2014-listor, Erik

Brötzmann-Uuskylä på stadsbiblioteket i Halmstad, februari

Konserter
Fire Orchestra på Nefertiti, januari. Tungt, starkt, omskakande, inspirerande!
Evil Emil and the King Kong Cobras på Honky Tonk Illegal, februari. Malande, tungt svängig zydeco som höjde stämningen till topp!
Strauss Salome på Kungliga operan, februari. Bästa operan jag hört live utanför Wagner, underbara klarinetter.
Peter Brötzmann och Peeter Uuskylä på Halmstad stadsbibliotek, februari. Frijazzlegend i oväntad miljö.
Buxtehudes Membra Jesu Nostri med Göteborg Baroque, mars. Jag har sett sex konsetter med Göteborg Baroque i år och detta var den i särklass starkaste musiken, så vacker och samtidigt så sorglig; i programbladet flaggades för ett nästan erotiskt förhållningssätt till Jesu sår som är styckets tema. En fin koppling till herrnhutism och dylik kristendom som jag gått omkring och funderat på i år efter att ha läst PO Enquists fantastiska Livläkarens besök och Lewis resa under förra året.
Musik av Sven-David Sandström i Maria Magdalena kyrka, mars. Mer klarinett, nu vacker och eterisk snarare än tidig-jazzigt dekadent som hos Strauss.
Niklas Barnö Je Suis! på Nefertiti, vår. Ösig frijazz.
Perssons Pack på Pustervik, september. Avslutsturnén för dessa folkrocklegender, underbart brusande dragspel.
Fartyg 6, Brötz, september. Mer frijazz, åh så gott på Brötz 600-spelningarsjubileum.

Också värt att nämna: bluegrassfestival i Halland, Purcells ”Dido och Aeneas” på Röda sten, Glucks ”Orfeus och Eurydike” på Göteborgsoperan, Television, Tonbruket, Peter Lemarc och Linnéa Olsson på Stockholm Music and Arts, Bobo Stenson trio på Nef var sig lika, South Station Stompers på Lilla Wien, att jag såg the Refreshments inte en utan två gånger (Sundsvall samt Göteborg), mycket speciell festivalupplevelse i Falbygden och en särskilt bra spelning av folk-barock-bandet Silfver, Ulf Lundell på Solgården i Tylösand inte lika kul som i Varberg förra året, att jag såg Göteborg Baroque sex gånger (Dido och Aenas, Purcells begravningsmusik för drottning Mary, Buxtehude, Charpentiers Te Deum, Haydns Stabat Mater, Händels Fyrverkerimusik), andlig musik med Eric Schüldt i Katarina kyrka, Western Toneflyers-Thorbjörns 50-årskalas.

Trender
Frijazz, klarinett, barockmusik, kristendom

Skivor
Cecilia Persson, Open Rein
Christoper Sander, Jorden var rund
Zoe Muth, World of Strangers
Goran Kajfes Subtropic Arkestra, The Reason Why Vol. 2
Justin Townes Earle, Single Mothers

Je Suis!, Ca va?

Två skivor här från vilka mycket av materialet var bekant sedan tidigare spelningar: höjdpunkten på Cecilia Perssons Open Rein är i mitt tycke Amble-sviten, som vi hörde på Jazzkatten-galan 2012 på en av mina favoritspelningar det året, och hits som "Mama Needs a Margarita" på Zoe Muths World of Strangers spelades på hennes fina spelningar i Sverige också under 2012. Christopher Sander var däremot en ny bekantskap för mig även om han kanske inte borde vara det givet att bandet Ingenting funnits i utkanten av mitt medvetande i flera år och att han varit med och skrivit låten "Äppelöga" som Anna Järvinen spelat in. Hans skiva Jorden var rund tycker jag i vilket fall är en höjdare, mjuk, lugn, varm pop. Justin Townes Earle är en gammal LIL-favorit och även om jag inte tycker att årets skiva Single Mothers (som nästa år följs av skivan Absent Fathers samt en stor turné också i Sverige, vilket jag ser fram emot!) är lika bra som de föregående skivorna, så är det fortfarande go lyssning i mina countryöron. Subtropic Arkestra var etta på min spelningslista förra året och årets skiva är grym även om de gör sig bättre som liveband än på skiva. Je Suis är den andra nya bekantskapen för mig på årets lista, kul och energisk jazz i den friare genren.

