gå upp och möta Gud." Alltså: Gud - om Lundell menar detta bokstavligen, som en kristen gud, eller mer allmänt som något heligt, vet jag inte - finns inte särskilt på en privilegierad plats, "förheligad" av en till syvende och sist värdslig auktoritet som en påve eller en präst, som en kyrka eller en katedral, utan Gud/"Gud" finns där en person med rätt inställning och sinnesstämning söker det. Jag, som inte är troende, har tolkat denna text som en panteistisk/new age/sekulär epifani-skildring.

En mycket bra och lång recension i London Review of Books har dock satt Lundells text mot en ny bakgrund för mig. Det är historikern Keith Thomas som recenserar en ny bok av Cambridge-historikern Alexandra Walsham, The Reformation of the Landscape: Religion, Identity and Memory in Early Modern Britain and Ireland. Thomas börjar med att konstatera att de flesta av världens religioner har platser som de anser som heliga, med närmre tillgång till det gudomliga. Betlehem och Mecka är grundarens födelseplats, Jerusalem och Lourdes platser för uppenbarelser, martyrskap eller mirakel, berget Ararat i Turkiet är heligt för armenierna eftersom det är var Noaks ark stannade, berget Kailas i Tibet ses som hinduerna som guden Sivas paradis och av buddhisterna som kosmos centrum. Också platser utan historisk-religiös laddning kan ses som extra heliga i sin kraft av naturuppenbarelser: Ayers Rock i Australien, eller berget Fuji i Japan.

Walshams bok handlar om hur kristendomens användning av landskapet förändrades i Storbritannien och på Irland i och med reformationen och i dess efterdyningar. I katolska Storbritannien kryllade det av föregivet "heliga platser", som en källa där en viss helgonförklarad person druckit, eller en grotta där någon annan helig person uppgavs ha bott. St Winefrides källa i norra Wales sades ha sprungit upp när den kyska adelskvinnan Winefride blev halshuggen på platsen av en man som hon avvisade; St Patrick's Purgatory ansågs ha varit en plats där Jesus själv (!) visade St Patrick ingången till helvetet (!). Med protestantismens inträde förändrades de kristnas förhållande till landskapet: i protestantismen (lärde jag mig i religionsundervisningen i skolan) betonas den enskilde individens direkta förhållande till Gud i jämförelse med katolicismens större betoning på ett förhållande förmedlat genom prästerskapet och den organiserade religionen, och därför minskade med reformationen betydelsen av särskilda "heliga platser". Thomas: "this sacralised landscape was dealt a devastating blow by the Protestant Reformation". Man anknöt till ett drag i den tidiga kristendomen i att tona ner betydelsen av tempel/kyrkor - fram till 300-talet hade de kristna alls inga kyrkor - och istället "encouraged to see themselves, not buildings or sanctuaries, as the temple of the living God". (Korintierbrevet: "Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?") Protestanterna rev och brände ner kloster, helgedomar och kors vid vägarna, och gjorde narr av målen för pilgrimsfärderna.

Walshams bok går förvisso ut på att komplicera och revidera den traditionella bilden av ett definitiv brytpunkt i och med reformationen, och att istället framhäva kontinuiteterna mellan pre-reformations-katolicismen och protestantismen. Men alla skillnader lärorna emellan försvinner inte. Och Lundells uppmaning "gå upp på klippan" framstår i detta ljus som ett led i en protestantisk tradition.

Local, organic, bandana

Organisk kock-bandana: restaurangen Walrus and the Carpenter i Seattle
foto från New York Times

Om det, som Arvid så välformulerat konstaterade det, i Financial Times House & Home-bilaga och i de övre sfärerna av världsekonomin finns en bostadsmarknad som "ringas in av adjektiven fortified, stately och pied-a-terre", så finns det i den mer medelklassiga sfären av västvärlden ett restauranguniversum som ringas in av adjektiven "local", "organic", "artisan" och "fresh". The Curious Palate i Mar Vista, Los Angeles, där jag bott och ätit de fem senaste månaderna, är ett utmärkt exempel på detta. Ett litet kafé med inredning byggd av delar hämtade på rivningstomter och med takbjälkar etc som är byggnadens original; kaffet kommer från Los Angeles hipstercafé nummer 1 Intelligentsia och det säljs egengjord apelsinjuice och sylter, och korv, ost med mera från lokala små producenter. Stället är givetvis startat av en ingenjör och en tv-producent som är vänner, träffades på BBQ i Santa Monica, och tröttnade på sina karriärer och istället startade en restaurang. Personalen är ung och trevlig, har man tur spelas Michael McDonald-hits från 80-talet, och gästerna är en salig blandning av hipsters, mac-användare, latteföräldrar med barn, par 65+ och vanliga LA-average Joe i funktionella utstyrslar. I restaurangens programförklaring:

