En helg i Halmstad

Helgen spenderades för min del på västkusten, och huvudanledningen till det var att jag tillsammans med Fredrik Nyström (en gång skjutjärnsskribent här på Längre inåt landet) agerade förband åt Eilen Jewell när hon tillsammans med sitt band gästade Immanuelskyrkan i Halmstad i fredags. Det blev en mycket lyckad kväll.

För det första var det väldigt glädjande att närmare 250 personer hade hittat till kyrkan denna strålande fredagskväll, inte minst sedan ett flertal evenemang konkurrerade om den ibland något kräsna Halmstadpublikens gunst denna afton. Jag och Nyström rev av fyra låtar, varav två från det album som han släppte förra året, och sedan var det dags för huvudakten. Eilen hade med sig tre kompmusiker; en elgitarrist, en kontrabasist och en trumslagare. Själv spelade hon akustisk gitarr och munspel. Bandet gjorde sin näst sista spelning i Sverige efter en tre veckor lång sväng, och det var ett väldigt samspelt och avspänt gäng som mötte den entusiastiska publiken. Eilen rör sig i mittfåran av altcountry-scenen (om man nu kan vara i mittfåran av en scen som per definition är alternativ) och bandet varierade sig stilsäkert och proffsigt mellan, country-, blues och gospellåtar. Förutom hennes egna låtar bjöds det på covers av bland andra Loretta Lynn och Hank Williams, samtliga valda med god omsorg.

Det är alltid glädjande när band i den här genren bemödar sig om att släpa med en kontrabas på turné, jag tycker att en stor del av countrysvänget sitter i kontrabasens sound och korta sustain som liksom driver musiken framåt. Basisten Johny Sciascia spelade huvudsakligen slapping bass och stod för ett svängigt och stabilt komp, även om gitarristen Jerry Miller (namne med gitarristen i Moby Grape, vilket kan verka förvirrande - och är förvirrande) var kvällens klarast lysande stjärna med sina ytterligt intrikata och klockrena inpass. Att han var minst tjugo år äldre än alla andra i bandet och uppträdde helt klädd i svart, med cowboyhatt och solglasögon gjorde näppeligen intrycket svagare. Det var samma sak med Zoe Muths gitarrist i vintras - tydligen är det kutym bland dagens yngre countryartister att turnera med en nestor på leadgitarr.

Jerry Miller bär solglasögon även utomhus

Efter konserten gick vi ut tillsammans för att ta ett glas, och samtliga medlemmar i bandet, inklusive Eilen själv, visade sig vara synnerligen sympatiska och ödmjuka. Det blev ett ganska långt och brokigt samtal där vi hann med allt mellan himmel och jord. Jag pratade socialdemokrati med nämnde Miller och bassträngar med Sciascia. Det visade sig att flera i bandet på sistone hade utvecklat en fäbless för belgisk öl, och det var just vad som inmundigades i ett stadigt flöde. Nyström fick reda på att huvuddelen av bandet är ateister, men förstod mellan raderna att vår vän bastraktören är ett levande exempel på en strikt katolsk republikan. Så fortsatte det in på småtimmarna och övriga frågor som dryftades var bland annat turnéliv och skillnader mellan Sverige och USA.

Som svensk kan jag ofta känna mig väldigt imponerad av amerikaner bara för att de är amerikaner - och om de då dessutom är professionella musiker inom en genre som präglat de senaste åren av mitt liv blir det naturligtvis extra spännande. Detta är en kväll som jag kommer att minnas med glädje.

Eilen and her band

På lördagen var vi för övrigt och såg Nisse Hellberg i Norre Katts park, det var också ganska bra.

Sånger om månen topp 5, #3 - Moon River

En av de vackraste låtar jag vet är Moon River, skriven av Johnny Mercer (text) och Henry Mancini (musik). Låten skrevs till filmen Breakfast at Tiffany's från 1961 och framförs i denna av huvudrollsinnehavaren Audrey Hepburn. Mancini skrev låten för att den skulle passa Hepburns något begränsade röstomfång, men trots det hör man att hon får kämpa. Det viskande och något oskolade framförandet av låten bidrar emellertid bara till att ytterligare förstärka intrycket av denna melodi, som är en av de absolut skönaste man kan tänka sig.

Jag har bara sett Breakfast at Tiffany's en gång, utan kontaktlinser på en liten skärm med dåligt ljud, men denna scen gjorde trots dessa något otacksamma förutsättningar ett oerhört starkt intryck på mig, och gör det fortfarande när jag ser den igen.

Beach House - Bloom

Beach House, ett exempel på "god-smak indie" enligt en skribent på Längre inåt landet, har sakta men säkert blivit personliga favoriter för mig, inte minst tack vare förra skivan Teen Dream (2010) som objektivt sett är underbart bra.