Låtar
Christopher Owens, ”Never Wanna See that Look Again”
Franska Trion, “Kärlekens helvete”
Anna Ahnlund, “Gruset”
The Haden Triplets, “When I Stop Dreaming”
Amason, “Ålen”
War on Drugs, “Lost in a Dream”
Nisse Hellberg, ”Nu smet katten in till grannen igen”
Steve Earle, ”21st Century Blues”
Woods, “Moving to the Left”

TV
Brooklyn Nine-Nine, Historieätarna

Radio
Football Weekly, P1-morgon, Lördagsmorgon med Eric Schüldt, podcasten Staden, Lantzkampen

Sport
Utsikten–IS Halmia 0–4, Brasilien–Tyskland 1–7

Övriga höjdpunkter
Stilla sommarkväll i småstaden Norberg, tåg- och bilsemester i Sundsvall och Hälsingland, "hänga på pizzan och läsa blaskan" i Hjorthagen/Stockholm, korpfotboll, födelsedagsfirande i Halmstad i juli med nära och kära, #pensionärsliv2014, hälsa på Linna i Boston/Cambridge och Jeff i Washington D.C. i mars, jobbintervju och roadtrip i Lund och Skåne en stekhet julidag, Klingspor-bokcirkel i snökaosigt Högdalen i januari, havsbad på Gran Canaria i december.

Liberation Music Orchestra från 1969, en av de skivor som engagerat 

och inspirerat mig mest under 2014.

Vila i frid
Charlie Haden (1937--2014): så mycket av musiken som jag lyssnat på i år har han varit inblandad i! Ornette Coleman, Hadens egna Liberation Orchestra, osv.

Kindness är tillbaka!

Sedan en tid tillbaka skrivs och pratas det om Kindness lite överallt. Finns goda skäl därtill: vi har hyllat honom tidigare här på bloggen och på nya albumet tar han i mitt tycke sin grej till nästa nivå. Låter som står ut är till exempel repetitiva sexminutersballaden Geneva, det perfekta beatet i This Is Not About Us, eller det magiska samarbetet med Robyn i Who Do You Love?.

Men dagens tips blir tillbakalutade, saxofonmjuka With You (Feat. Kelela). LA-sångerskan Kelela lägger likt en kalifornisk Monica Zetterlund försiktig, innerlig sång över syntbasgångar och melankoliska saxofonslingor som smeker skjortan av Stuart Matthewman.

Kindness nya alster känns som musik för regniga höststäder och ensamma lördagseftermiddagar; en välmanikyrerad och lotionlen hand att hålla i när höstvinden viner.

Parks and Recreation - en fyllemeditation (med viss spoilervarning)

"There has never been a sadness that can't be cured by breakfast food."

Orden är Ron Swansons, en man vi bloggat om tidigare här på LiL, i avsnitt tretton av sjätte säsongen av Parks and Recreation. Två av seriens huvudkaraktärer ska lämna staden (och serien?) på obestämd tid. Seriens huvudperson Leslie Knope (briljant spelad av Amy Poehler) gråter när flyttbilen som Chris och Ann sitter i rullar ut ur den lilla staden Pawnee i Indiana där det hela utspelar sig. För att trösta föreslår Ron, Leslies medelålders och mustaschprydde chef med fäbless för träslöjd, kött och nattväktarstat, frukostmat för att dämpa saknaden. En djupt mänsklig och vacker gest.