"For us, cooking is all about connecting with people – and with the earth. That means we’re always exploring new ways of supporting artisans and local producers who can provide us with fresh, sustainable, natural ingredients."

Något av ett centrum för local-organic-universumet verkar dock nordvästra USA:s hipsterfästen Portland och Seattle vara. NY Times hade häromveckan en härlig artikel om restaurangscenen i Seattle, och den är ett fascinerande tidstecken för alla som lyssnar på Neko Case skiva som spelats in i en lada i Vermont eller Bon Iver från en stuga i Wisconsin.

Frank Bruni, "Seattle, a Tasting Menu", NYT 10 juni

Vem är Sveriges svar på Jackson Browne? Tre kandidater

Ibland så lyssnar jag på Jackson Browne - till exempel "Too Late for the Sky" - och tänker att det här, det är verkligen perfekt rock. Tystlåten, finslipad, väl avvägd rock. Piano, smakfulla gitarrlicks och en vacker sångröst. Och så tänker jag: varför gör inte fler musik så här? Utan distade gitarrer, utan attitydproblem.

Här kommer tre förslag på svenska motsvarigheter till Jackson Brownes magiska 70-tal.

Basse Wickman, "Out on the Road"
Om man ska snacka om en svensk motsvarighet till Jackson Browne så är Basse Wickman den självklara startpunkten. Han var nämligen den första som tog till Sverige sjuttiotalets västkustrock - Gene Clark, Eagles, Jackson - och högst medvetet gjorde musik i just den genren. Så här har Lennart Persson skrivit om Basse:

"I dag dräller vårt land av musiker och sångare som skamlöst och ofta begåvat lutar sig mot en amerikansk singer/songwriter tradition, men när Basse Wickman på sjuttiotalet gjorde samma sak var han inte bara först, han var också ganska ensam"

"Pionjär" känns kanske som fel ord när man beskriver just en person som anammar en viss genre och skriver in sig själv i den; när man lyssnar på Wickmans sjuttiotalsgrejer - det finns en bra samling Revisited på Spotify - så känner man helt igen idiomet från västkustikoner som Jackson. Därför är Basse W en självskriven kandidat till titeln "Sveriges svar på Jackson Browne". Mot honom talar dock i mitt tycke att han sjunger på engelska; jag tänker mig att om Jackson Browne var svensk så skulle han skriva texter på svenska, "för det blir mer personligt då".

Dan Hylander & Raj Montana Band, "Farväl till Katalonien" (1981)

Midtempo, ca fem minuter lång? Check. Piano-orgel-kombination? Check (med Hasse Olsson, också i Lundells kompband, på orgel och Clarence Öfverman på piano, no less). Snygga gitarrlicks? Check. Självömkande/känslig text om förhållanden som på ett vagt sätt försöker säga något om samhället? Check. En helt fantastisk låt - utan tvekan en av mina favoriter av svenska låtar alla kategorier - med text som är oförbehållet gubbrock:

"Så som barn i Barcelona när vi möttes som i trance
Över Ramblas ljumma nätter sjöng vårt blod i febrig dans
Vi dränkte våra jävlar och vi drack för drömmarna
för att jag alltid skulle älska dig med samma galna glöd
Jag minns ett särskilt leende, ett skratt i ögonvrån
ett sätt att hålla glaset och ett stycke av en sång
Bara skärvor av ett liv som var så nära mig just då
Att mina läppar skalv av kärlek när dom viskade ditt namn

Aha, Aha, farväl till Katalonien
Aha, Aha, farväl till Katalonien

osv"

Ja, det här är en riktigt stark kandidat till att vara "Jackson Browne på svenska". Den har allt, skulle jag vilja säga.

