Kvinnan som sjunger de vackraste lalala jag någonsin hört någonstans heter Anna Järvinen.
Tre sekunder in i introt av låten PS. Tjörn har mitt hjärta kollapsat och smält ihop till en liten klump. Så jävla vackert sjunger hon.
Breaket vid 3:35 i Boulevarden tillhör det vemodigaste som sjungits in på en svensk skiva - det är hjärtekrossande bra.
Och i Nedgångslåten bevisar hon att hon, som en klok man sa på en fest i Olskroken nyligen, verkligen är Sveriges bästa sångerska sedan Monica Zetterlund.
Anna backas på sina två skivor Jag fick feeling och Man var bland molnen upp av Dungen-männen med sina proggbasar, flumgitarrer och tvärflöjter, och andra grymma musiker såsom Björn Ohlsson (vissling) och Matti Ollikainen (även känd från likaledes fantastiska Franska trion, piano). Det blir så fullständigt knäckande bra, det blir musik som gör att man måste släppa allt och bara ge sig hän, sätta sig på balkongen med hörlurar och en varm tröja och se snett, vemodigt septemberljus silas i björkarna.
Kolla bara upplägget i videon här: obegripligt skönsjungande kvinna promenerar i kvällsljus på en karg strand vid öppna havet till ljudet av ödesmättat piano (ett gammalt favoritljud här på LIL) och skör tvärflöjt.
Så klart att man blir lite kär, så klart att Anna Järvinen har en bergfast plats på min tio-i-topplista över de bästa kvinnorna i musikhistorien.
1 kommentar:
2000-talets bästa skiva= Jag fick feeling.
Skicka en kommentar