Så här ser den nya skivan alltså ut

Apropå diverse resonemang om huruvida man bör utvecklas och förändras som artist eller ej kan det vara på sin plats att påpeka att Beach House fortsätter på det inslagna spåret i och med nya skivan Bloom. Soundet känns igen, och där hittar vi också en av det här bandets största kvaliteter; det låter oförskämt bra. Gitarrljuden är konsekvent helt fantastiska, syntarna behagligt fluffiga och sången skönt svävande. Det finns ett grundelement från förra skivan som enligt mig definitivt är värt att bevara, och det är glädjande att höra.

Möjligt är att låtarna på Bloom är något mindre omedelbara än tidigare, för det har tagit mig en tid att komma in i musiken trots att jag lyssnat så mycket på föregångaren, men nu när jag väl är inlyssnad tycker jag att kompositionerna genomgående är mycket starka. Texterna drar åt det poetiska hållet, med lösryckta ögonblicksbilder som bidrar till att skapa ett svårdefinierat, stundtals feberdröms-likt och hotfullt men samtidigt bitterljuvt och behagligt universum.

Som i singeln Lazuli:

Wander eyes, ocean high

And we don't dare slip on by

Make her suffer

Like no other

Victoria Legrands frasering av de här raderna är fullkomligt briljanta och lyckas vara både aviga och omedelbara på samma gång. Om Sara Stridsberg skulle komma från Baltimore och göra indiepop skulle resultatet säkert hamna mycket nära Beach House. Victoria Legrand själv beskriver ”Bloom” som en resa som behandlar ”fantasins oersättliga kraft i relation till den intensiva upplevelsen att leva. En flytande vision av livet i hela dess intensitet och färg, vacker om än bara för ett ögonblick.” 

Visst är det underbart med pretentioner?

Bara män i Kupé

På musiksidan i senaste numret av SJ:s tidning Kupé (maj 2012) finns ett tydligt exempel på vad bristande genusperspektiv kan resultera i. Musikredaktionen listar månadens skivor och har då valt ut Joel Alme, Love Antell, Soundtrack of Our Lives och the Nomads, alltså fyra skivor av män. 

Jag vet att vi på Längre inåt landet har gjort oss skyldiga till ett flertal liknande inlägg, och jag tycker om samtliga dessa artister och band, så det här inlägget handlar inte om att korsfästa någon utan bara om vikten att tänka efter. Att i ett månatligt magasin som ägnar en av 100 sidor åt musik inte ha med en enda kvinna är tråkigt på så många sätt. Det är dags för ökade perspektiv och större förståelse, och så länge man oemotsagd kan bedriva journalistik på det här sättet måste protester höras.

I krönikan bredvid de fyra recensionerna skriver musikredaktören Mattias Boström om hur besviken han oftast blir då han går på livekonserter och lyckas i sitt resonemang endast nämna manliga artister och band som Fleet Foxes, Bon Iver och Arcade Fire (där visserligen två av sex medlemmar är kvinnliga). Han skriver även att det är hans sista krönika för Kupé, som står inför en stor omgörning. Låt oss hoppas att den nya musikredaktionen har en större medvetenhet.

Gästskribent John Holmström: en uppmaning om jazz

Idag publicerar vi på LiL ett gästinlägg om situationen för livejazz i Sverige och framför allt i Göteborg. Vi har tidigare konstaterat att jazz och improvisationsmusik är en av de saker som ligger oss närmst om hjärtat, men tyvärr har vi också fått konstatera att jazzen ofta underskattas här i Sverige, att briljanta band och musiker spelar för små publikskaror och lika små pengar.

John Holmström, pianist, thaiboxare och en av arrangörerna till Göteborgs-jazzklubben Brötz (torsdagar, 50 kr) lade i förra veckan, 11 maj, upp följande debattinlägg på sin facebooksida, och vi tycker att det är värt vidare spridning.

