Sveriges framsida?

Jag kommer från Halmstad och är uppväxt på västkusten. Innan jag flyttade till Stockholm bodde jag ett år i Göteborg, och jag har ägnat mycket tid åt att fundera på olikheterna städerna emellan. Påfallande många av mina trevligaste vänner kommer från Göteborg, och för dem var det inte bara på skämt de anklagade mig för att vara en svikare som ville flytta till huvudstaden. Stockholm är inte populärt i Göteborg, och jag tycker det känns som att man som göteborgare gärna vill hävda sig mot vårt lands största stad, medan stockholmare inte bryr sig om Göteborg särskilt mycket alls, utan bara om sig själva.

Min uppfattning är att schablonbilden av en stockholmare är att man är dryg och stressad, medan en göteborgare är en go gubbe, väldigt trevlig och ständigt med en ordvits på lager. Det ligger något i det.

Jag måste dock säga att de flesta Stockholmare jag träffat också är väldigt trevliga, men lite på ett annat sätt. Detta bygger så klart bara på mina erfarenheter och är säkert ingen rättvis helhetsbild, men jag tycker Stockholmare känns lite svalare, lite "proffsigare" på något sätt. Man är lite mer på sin vakt och släpper inte vem som helst inpå livet, samtidigt som serviceandan är bättre.

Jag har, framför allt sedan jag lämnat staden, allt mer odlat en bild av Göteborg som en plats för trevliga människor, tårtbufféer och räkskal, och eftersom jag numera bara kommer dit i trevliga ärenden (som en spelning eller för att besöka goda vänner) har jag hittills inte haft anledning att revidera denna lätt idealiserade bild jag har av Sveriges andra stad.

Den stora myten om goa gubbar och hela den biten må vara en smula överdriven men eftersom många göteborgare tycker om att se sig själva på det viset så fortsätter dessa gubbar att frodas. Det händer faktiskt att folk tilltalar en på spårvagnen, om man står och väntar vid ett rödljus eller i kön (till fiskdisken till exempel), en omöjlighet i Stockholm.

Senast jag var i Göteborg tog vi en taxi på väg hem efter en spelning. Chauffören förstod snart att vi var musiker och bad oss då skriva i hans bok. Han visade stolt upp en gammal kartbok som var fullständigt fullklottrad av namnteckningar och hälsningar, tydligen från alla musiker som åkt med honom genom åren. Där fanns ett självporträtt och en hälsning från Ebbot, och bland många andra hade Håkan Hellström, the Spotnicks och In Flames skrivit i den. Trevligt! Resan fortsatte under skämtsam och ledig ton. När vi nästan var ända framme berättade föraren att han snart skulle åka iväg en längre tid för att syssla med windsurfing. När vi frågade vart sa han:

"Ok, vi är snart framme nu men vi gör så här: Det här är det tredje största katolska landet i asien, som består av 2000 öar."

Jag gissade på Indonesien, vilket var helt fel. Taxichauffören saktade ner farten och fortsatte:

"Ok, nu är vi nästan ända framme. Vi gör så här, ni får dra i nödbromsen om ni kan detta. Nu är vi nere på 3 poäng: I detta land ligger man illa".

Jag drog och svarade Filippinerna, rätt svar! Jag kunde inte hålla mig från att kontra:

"Var ligger Manilla?"

"Ja det är ju i Filippinerna"

"Nej, på en spikmatta"

Taxichauffören skrattade nöjt och konstaterade:

"Ja, du ger igen med samma mynt ja, det är bra".

Det är sådana tillfällen som gör att jag älskar Göteborg, när man får skriva autografer och leka På spåret när man åker taxi!

Avslutningsvis en parentes apropå rubriken: Hur kan det komma det sig att Göteborg, som gör anspråk på att vara Sveriges framsida, har ett fotbollslag som heter Häcken?