Björn Afzelius, "Europa" (1984)

Youtube-versionen som jag valt, en liveversion från 1989, är brötigare och mer "party" (Triple & Touch som vaggar i takt och spelar tamburin!) än originalet, men också i liveversionen är Jackson-faktorn hög: känslosam och politisk man som vädrar sin alienation och sin politiska vilja, orgelriffande, och en internationell kontext á la "Lawyers in Love". Fram till i höstas så kände jag bara till Afzelius som en proggare, med en outlier i snyftaren "Tusen bitar" som jag älskade som barn (och älskar än idag), men i höstas visade en kompis mig in i Afzelius märkliga 80-talsvärld av boogie, dansband, Creedence-covers och episk gubbrock som "Europa". Och även om Afzelius till viss del bara var förkastlig (exempel ett, två, tre), så måste jag säga att jag verkligen gillar Afzelius för att han hela det nyliberala åttiotalet både gjorde många bra låtar ("Höst", "Hold om mig", "Vi älskar dig, Amerika", "Medan bomberna faller", osv) och höll fast sina vänsterbudskap. Afzelius gjorde under 80-talet stora turnéer och var vid sin död den bäst säljande svenska artisten någonsin, men gjorde samtidigt vulgära politiska drapor som "Svarta gänget" vid valrörelsen 1985, där han rakt ut hävdar att Moderaterna är fascister. Man kan tycka att han överdriver rätt rejält i "Svarta gänget", men jag kan säga att nu när jag varit i USA, där hegemonin står längre högerut och där motsvarigheten till "Svarta gänget" i grova, vulgära politiska uttalanden alltid, alltid kommer från högern ("Obama är socialist och ett större hot mot USA än vad Sovjet var", osv), så är jag jävligt glad över att Afzelius i grund och botten sympatiska vänsterpolitik är den folkliga extremism som är mest grundad i vårt land. Och kolla på videon ovan: folklig svensk sommarunderhållning á la 1989 med brölsaxofonist i jeansjacka, Triple & Touch-män i väst och picknickande publik. Men texten till detta åtta minuters epos handlar om det politiska engagemanget i 68-generationen och hur det omvandlats över tid:

"Plötsligt öppnades våra ögon, plötsligt hörde vi alla ljud.
Plötsligt var vi en del av världen, plötsligt tog vår ungdom slut.
Vi såg ett brinnande barn i rummet, vi såg en iskall kravallpolis,
vi såg en yngling, som , med en stridsvagn, tog en annan ynglings liv.
Och vi störtade ut i ljuset, och vi flämtade efter luft,
och vi slipade våra sinnen somm till strid.
Nu var sanningens timme inne; vi skulle ändra historiens gång;
Vi var klovkorna i en avgörande tid.
Gamla vänner, kom fram! Låt mej trycka er hand!
Låt mej tacka för allt det vi gjorde!
Vi var framtiden då, och våra segrar består
som dom gör när man gjort det man borde.

Det är en sanning, bland många andra, att i varje form av kamp
finns det några som, när man lyckas, alltid råkar gå längst fram.
Men om stridslyckan plötsligt vänder, och när viljan är allt man har,
och man söker dom främstas händer finns dom inte längre kvar.
Men skillnaden är go' vänner, att den som alltid springer bort
bär också nederlagen med sej i sin grav.
Men den som stridar om den så stupar, och därmed häcklats av smitarna,
bär segerhuvan alla sina da'r.

Opportunister gå hem! Ni var aldrig min vän!
Och vem behöver väl livströtta poser?
Det ni stödjer för da'n skall ni snart lämna kvar,
för ni driver dit vindarna blåser! /.../"

Jag har skrivit tidigare om min respekt för Galenskaparna och After Shave för att de stod upp mot Bildtregeringens högerpolitik, stod upp för vad som är rätt. Och Afzelius 80-90-tal är ett exempel på samma sak: en populär artist som förmår blanda politiskt engagemang med underhållning, politiken är inte allt men den finns där. Afzelius politiska låtar är bättre än Jackson Brownes, men "Europa" är inte bara en politisk låt utan också episk gubbrock när den är som bäst. Stilpoäng också för brölsaxofonist i jeansjacka med upprullade ärmar!