LÄS DET HÄR OM DU ÄR ELLER VILL BLI MUSIKER. ELLER OM DU BARA GILLAR JAZZ OCH IMPROVISATIONSMUSIK. INGEN REKLAM, VIKTIGT!
Hej. Igår hade vi en kväll utöver det vanliga på Brötz. Tre helt
fantastiska musiker gav varsitt framförande på toppen av sin förmåga.
Jag talar alltså om Viktor Skokic, Pontus Torstensson och Otis
Sandsjö. När jag var helt andlös efter tre virtuost genomförda
solokonserter spelade de dessutom ett helt improviserat set
tillsammans där de inte bara lyckades bibehålla utan även sammanfoga
sina högst personliga och vitt skilda uttryckssätt. Helt enkelt
fantastiskt. En konsertkväll som hamnar på min toppfemlista. Tyvärr
var det bara 15 tappra själar som fick uppleva detta.
Jag kan utan att tveka komma på 100 jazz och
improvisationsmusiker som bor och verkar i Göteborg. Jag känner säkert
inte till alla och om man skulle räkna med alla studerande och kanske
föra något register skulle man hamna på en mycket högre siffra. Jag
brukar gå på två-tre konserter i veckan och det är sällan publiken
överstiger siffran 20. Vart är ni? Tycker ni inte om musik? Jazz
sessions och Impra fick lägga sin verksamhet på is för att de blev
uppsagda från Parken pga av för låga publiksiffror trots ett strålande
program. Jag var på Lokal och hörde en jazzkonsert i världsklass i
Söndags med Alexander Lövmark, David Bäck, Olli Rantala och Fredrik
Hamrå. Där var det ok med folk efter ett tag. Inte många musiker utan
mest förbipasserande som ville ta en öl. Veckan innan var vi fem
personer i publiken under själva konserten och några till under jamet.
Då spelade Eric Arellano, David Bäck, Mattias Grönroos och Fredrik
Hamrå en helt grym konsert.
Jag och många andra driver tilsammans olika jazzklubbar här i
stan. Jag kan bara anta att de andra som jobbar med detta gör det av
samma anledning som jag. Vi vill göra något för improvisationsmusiken
i Göteborg och Sverige. Vi vill skapa större möjligheter för musiker
genom att se till att det finns fler ställen att spela och uppleva
musik på. Det här gör vi delvis för egen vinning eftersom de flesta av oss också är musiker. Men vår vinning är er vinning. Vi gör det för OSS. För ER. För MUSIKEN. Ni behöver inte
engagera er på något annat sätt än att ni kommer på en konsert då och
då. NI gör för OSS och VI gör det för ER och OSS. De flesta jazzklubbar huseras av en krögare som gillar iden och imagen om och kring jazz men inte att gå back för att det kommer för lite folk. Vår långsiktiga ambition måste naturligtvis vara att få mer "vanligt folk" att komma på konserter, men en förutsättning för det är att det faktiskt finns jazzklubbar eller ett utbud om man så vill. Det är där vi måste jobba. Det är vår SKYLDIGHET gentemot oss själva och våra kollegor att se till att det finns en scen för vår musik.
Jag vet att folk har barn, jobb och gigs. Men ibland kan man ta och pallra sig iväg på en
konsert. Ni som inte har det får släppa tvn eller vad det nu är ni
håller på med och kamma er. Med vått. Det här är något vi måste göra tillsammans, annars sabbar vi för oss själva. Vill ni att det skall finnas musik? Gillar ni musik? Då
får ni fanimig börja hjälpa till !!!

Extasen i Årsta

Den 28:e februari i år sågs LiL och vår vän jazzbasisten L på Gullmarsplan för en stadsvandring i funkisens tecken, kombinerat med kick-off för vår mansrollsbokcirkel. Vi promenerade i Årsta och tog bland annat in Folkets hus och det lokala kulturhuset på vackra Årsta torg, vi käkade på Palmyra kebab, och gick till Gröndal där vi åt semlor och drack kaffe, såväl som kollade på Olle Engkvists terrasshus, och fantastiska funkis-radhus. Vi hann också med att gå ner till vattnet och se på solnedgången innan vi behövde åka hem igen: på det hela taget en lysande dag, väl värd namnet "Extasen i Årsta".

Det var sånt här som gjorde att vi åkte till Årsta

Valla torg, en mindre pittoresk del av Årsta

Ett vinnande leende på Årstas egen "lost highway"

Det var en vacker vinterdag

Lukten av jord och träd

I år har jag cyklat till jobbet hela tiden, med undantag för en vecka i januari då det var för mycket snö. Annars har jag rullat på, även när det var minus tio och kronjuvelerna ville krypa tillbaka in i kroppen. Ironiskt nog har jag sällan varit så gnällig över cyklingen som när våren och masscyklismen kommit de senaste två veckorna, då den rejäla motvind som allt som oftast möter oss som bor i östra Göteborg och cyklar till jobbet i centrum framkallat mycket muttrande på mina cykelbanor.

Men så igår och förrgår kom pendelcyklingen som gjorde allting så värt igen. Långa arbetsdagar, slut vid niotiden på kvällarna, fyllda av ekonometri och essäism, kort sagt sådant som förvisso är väldigt roligt men som gör att man är rejält bäng i bollen när arbetsdagen är slut. Och så komma ut i underbar regnindränkt skymning, aprilkvällar, i lukten av jord och träd som tar mig tillbaka till barndomslycka våren 93 och ger mig ett totalt lugn och andlig tillfredsställelse.