Ronny Carlssons country

Den kanske ultimata svenska countrylåten är Ronny Carlssons “Vägarna jag fann“, fran skivan Reserverat från 1983. Det är en uptempo-lunkande country från tidigt 80-tal, nära Waylon Jennings eller The Highwaymen i stilen, med gnisslig fiol och studsig countrybas, och Ronnys djupa, pa alla sätt nedstämda röst och grova skånska dialekt. Det är en grym låt. Till den utnämning som den ultimata svenska countrylåten för oss ocksa det perfekta countrynamnet -- jag kan inte tänka mig ett mer country svenskt namn än Ronny Carlsson -- den perfekta gubbrocklooken (bilden ovan!), och texten som är så country som det kan bli: en man som är på väg, jagad av sina minnen, full av ånger över saker som det är för sent att ändra på. Bitterljuvt, bitterljuvligt!

Snubblar fram på vägen och på tanken att jag reser

Det har hänt många ganger förr

Samma vindar blåser cirklar runt mitt huvud

Varför finns minnet alltid kvar?

Det finns en hemlighet i mitten av min himmel

Som en gång syntes ganska klart

Men sen kom molnen ut fran tankarnas vimmel

Och allt blev skuggor av igår

Något viskar i mitt öra

Så jag hör inte att jag gråter

Försöker inte länge drömmar som försvann

Jag följer vägarna jag fann

Ut från min spegel kommer sanningar som bränner

Förintar bilder som aldrig fanns

Men krossat glas ger reflektioner av min svaghet

Vem ger mig styrka när jag går?

Något viskar i mitt öra

Så jag hör inte att jag gråter

Försöker inte länge drömmar som försvann

Jag följer vägarna jag fann

Jag söker inte längre drömmar som försvann

Jag följer vägarna jag fann

---

Per Wiker har på Obladoo en rejäl, utmärkt introduktion till Ronny Carlsson.

Kate Zambrenos Heroines

Avantgarde-författaren Kate Zambreno kom förra aret ut med boken Heroines, som är en hybrid av essä och självbiografi, med ursprung i en blogg. Zambreno är en författare som är gift med en författare som ocksa är akademiker, och har i boken flyttat pa grund av makens arbete. Heroines är en undersökning av den kvinnliga intellektuelles position, den kvinnliga författarens möjligheter och begränsningar. Hon citerar TS Eliot: ‘I distrust the feminine in literature’. Och Flaubert, i ett brev till hans älskarinna ‘Don’t you feel everything is currently dissolving into the humid element – tears, chatter, breast-feeding. Contemporary literature is drowning in women’s menses.’ Tankegangarna känns sa väl igen -- Flauberts hävdande fran mitten av 1800-talet att den tidens litteratur "drunkar i kvinnors mens", serietecknaren som säger till Liv Strömquist pa 2000-talet, ‘kvinnliga serietecknare ritar bara serier om mens’.

Sheila Heti har en väldigt bra recension i London Review of Books av Heroines, där hon diskuterar  Zambrenos framställning och historiska paralleller -- till paret Eliot, Virginia Woolf, Simone Weil, Scott och Zelda Fitzgerald...

”Zambreno is usually talking about a historical figure, or several at once, or about her own life, or comparing her female subjects to herself. The comparisons aren’t meant to flatter her: their purpose is broader. She is endeavouring to create a type and determine whether and to what extent she belongs to it. She needs to do this because she doesn’t trust the inherited pictures of female types, since they are produced by ‘the patriarch’ who ‘decides on the form of communication. Decides on the language.’ Her task is urgent because we can only understand ourselves if others like us have come before. To imagine we are the first and only of our kind is certainly alienation.

So the comparisons begin: ‘We echoed the Eliots. Marrying fast out of a sense of noble adventure (they had known each other three months, we had known each other nine).’ Jane and Paul Bowles are always on the move – so are she and John. Zelda and Virginia Woolf had debilitating periods and headaches – she does, too. How far can she go? In one scene, she looks at Simone Weil. ‘I am Simone Weil,’ she declares, ‘although Simone Weil pushed bravely past her sinus headaches, working in the fields and organising worker protests, and writing her crystalline philosophical texts in her notebooks, while at the slightest hint of sinus troubles I dive under the covers. I am the exact opposite of Simone Weil.’

