Heart Love - om att undvika det förväntade

De flesta artister är mycket måna om sin image, att framstå som trovärdig är en självklarhet och en förutsättning för att nå ut till rätt publik. Detta har lett fram till ganska tydliga gränser mellan musikgenrer, mode, ideal etc. Bara genom att se en bild på Fleet Foxes, Lasse Dahlquist eller Huey Lewis får vi omedelbart en bild av hur musiken låter.

När det gäller sångare och instrumentalisters individuella spelstil är det ofta samma sak, Clarence Clemmons uppenbarelse skvallrar om power, Bill Evans välkammade look antyder intellektuellt och smakfullt pianospel, och att Carola sjunger "kristet" med stort vibrato är något absolut förväntat när man ser hennes retuscherade omslagsbilder.

Det finns dock vissa undantag från den regeln, och visst är det lite skönt att ibland bli riktigt överraskad. Ett av det tydligaste, och bästa, exemplet på detta tycker jag är Albert Aylers sång.

Albert Ayler var en av de stora pionjärerna inom frijazz och är känd för att ha en ganska brötig, kärv och ylande spelstil. Han var inflytelserik och erkänd inom avant-gardekretsar och flera av hans inspelningar från 1960-talet är klassiska. Mot slutet av sextiotalet började han dock spela någon slags R'n'b-inspirerad musik med hippietema där han som sångare framförde flummiga och utopiska texter.

Plattan "New Grass" från 1968 ansågs vara hans absolut sämsta skiva och fick de flesta av hans fans att vända honom ryggen. Jag tycker att den är fantastisk (i lagom doser)! Inte minst låten "Heart Love", som börjar med ett smäktande brölsax-intro. Sedan kommer kompet kommer igång, kören hänger strax på med ett "Heart Love"-mantra innan Ayler kommer in och sjunger. Hans röst är gäll och ljuv, som en ängel som befinner sig i målbrottet. Det är en våldsam satsning och övertygelse, i ärlighetens namn är det kanske inte riktigt rätt tonart för Alberts röst, men energin i framförandet gör att man köper det. Kontrasten mellan hans saxofonspel och sång är dock nästan chockerande första gången man hör den. Efter två verser följer fem minuter saxofonspräck till käckt trumkomp och blåsbakgrunder, innan han sjunger en avslutande vers. Stark, märklig, överraskande och genial musik! "Heart Love" finns att avlyssna på Spotify, eller på den här sidan (leta en bit ner).

Albert Ayler vågade bryta mot de osynliga regler som finns vad beträffar image, stil och ideal. Visserligen fick han fans och publik emot sig, och det är nog ett väldigt otacksamt jobb att vända upp och ner på folks föreställningar. Det finns en hel del exempel på band som vågat experimentera med olika stilar, vilket ofta medfört att fansen rasar. Jag tycker dock det är uppfriskande och modigt att ibland dra saker till sin spets, och utmana konventioner, även om resultatet inte alltid är helt hundra.

Det är en fråga från fall till fall om resultatet blir lyckat, och jag skall erkänna att inte heller jag alltid välkomnar överraskningar. När Jackson Browne överger sitt magiska gubblunk för att spela hopplöst vitt reggae, eller när Neil Young ger sig på electronica är det svårt att se hur det gynnar musiken. Å andra sidan är det inte svårt att förstå att man vill förnya sig efter att ha hållit på så länge med samma sak, och jag tycker att man måste tillåta och förlåta även dessa snedsteg.

Tom Waits förklarade en gång sin vilja att spela och skriva musik på instrument han inte behärskade med att "fingrarna går dit de alltid gått" om han bara fortsatte spela piano. Denna instinkt, att som konstnär och musiker alltid söka nya vägar oavsett tidigare stil eller image, är lovvärd men kräver onekligen sin man eller kvinna. Sällan blir resultat så mäktigt som när Albert Ayler tar ton.