Ron Swanson - genererar svår mustaschavund

Parks and Recreation har producerats sedan 2009. Jag har följt serien sedan starten. Seriens livstid och dess olika vändningar har därför gått hand i hand med händelser och företeelser jag själv upplevt, som jag påminns om när jag tittar. Den har en stämning som jag trivs väldigt bra i. Persongalleriet är fantastiskt, och återspeglar några helt centrala facetter av vad det innebär att vara en västerländsk nutidsmänniska. Samtidigt plockar Parks and Recreation upp många teman som jag tycker väldigt mycket om, och som också går igen här på bloggen: vänskap, politik, öl, hantverk, musik, staden vs landet, hipstermode, skägg, sökande, kärlek...

Andy Dwyer - sångare i bandet MouseRat

Avsnitt tretton rörde mig särskilt. Kanske för att den dramatiska förändringen i serien sammanfaller med en insikt om förändringar i mitt eget liv - goda ting som jag uppskattat och älskat, och som inte längre spelar samma roll. Mutationer och skiften som pågår så långsamt att det är först vid en given tidpunkt som vikten av förändringen blir märkbar. Insikter som knappt kan formuleras annat än som banala konstateranden: tid som går - tid som förlorats. Rutiner som inte längre finns kvar, tankevärldar som glöms. Konstellationer av vanor och vänner och samband och sammanhang som plötsligt en dag är borta - precis som Chris och Ann när de kör i sin flyttbil mot Michigan och ut ur bilden.

Chris och Ann

Parks and Recreation är kanske en av de mest relevanta speglingarna av samtiden under 10-talet, som vi mycket snart genomlevt hälften av. Serien är också en fast punkt i mitt eget liv, och ett elixir i den meningen att den finns kvar, att den förändras med mig, att den fortsätter att ta temperaturen på en splittrad samtid med ett obönhörligt gott humör.

Jag behöver lite breakfast food - tack Parks and Recreation för att du finns!

Leslie Knope

Dagens låt, Göteborgs-Posten

Progg/jazzrocktrion Kvartetten som sprängdes kompar Bernt Staf på dennes platta Valhall, 1973. Dungen före att Dungen fanns.

Genom civilingenjören/gitarristen/flöjtisten Finn Sjöbergs hemsida får jag dessutom tag på dessa magiska foton från Kvartettens storhetstid på 1970-talet:

Bästa inslaget i valkampanjen 2014

B.B. 

Mitt favoritinslag i 2014 års valrörelse är helt klart när den globalt influerade jazzmusikern Bengt Berger -- själv säger han att han spelar country and eastern -- känd från band som Arbete & Fritid, Rena Rama, Spjärnsvallet, Archimedes Badkar, Bitter Funeral Beer Band, Stockholms Gahuklubb, Chapter Seven, Enteli, Kalousch, Old School, Viltvarning, STRIKE, och Beches Brew dök upp i Vänsterpartiets kulturpolitiska kampanj, som en av många kulturprofiler som ordlöst men med en låt, en video eller liknande tog ställning för Vänsterpartiet i valet. Berger, som har med låten "Babel Twist", presenteras lakoniskt med den lysande kulturgubbe bilden från ovan och så denna helt magiskt kulturmarxistiska presentation.

"Bengt Berger är jazzmusiker (trumslagare), kompositör och producent. Berger har studerat nord- och sydindisk musik sedan 1960-talet i bland annat Indien och spelar tablas och mridangam. Under 1970-talet studerade han västafrikansk xylofon- och slagverksmusik i Ewe- Brong-Ahafu och Lo-Birifortraditionerna i Ghana."

 Jo, det är ju en bit från Da Buzz och Springsteen, svensk politiks två största partier, det här.

* * *
fyra topplåtar med Bengt Berger: "Till mera" med Beches Brew, "Engelska kanalen" med Arbete & Fritid, "Badiboom" med Archimedes badkar, "Taivas kesän valkaistua palttinaa" med Mirja Mäkelä.