The unfortunate thing for Zambreno is that the women she has chosen are all mad. Or perhaps they weren’t mad, but were driven mad by their lives: their men, their culture, the doctors who didn’t understand them, and especially by the oppressiveness of their husbands’ genius and work, in which they were routinely turned into literature – the sickness came partly from being a character in someone else’s creation, a heroine not of one’s own making or in one’s own words. All we know for sure of these women survives in scraps – in their letters, in the few biographies, in the scant literary texts they managed to write, and in the way they appeared in the poems, novels and reports of people more famous than they were. ‘There appears to be a project to destroy these remnants, these reminders,’ Zambreno writes, ‘to destroy these women. And I have married a keeper of archives. I feel compelled to act as the literary executor of the dead and erased. I’m responsible for guarding their legacy.’”

Heroines kanske kan vara nagot för LIL:s bokcirkel?

---

om Heroines på svenska: http://ettlysandenamn.se/gurlesk/fagertun.html

Frøy Aagre

P2:s Jazzradion blandar verkligen och ger. Supergäspig vokaljazz och ointressant traditionalism blandas med allt möjligt, även om det experimentella verkar fa sta tillbaka. Varje gang har de en livespelning som del av sitt tre timmarsblock, och för nagra veckor sedan var det med en spelning med norska Frøy Aagre Electric. Riktigt bra tycker jag, förändrar inte världen men väl värt ett tips pa LIL -- bara ljudet av elpianot räcker för att väcka min entusiasm.

Tecknarens kontrakt

början av Tecknarens kontrakt

Mark Cousins dokumentärserie The Story of Film har med rätta hyllats när den visats på SVT i sommar. Mäktigast i mitt tycke var rikedomen av klipp ur filmhistorien. En sak som jag däremot störde mig på med programmet om "den nya vågen" på 60-talet var de konstiga generaliseringarna. Är det verkligen värt att behålla ett begrepp som "nya vågen" om det ska appliceras på regissörer så väsensskilda, i temperament och stil, som den experimentelle, politiske lekfulle Godard, realisten Bresson, och när man lämnar Frankrike även expressionistiske och melodramatiske Fassbinder osv osv, och så allra värst: Tarkovskij! Tarkovskij var också med i avsnittet om "den nya vågen" -- men finns det en enda sak som den religiöse, grubblande, gravallvarlige Tarkovskij har gemensamt med Godard, förutom att de båda gjorde film och delvis överlappande i tid? Jag tänker nej. Och det intressanta med dem är ju inte att klumpa ihop dem som "nya vågor", utan deras individualitet -- det är väl därför man bryr sig om auteurer som Godard eller Tarkovskij till att börja med. På alla möjliga fält reviderar historikerna ständigt historieskrivningen och river ner gamla förenklingar; jag skulle ha trott att "den nya vågen" som förenande begrepp för 60-talets film (utöver de som faktiskt hängde ihop i Frankrike) skulle ha försvunnit ur historieskrivningen vid det här laget.

Slut på rant. Vad detta inlägg egentligen skulle handla om är Peter Greenaways första film, Tecknarens kontrakt från 1982. Greenaway är ännu en av dessa kanoniserade säregna auteurer, från den tid när jag kollade på seriös film och inte bara amerikanska komedier, en av mina favoriter ur kanon. Jag tänkte i somras att jag skulle se om hans filmer, som jag förutom den fantastiska Arkitektens mage inte sett på flera år, för att se om jag fortfarande gillade dem lika mycket. Tecknarens kontrakt utspelas i England 1694 och handlar om en målare som får i uppdrag av en rik adelsfamilj att måla tolv tavlor av deras gods, från olika vinklar. Neville, målaren, hamnar i märkliga sexuella relationer med frun i huset och senare hennes dotter, och det verkar som att han dras in i en komplott som han inte förstår sig på, som eventuellt har med ett mord på den frånvarande godsägaren att göra. I denna bisarra handling framställs på ett ytterst uppskruvat sätt, med 1980-talsuppdateringar (så 80-tal!) av barockmusik, filtrerad genom minimalism, och med överdrivna 1600-talsperuker och -kläder för skådespelarna. Det stiliserade bildspråket och den speciella musiken, som driver upp spänningen, är båda typiska för Greenaways filmer -- Greenaway var målare innan han blev filmare, vilket syns; han har också bl a gjort två filmer om Rembrandt. Också typiskt för Greenaway är den skruvade, spetsiga dialogen, där typiska arroganta sågningar är

-- Why doesn’t your husband have the moat cleaned up?

