Jukeboxrock

Jukeboxen framstår för mig som en av de starkaste symbolerna för moderniteten, tillsammans med USA, Edward Hoppers urbana målningar, motorvägen. Moderniteten i dubbel bemärkelse: dels modern och ny som en konsumtionskultur och välfärdskapitalism som bröt med vad Erlander skulle ha kallat "fattig-Sverige" och Lubbe Nordström "lort-Sverige". Stadsliv, tid och pengar över för nöjen, barer, groggar, biljard... Walter Benjamin fast från USA och i mintgrön. Samtidigt ger jukeboxen ett redan gammalt intryck, något från 50-talet, skinnjackor, James Dean, squares och Twin Peaks-referensism.

Här tänkte jag skriva om några av mina få erfarenheter av jukeboxlyssning, om låtar jag gillat att höra på jukebox och barer jag gillat med jukebox. Jag inser när jag skriver att ingen av jukeboxarna har stått i Sverige, jag tror faktiskt inte att jag nånsin varit på en bar med jukebox i Sverige. Är det möjligt? Är jukeboxar så ovanliga här? I alla fall...

Studentbar, Toronto juli 08
I somras var jag i Toronto på en historikerworkshop. Den sista kvällen var vi ett gäng på 8-10 pers som var ute och åt flottig pubmat och drack god kanadensisk öl ur pitchers, och i slutändan när torontoianerna hade droppat av återstod en hård kärna av den holländsk- och svenskättade anarkosocialisten från Iowa Carl som doktorerar i New York, den jovialiske, charmante lille nyzeeländske professorn Kerry vars röda skägg och hår tycktes skvallra om ett skotskt påbrå, schweiziska doktoranden Rebekka, zimbabwiske doktoranden i Sydafrika Tapiwa, och jag. Vi spelade biljard och drack god kanadensisk öl ur pitchers. Så upptäckte vi jukeboxen. Stort! Vi hijackade den och kramade på en massa fantastisk musik - Jackson Browne, "Running on empty"; Journey, "Don't stop believin"; Creedence, "Fortunate son" och så vidare. Det var en av årets bästa kvällar för mig tror jag, kombinationen öl, biljard, härligt sällskap och grym jukeboxrock är svårslagen.

U Kastanu, Prag augusti 07
När jag läste tjeckiska i Prag förra sommaren bodde vi i studenthem på norra sidan av floden, i det rätt fina området Bubinec (Praha 5). Där ligger en klassisk pub där, om jag inte fått fel för mig, en gång i tiden Tjeckoslovakiens socialdemokratiska parti bildades (vi snackar sent 1800-tal). Inget av det märks idag, dock. Idag är U Kastanu (vid kastanjeträdet) en rätt sunkig rockbar med dålig mat, god öl, en stor men sliten ölträdgård med en massa hundar bland besökarna, och en del konserter. Den ligger 5 minuters promenad från studenthemmet där vi bodde och därför gick vi dit ganska många gånger, drack öl i trädgården, spelade fotbollsspel - och lyssnade på jukeboxrock. Med de här digitala monstren som innehåller tusentals låtar blir det svårt att välja låt tycker jag, men här kom jag fram till att en av mina favoritlåtar är väldigt bra jukeboxrock: The Clashs "White man in Hammersmith Palais". Lagom högljudd, melodiös, och lagom igenkänd.

Bar på Seifertova, Prag våren 06
En vårkväll var jag, Ben, Sören och kanske någon till på en sedvanlig pubrunda i Žižkov. Efter maten på ett rätt prollisch ställe, ett hak med sydstatsflagga och jägarkitsch, hamnade vi på ett ovanligt ställe för att vara i Žižkov: en bar, inte en pub. Alltså lite o-tjeckiskt, eller otypiskt i alla fall. På vägen ut och hemåt upptäckte vi att det fanns en jukebox, bestämde oss för att sätta på en låt, och snavade över en rätt speciell låt som vi halvt på skämt valde: Velvet Undergrounds "All tomorrow's parties". Vi snackar sex minuter monoton rock med Nicos skumma mässande röst och ekande pukor, knappast den mest sociala musiken. Så vi valde den och kollade oss omkring för att se om någon reagerade. Och jag blev förvånad, den enda synliga reaktionen var positiv; tjejen bakom baren gav oss tummen upp.