Anna Ahnlund på Södra Bar 11/6 2014

I onsdags förra veckan var jag en del av den vältaliga publik som hade det stora nöjet att få bevittna Anna Ahnlunds releasefest på Södra Bar vid Mosebacke Torg i Stockholm. Anna nämner själv influenser som Dungen, Turid, Linda Perhacs och Beatles, namn som förpliktigar men samtidigt ger en rättvis fingervisning av det musikaliska innehållet. Till detta kan vi addera underbart välformulerade låtar, och det gäller i synnerhet texterna som skruvar sig långsamt mellan stora och små iakttagelser på ett sätt som öppnar för fantasieggande associationer och känsla av sammanhang. Bandet är understundom nio musiker starkt, och låtarna framförs med ackuratess med de tre körsångarna och Annas plysch-onepiece som särskilt lyckade detaljer. Poetiska texter på svenska av det här slaget är en fröjd att höra, och Anna och bandet utnyttjar samspelet mellan texternas finstilta detaljer och de intrikata musikaliska inpassen på ett mästerligt sätt. Det är proggigt i bemärkelsen improvisatoriskt, utsvävande, nyfiket, och soundet domineras av täta körstämmor, tvärflöjt och härligt ärtiga gitarrer.

En av kvällens höjdpunkter är när Anna inledningsvis, ensam på scen, framför Tellus Korona, som är en tolkning av den italienske nobelpristagaren Salvatore Quasimodos dikt "och plötsligt är det afton". Hennes tonsättning av denna text är långsamt flytande, med en melodi som dröjande vecklar ut sig. Detta ger en god anvisning om vad som väntar resten av kvällen, och jag upplever denna afton en sann musikalisk vederkvickelse. En annan favorit är den bitterljuva Kalaset, som med sitt snabba gitarrplock och vackra melodi ger tyngd åt den försiktigt jublande texten:

nu flyr jag till kalaset

äntligen blir det av

och flyr från lilla aset

hon som satt i mitt hår

alltför länge

med för stora

och för tunga ord för mig

Skivan är nu släppt på Havtorn Records och rekommenderas varmt!

* Här är en länk till Anna Ahnlunds soundcloud.

* Se videon till Glömmer aldrig:

Tyska hippies, ca 1900

I helgen var jag på bio och såg dokumentären Freak Out! (regisserad av Carl Javer), om en grupp borgerliga tyska ungdomar som ca 1900, trötta på borgerligheten och materialismen, flyttar ut på landet i Schweiz, till en kulle som de döper till Monte Verita, för att leva vegetariskt och självförsörjande. De har okonventionella kläder, långt hår och männen skaffar långt skägg  -- likheten med 60-70-talens hippies är tydlig, och den kopplingen görs också fint genom intervjuer med en forskare i Kalifornien som vittnar om hur tyska flummarimmigranter, de kallades Naturkinder, som kom på 1910-talet för att undvika kriget startade den kaliforniska hippieestetiken att se ut som Jesus. I filmen får man bl a höra den magiska historien bakom jazzstandarden "Nature Boy", som skrevs av en av Kaliforniens tyska ökenhippies, och se filmmaterial från när han träffade Nat King Cole som spelade in låten och gjorde den till en hit -- en go kulturkrock. 

 tyska urhippies på Monte Verita

proto-hippie, ca 1917

Annat gott material i filmen är sånt som Monte Verita-hippien Gusto Gräsers ca 70-åriga bayerska lärling som berättar om att han var student i München på 20-talet (?) men hoppade av efter att ha träffat Gusto, och vandrade i två år, eller chefen för dagens Monte Verita-museum som berättar på underbar schweizertyska om hur kollektivets succé förstörde det lugn de var ute efter och drev upp markpriserna så att deras konstnärsvänner inte längre hade råd att komma dit (känns det igen?). Så fint när han säger ungefär: "det är som när man griper något och i gripandet förstör man vad man ville gripa".