-- He doesn’t like to see the fish. Carp live too long. They remind him of catholics.

Eller, när svärsonen i huset uttalar sig om Mr. Neville:

The man is a pariah! He eats like a vagrant and dresses like a barber.

Tecknarens kontrakt är ingen fantastisk film, inte på nivå med några av Greenaways senare, som A Zed and Two Noughts eller Arkitektens mage. Men den är småkul, och onekligen distinkt unik som ett verk av en auteur.

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Scandic Opalen (och lite om WOW)

Lyssnar på det fina programmet Duellen i P2, där två musikmänniskor får välja musik ur SR:s arkiv och studsa associationer med varandra, med Goran Kajfeš, och det fick mig att tänka på att jag skulle skriva ett ord om den fantastiska spelningen med Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Way out West häromveckan. Det var sent på kvällen, efter många öl, däribland några på Sejdeln, sent på det där sättet att man inte kommer ihåg vad folk man träffade för en timme sen heter, och jag gled in i hotellbaren på Scandic Opalen för att lyssna på Kajfeš senaste konstellation, som i vintras kom med en skiva där de tolkar turkisk jazzrock, Tame Impala, Bo Hansson och annat gôtt. Jag hade inte sett Kajfeš live på flera år och jag var egentligen inte så förtjust i det han gjorde förr, typ "Head Spin", men den nuvarande maffiga jazzrocken fullständigt älskar jag. Jag gled in, och blev charmad av stämningen: heltäckningsmatta, lagom mycket folk, kanske 100-150, och fôlk satt på golvet och lyssnade, riktigt avslappnat, sen efterhand så fattade man att alla verkligen gick igång på musiken, och det blev stökigare, mer dans, ös, medlemmar från föregående band rycks med, hoppar upp på scen och börjar spela tamburin och cowbell. En helt fantastisk spelning, medryckande, engagerande -- Washington Post skrev om en spelning där borta, en “gloriously rocking assault on the ears”, och det stämmer exakt med hur det var. Reine Fiske på gitarr också!

Bandet på youtube:

Övrigt om WOW:

*så mycket rock! Cat Powers gitarrist gick ner på knäna och spelade solo, ibland lät det som Guns n' Roses. Goat m fl höll också liverockfanan högt.

*så mycket Dungen -- Dungen, Amason, Subtropic Arkestra. It's all good!

*mode: rockabilly helt försvunnet från kartan (jag såg en enda rockabillystil på hela helgen), tiden när rockabilly var en parallellstil är verkligen borta. Som en rockabillykompis sa när vi var på spelning för ett år sen: här är gamla rockabillyrävar som nu har långt hår, mustasch och jeansjacka (70-tal). Känns som att modet nu var 70-tal lite, och 90-tal mycket -- magtröjor à la Rebecca & Fiona etc; som dealbreaker-bloggen sa redan hösten 2010 och som vi plockade upp här på bloggen, "Girls these days like to dress like their parents in the 70's or themselves in the 90's". Så sant! Känner dock inte att vår gamla spådom om 1989-Berlin-konstnär-skjortor i slinkiga material och småblommiga mönster riktigt slagit in, ca 1990 blev rätt, men känns som att det är mer murriga mönster à la sweatshirts 1992 än de klarare mönstren som blivit à la mode. De rutiga skjortorna och flanellskjortorna är i alla fall borta, bara Neil Young-män (som jag själv) som hade det på WOW i år. Guardian spekulerade i Peak Beard tidigare i somras men fan vet om man kan säga nåt om det utifrån WOW. (tidigare WOW-modeinlägg: 2010, 2011, och WTAI 2010)

*spelningen som hipsters kommer säga var bäst på WOW 2013: Haim. Då satt vi utanför området i solen och drack öl. Men Haim låter grymt på spotify i alla fall.

*Beach House är ett helt fantastiskt liveband. De var sjukt bra 2010, nu ännu bättre. Magi!
*Mariam the Believer gjorde en riktigt grym spelning i Annedalskyrkan -- det var inte direkt partyalternativet att gå dit lördag natt, mina andra kompisar gick antingen på housefest på Nef eller på svensk rap med Stor, Linda Pira m fl, men ack så bra
*det gavs många möjligheter att kontextualisera våra dekonstruktioner av dekonstruktionerna (av rocken)

Anna Järvinen på Liseberg

I onsdags spelade Anna Järvinen, geniet, på Liseberg. Sättningen var ny för mig: cello, fiol, akustisk gitarr, piano. Dungen-mannen Ejstes hade blivit sjuk och ersattes på piano av en man som enligt Anna J "kom direkt från universitetsbiblioteket". Förra gången jag såg henne live var på en knökfull hotellbar i Stockholm, med rockbandssättning och Torbjörn Zetterberg på bas; de spelade en cover på "Eternal Flame" och det var en tokbra spelning. Den här gången på Liseberg var inte lika bra, inte heller lika bra som på Liseberg 2008 när Järvinen och Ejstes en underbart vacker, ödslig, melankolisk höstkväll slutade med extranumret "Always on My Mind" som duett.

Men en Anna Järvinen-spelning gör ju aldrig ont. Jag tyckte att gitarrens hårda knäppande låg lite långt fram i ljudbilden och skränade lite, och saknade nog trummorna och basen, men de spelade otroligt bra låtar såklart -- typ alla hits -- och en del låtar gjorde sig väldigt väl i finstämda stråkdominerade arr, typ fantastiska "Mer än väl" från senaste skivan. Glädjande var också att det var så mycket folk, alla sittplatser framför Lisebergs lilla scen var tagna och en hel del fick stå upp.

Ralph Fiennes ökenlook

Det känns ibland som att våra undermedvetna står i förbindelse med varandra. Jag har ända sedan i våras tänkt blogga om Ralph Fiennes ökenmode i filmen Den engelske patienten (för övrigt en av mina favoritflicks någonsin). Och nu när jag äntligen kommit till skott så hittar jag först ett briljant modeblogginlägg här på LiL om nittiotalsmodeikonen Snoken som referar till bloggen Nerdboyfriend.com, som i sin tur för bara någon vecka sedan eller två lade ut en magisk bild på just Ralph Fiennes i öknen.

Lyckliga sammanträffanden såklart, men också tidsandans makt över våra tankar. Ralph Fiennes är i vart fall en av mina definitiva stilikoner, och framför allt i rollen som greve Laszlo de Almásy. Hans resignerade och lätt plågade uppsyn matchar perfekt hans outfits, och lägg dessutom till det faktum att han är en hopplös romantiker som blir kär i Kristin Scott Thomas. Jag är fast.

Tjusningen med Ralphs kläder i filmen tror jag kommer sig av flera olika saker. Först och främst siluetten - vida plagg av canvastyg som hänger mer än sitter på hans rätt smala kropp. Blekta färger som tycks slitna av sand och vind så som greve Almásy är sliten av kärlekssorg och världens galenskap. En lite oborstad femdagarsstubb och grubbelrynka i pannan. Och allt detta mot en bakgrund av överväldigande ökenlandskap.

Mina försök att efterlikna Fiennes i sommar har gått sådär, det är svårt att helt enkelt hitta så vida men samtidigt bomullsslitna plagg som i filmen. Funderade på Dressmans XXL-butik men övergav den planen - för mycket pastellfärger. Till slut grävde jag fram ett par gamla vida kakifärgade linneskjorts och en flygig bomullsskjorta ur garderoben: inte helt på pricken men min sommarklädsel har i alla fall vissa dagar varit en diskret homage till greve Almásys tidlösa och fantastiska stil.